Blanktjärnsrundan på MTB

I söndags hände det äntligen - jag fick se den där omtalade Blanktjärnsrundan som ska vara så härlig! Det känns som om alla jag känner har cyklat, gått eller sprungit där och de bilder jag sett på det turkosgröna vattnet har lockat även mig. Lars och jag valde således att avsluta vår Åre-weekend med ett stopp i Vålådalen för lite stigcykling. Vädret tidigare under helgen var minst sagt omväxlande. Lördagen blåste nästan bort medan söndagsförmiddagen var solig och fin. Solen sken fortfarande när vi kom upp till Vålådalen, men ganska snart öppnade sig himlen och det blev regnigt igen. Att plocka fram mobilen och fota när vi kom fram till Blanktjärnarna var det därför inte frågan om. Min telefon gillar varken väta eller kyla, utan stänger helst av sig om jag försöker fota då, så jag valde att låta bli att utmana ödet för att i stället kunna ringa om något skulle hända. För nä, speciellt lättcyklad är inte rundan, och en olycka händer så lätt.

Lars har ett nytt vrålåk - en superfin Spezialized epic wc 29:a

Men vi tar det från början. Jag ogillar att frysa så jag klädde på mig rätt ordentligt från start. Vi rullade ner från Vålådalens fjällstation och in i skogen. Det är lätt att hitta, bara att följa skyltningen. Jag hade läst lite på nätet och fått uppfattningen att det skulle vara mest lättcyklat att ta rundan moturs, så att man håller höger när den delar sig och på så sätt följer Vålån uppåt. Och det stämmer, det var helt okej cykling även för mig inledningsvis. Jag hade läst att vi skulle cykla upp till tjärnarna och sedan eventuellt vända och ta samma väg tillbaka, eftersom hela vägen runt skulle erbjuda relativt svår och teknisk cykling, med surhål, spång och sten, vilket var precis vad vi fick erfara. På grund av regnet ville jag som sagt inte plocka fram min telefon så jag missade totalt när vi borde ha vänt. Eftersom jag heller inte mätte distans så vägrade jag vända när det inte var cykelbart längre. Tänk om det bara var någon kilometer kvar - så förargligt!

Det blev en hel del dra cykel. Det blev också några vurpor. Både för mig och för Lars. Hala rötter och stenar är trixigt, men jag är mest stolt över att jag höll humöret uppe och faktiskt tyckte att det trots allt var kul. Regnet vräkte tidvis ner, men det bekymrade mig inte. Lars gjorde den allra snyggaste kraschen när hans framhjul gick ner i en myr och cykeln mycket komiskt tippade framåt. Lars åkte rakt över styret och satte ner händerna. Där stod han i princip i handstående med händerna i marken och fötterna rakt upp fortfarande fast i clipsen på tramporna. Jag önskar att jag haft den på foto eller film! Själv flög jag av rätt styggt en gång efter att ha kört rakt in i en sten. Tack och lov så föll jag rakt ut i skogen där det var mjukt, och inte på den riktigt steniga stigen. Klämde knät mellan ramen och styret gjorde jag och blev rätt yr en stund, men låg i mossan och vilade upp mig. Sedan vara det bara att köra på igen. En blå halvmåne och en svullnad runt knäskålen som fortfarande ömmar blev resultatet. Ingen punktering eller snett styre som tur var.

Rundan är enligt uppgift bara 13 kilometer, men det tog tid att komma runt. Jag fick gå en hel del som sagt på de allra stenigaste partierna, men jag hade roligt. Riktigt roligt. Att cykelbenen har fått vila alldeles för länge gjorde inget den där dagen. Jag ville bara rulla lite i skogen, och det fick jag. Nu har jag fått se Blanktjärnarna och jag återvänder gärna, men nästa gång tror jag att det får bli till fots i löparskor.

Kommentarer

Helena sa…
ÅÅ vad synd att ni inte vände där framme vid tjärnarna. Jag har åkt hela varvet runt med min dotter för två år sedan och det blev som du skriver, en hel del dra cykel. För någon helg sedan när vi var upp med Happyridegänget vände vi tillbaka och jag uppleva den allra bästa cyklingen i fjällen på länge. Det känns inte så mycket uppför på vägen dit men på vägen hem var det snabb rolig cykling så där så själen blir lycklig! Så prova igen Sara, men vänd :-)