DEN TOTALA DIPSFÖRNEDRINGEN

Har jag skrivit om när jag för någon månad sedan glad i hågen och laddad för att köra dips lite småkaxigt gick fram till ställningen för att, som jag tänkte, riva av fem-tio fria dips lite lätt framför ett gäng tonårskillar? Alltså, jag gick ju inte dit för att försöka styla på något vis utan de satt där när jag skulle dit helt enkelt. Men jag tänkte att det gör inget för jag brukade ju köra viktade dips förut utan några som helst problem så att köra fria utan vikt skulle ju vara en baggis. Trodde jag. Jag hade tydligen förträngt det faktum att de viktade dipsen ligger några år bakåt i tiden då jag både var några kilo lättare och dessutom mer frekvent körde styrketräning.

Vilket failure alltså! Jag lyckades pressa mig upp en gång och armarna skakade så jag vet inte vad. Jag fick helt enkelt hoppa ner igen och skammen var ett faktum. Herregud så pinsamt. Jag raljerar lite nu alltså. Jag blev inte knäckt på riktigt utan mer bara bryskt påmind om verkligheten. En av mina allra starkaste tillgångar kan i vissa lägen också vara en nackdel och det är det här med att jag på några områden i livet har en övertro till min egen förmåga. Allt som oftast är det svingrymt och gör att jag klarar av saker jag kanske egentligen inte borde. Andra gånger blir det såhär platt fall. Nu vet ni. Jag kan för stunden inte göra fler fria dips än så. Punkt. Over and out.

Kommentarer