MIN LÖPTRÄNING (efter hälseneskadan)

Jag har träffat på en del kompisar senaste veckorna som jag lärt känna tidigare genom löpningen. Det blir då naturligt att en förhör sig om varandras träning och livet i stort. Jag har fått berätta om min trassliga höst och nu, när det peppar peppar ta i trä sakta men säkert börjar kännas bättre igen, så drar jag en statusuppdatering här också.

RESUMÉ
Först en kort tillbakablick för eventuellt nytillkomna läsare. Det var efter Cykelvasan i mitten på augusti som jag fick problem med vänster hälsena. Jag kände av det när jag var ute och joggade två dagar efter loppet så det tog ett tag innan jag förstod att det var mina nya cykelskor med annat läge på clipset som var den egentliga orsaken. Jag hade lovat springa stafett veckan efter och gjorde det trots att jag visste att det inte skulle vara supersmart. Jag hade rehabbat bra under veckan med excentriska tåhävningar så jag var snudd på smärtfri. Det var jag också ungefär halva min stafettsträcka men sedan sa det mer eller mindre pang och jag bet ihop och trummade på in mot växling. Jag skrev inlägget Sent ska syndaren vakna då jag fattat vad det var som hänt, men jag trodde att jag skulle fixa det på två veckor (!). Efter det var det konstant smärta varje dag i nästan två månader. Jag rehabbade, masserade och gjorde det mesta jag kunde för att läka. Jag såg ett avsnitt Fråga doktorn efter tips från mamma och jag var tveksam till uppgiften om att det tar ungefär tre månader för en trasig hälsena att läka ihop. Först i slutet på oktober började jag hitta ett recept med lagom dos rörelse för att min hälsena skulle hållas mjuk och börja att läka ihop. Vi åkte på semester och jag skrev att Hotellgymmet är viktigt, och det var där jag sakta men säkert kunde promenera och försiktigt börja tassa på löpbandet.

DAGSAKTUELL STATUS
Nu är status att jag precis kommit in från mitt tredje (tror jag) riktiga löppass, dvs där jag sprungit en något längre sträcka utan att avbryta med gåpauser. Jag körde tre kilometer i mitten på december, tre kilometer på julaftons morgon och så idag fyra kilometer. Däremellan har jag gåggat eller rört på mig på andra sätt. Jag är inte så pass återställd att jag bara kan springa på hur som helst utan jag måste ta det varlig. Det har varit ett steg fram och ibland två tillbaka under en tid nu och det skriver jag om här. Jag känner en liten stelhet nu efter dagens pass, ungefär mitt på hälsenan. I vissa lägen är det också lite ömt. Men absolut inte ont som förut. Nu gäller det att försöka belasta lagom för att bygga upp. En hårfin balansgång förstås men jag skyndar långsamt.

FRAMTIDSTANKAR
Om en månad eller så hoppas jag på att kunna springa två pass i veckan utan att behöva fundera så mycket. Jag längtar efter frihetskänslan som löpning ger mig, men som just nu begränsas av att jag konstant måste känna efter och ta det försiktigt. Jag vill kunna springa intervaller och jag vill - hör och häpna - springa långpass igen. Under den senaste månaden har suget kommit tillbaka. Ett sug som jag inte känt under de senaste åren, egentligen inte alls sedan mitt senaste marathon för två och ett halv år sedan. Men nu vill jag. Inte nödvändigtvis på tävling men jag vill kunna springa långt på träning. Så länge det finns liv finns det hopp!

Dagens löpning i ett snöfritt men isigt Östersund. Jag tassade obroddat vilket fungerade tipptopp. Det blev 4km med snittempo 6:12min/km. En rask promenad före och efter är ett måste för min hälsena

Kommentarer