Mörksuggejakten - mitt andra MTB-lopp i "karriären"

Då var det alltså avklarat, och känslan först var WOW och sedan nån timme efteråt tomhet. Nudå? tänkte jag.

Men vi tar det från början. Med pirr i magen rullade vi in i Rättvik ungefär en och en halv timme före start. Vi hittade en perfekt parkering med gott om plats bredvid bussen så att diverse cykelfix gick smidigt. Allt flöt på lugnt enligt plan tills min nummerlapp helt plötsligt var borta precis när vi skulle dra till startfållorna och L absolut skulle ha ett hundra varv med byggtejp runt sin stukade fot (tack igen pappa/Magnus för välutrustad buss). Med andan i halsen stressade jag runt en stund och blev överlycklig när L hittar nummerlappen som blåst bort och som en vänlig själ hittat och lagt en sten över så att den inte skulle flyga ännu längre. Som om det inte kan bli värre lyckas jag dessutom gå genom ett buskage två minuter innan start (obligatorisk nervös-kiss-paus) med någon giftig växt som bränner benen så att röda, kliande "rosor" blossar upp. Trots det är jag ändå på ett strålande humör på start och ser fram emot en härlig dag i sadeln. Solen skiner och temperaturen är redan uppe i 25 grader vid 10 på morgonen.

Snart klart för start. Nummerskyltar är på cyklarna och Lars lapp är fäst på vätskeryggsäcken. Ungefär här blåser min lapp bort...

Starten går och första kilometrarna av loppet går genom Rättviks centrum innan en lång lång stigning upp mot Vidablick tar vid. Jag har kollat banprofilen innan och jämfört med Lidingö MTB så jag vet att det kan komma att bli tufft. Jag har också fått rådet av Helena att ta det lugnt. Inget problem för en sån slowstarter som mig, jag hetsas inte utan tuggar på i mitt eget tempo långt långt bak i fältet. Jag plockar höjdmeter för höjdmeter och trivs ganska bra trots att det bitvis är riktigt brant och flåsigt. 

Med bara några minuter kvar till start. Jag står i startled 6, det sista, och har många cyklister framför mig

Nu tänker jag inte alls beskriva hela loppet för er, men en sak som jag tar med mig är att jag har utvecklats. Trots att jag tappat motivationen och inte tränat som jag tänkt, så har jag ju många fler mil i kroppen nu än i maj då jag körde Lidingö, och det märks. I de lerigaste partierna började folk gå och dra cyklarna bredvid spåret så gott det gick. Så gjorde också jag, tills jag började ifrågasätta varför jag egentligen inte testade att cykla. När tanken väl poppat upp och jag kom upp på tramporna så kunde jag sakta men säkert börja jobba igenom leran och framåt. Fler följde med mig och efter ett tag ledde jag mitt egna lilla tåg genom de blöta partierna. Det var en härlig känsla att känna att den där balansträningen gett resultat. Utan den hade jag inte vågat tro på att det skulle gå.

Vi hade slut på tejp till foten, men med några varv byggtejp utanpå så funkade det fint ändå

Något annat positivt som jag tar med mig var känslan av att vara stark. Det går inte snabbt och jag har så otroligt mycket att förbättra när det kommer till teknik på stig, men oj vad jag kan tugga på. Känslan i kroppen efter två-och-en-halv-tre timmar, när folk runtomkring trycker gels av olika slag och börjar mattas så känner jag mig starkare än någonsin. Kroppen svarar på varje liten signal och endorfinpåslaget är enormt. Ett riktigt glädjerus! Trots att jag ligger i bakre delen av alla deltagare så känner jag mig oövervinnerlig och trampar på såväl uppför som utför. Nu spelar teknik mindre roll, det är uthålligheten som ger utslag. Jag kör så som värsta dieselloket - det går inte snabbt men säkert och starkt. Plötsligt funkar stigcyklingen också hyggligt och när jag tar en rygg så bestämmer jag mig för att hålla den no matten what och inte släppa eller sluta trampa bara för att det blir stök. Härligt!

Lerig men pigg och glad bara ett par minuter efter målgång. Dricker två koppar kaffe och konstaterar att livet är på topp

Jag trampar in i mål så lycklig! Jag har haft en kanondag, helt utan negativa tankar under de fyra varma timmarna där ute på banan. Det är få tävlingar jag har genomfört i livet (oavsett idrott/gren) med en så bra känsla i kropp och knopp. Att cykla är kul!

Kommentarer

Anonym sa…
Åh vad roligt!!! Blir jättesugen att testa ett lopp. Bra kämpat och vad härligt att du hade en så go känsla. Det är det bästa!!! Grattis :)
/Hanna H
SARA BORG sa…
Tack Hanna, och det är klart att du ska testa ett lopp. Helena har tipsat om Fjällturen den 19 juli :)