Med risk för att låta gnällig

Jag kände mig inte som människa när klockan ringde i morse. Dunkande huvud och en stel och öm kropp (av bilkörningen). Jag trodde först att jag blivit sjuk men börjar allt mer tro att det är en massa spänningar som sitter i kroppen. Sista biten i natt var mentalt tung att köra. Jag var inte särskilt trött men snön vräkte ner och sikten var i princip obefintlig. Jag fick nästan krypköra för att hålla mig på vägen. Ögon, nacke och egentligen hela kroppen höll högsta beredskap för att kunna väja för en älg eller renflock, men allt jag såg var en räv, och det var på långt håll. Väl hemma var jag så uppe i varv att jag inte kunde somna.

Nu har jag druckit vatten och kaffe, ätit frukost, duschat varmt och länge, så nu är jag redo att ta mig an den här dagens arbete också. Redan torsdag, snart fredag och sen HELG!