Måndagsklubb i regn

Tro det eller ej, men för första gången på måndagsklubben så var det faktiskt riktigt blött igår. Nu gör det ju inget när man väl är ute, regn är rätt uppfriskande, men innan man ska ut så funderar man ju både en och två gånger på att banga...

Det var dessutom första gången vi sprang i mörker, så nu är det verkligen höst på riktigt. Ida och jag joggade till den gamla slalombacken på ÖSK, både spåret dit och själva backen är upplyst. Perfekt! 

Ida en helt annan gång, i en helt annan backe, på en helt annan veckodag!

Vi jobbade 5 vändor upp och ner för backen (joggvila på vägen ner) och jag tyckte att det kändes rätt bra, om man nu kan säga det om backintervaller, haha. Backen var nånstans 300-400 meter, jag kommer inte ihåg exakt, och tog igår drygt 2 och en halv minut att ta sig uppför. Det var riktigt slirigt då regnet blött upp marken rejält. Att det var rötter, gräs, lerpartier och en och annan sten som i elljuset inte syntes så jättebra gjorde träningen bra på flera sätt. Pga min lilltå så kan jag inte springa i mina terrängskor. Jag fick därför köra i mina asfaltsräsers (NIKE Lunaracer) och ja, det var precis så halt som man kan tro.

Jag fick släppa Ida ca 20 meter nästan direkt från botten av backen men höll sen det avståndet hela vägen upp, varje gång. Mitt fokus låg på tekniken och jag upplevde att jag för en gångs skull hajjade det här med hur man ska springa uppför en backe. Jag tänkte på att korta ner steget och jobba med bibehållen frekvens och bra knälyft hela vägen upp. Benen var såklart trötta på toppen, men inte alls så där helslut som jag brukar kunna vara. Idag är jag superglad över att jag utvecklas i löpningen hela tiden, även om det vissa dagar inte känns så. 

Mentalt hade jag också stort fokus på underlaget. Man såg lite dåligt var man satte fötterna så det gällde att vara koncentrerad. Varje gång blev jag förvånad när jag nådde toppen, jag hade liksom inte märkt att jag kommit så högt upp eftersom jag hade blicken i backen hela tiden...

Efter backintervallerna fick jag lite feeling och på vägen tillbaka till Arctura så blev det snabbdistans istället för jogg. Det är kuperat, mestadels uppför, med kurvor på spåret, så det var riktigt kul. Jag tryckte på i backarna, som kändes som fisar i rymden i jämförelse med den vi jobbat i. Jag orkade hålla tempot nästan hela vägen. Det var sista kurvan och sista backen som jag började bli lite trött. Då drog Ida och jag bet ihop. Det är så himla bra med sällskap. Hade jag varit själv där så hade jag nog sänkt tempot i stället för att springa på, trots att det inte var mer än några hundra meter kvar.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det som vanligt var ett riktigt kul och bra träningspass, och den totala distansen den här gången blev för mig 11.6 kilometer.