Racerapport: Tjejmilen 2013

Vilken härlig dag! Strålande sol och glada människor. För en gångs skull hängde jag kvar på gärdet efter loppet, drack kaffe och vatten, käkade oliver och väntade in resten av gänget. Eftersom vi startade i olika grupper, där jag var först ut, så fick jag en soft eftermiddag.

Jag var på plats ca 45 minuter innan min start 13:00 för att kunna värma upp i lugn och ro. Min kropp är ju allmänt rätt segstartad och behöver smygas igång med långsam jogg läääänge. Jag kände redan från de första stegen att kropp och ben kändes pigga. Inte alls så som på Vasastafetten för två veckor sen. Det gjorde mig lugn. Mysjogg i drygt 3 kilometer kördes, sen tog jag en kisspaus innan jag tryckte på i några fartökningar. Med ca 3 minuter kvar till start hoppade jag in i fållan. Perfekt!!! Taktiken för dagen var att flyta med de första 5 kilometrarna för att därefter börja kriga och springa upp mig placeringsmässigt så gott jag orkade.

Den officiella målgångsbilden, med medaljen i högsta hugg! Både nöjd och inte nöjd, men sjukt glad över att vara i mål.

Loppet i siffror från min Garmin (officiell tid 49:13min)

Km 1: 5:01

Km 2: 5:00

Km 3: 4:44

Km 4: 4:44

Km 5: 4:54

Km 6: 4:52

Km 7: 5:01

Km 8: 4:41

Km 9: 4:41

Km 10: 4:45

Spurt in i mål de sista 200 metrarna i 4:05-tempo

Totalt: 10.18km, 49:09min (4:50)

Egentligen beskriver siffrorna här ovanför mitt lopp väldigt bra. Jag gick ut i ett lagom tempo och upplevde att jag flöt med utan större ansträngning de första två kilometrarna. Jag sprang med ett leende på läpparna efter att ha sneglat ner på klockan då den pep till vid den andra kilometerpasseringen. Jag såg att både klockan och känslan stämde och beslutade mig då för att springa resten av loppet utan att kolla på klockan.

Normalt sett brukar jag inte dricka under ett millopp. Jag upplever att det stör min rytm och att jag kan ha svårt att få flyt i både löpsteg och andning efteråt. Därför var min plan även i lördags att inte dricka. MEN när jag närmade mig vätskekontroll nummer två som låg på den femte kilometern så började jag tänka på det här med vatten. Jag var inte överdrivet törstig men bak i huvudet gnagde tanken att vätskebrist sänker prestationsförmågan. Det var riktigt varmt ute, men jag måste säga att jag inte stördes nämnvärt av det eftersom loppet mestadels gick i skuggiga partier. Det är nämligen inte värmen i sig som jag tycker är jobbig utan det är att ha solen gassande på mig. Varken mitt huvud eller min hud gillar det. Jag bestämde mig därför för att dricka här, för att ligga steget före. Att dricka när man börjar mattas av är egentligen för sent. Mycket riktigt tappade jag rytm och jag hade svårt att få igång flowet efter stoppet. Det syns på klockan. 

Jag sa innan att jag tycker att kilometer 6-8 är jobbiga rent mentalt. Så har det varit tidigare år och så blev det även i år. Här fick jag börja jobba med mina mentala mantran; Jag är stark! Jag är snabb! som jag upprepade för mig själv inne i huvudet. Det var ett måste för att jag överhuvudtaget skulle orka hålla ett tempo högre än jogg. 

Efter ca 8,5 kilometer börjar loppets segaste backe. Det är egentligen en slakmota men den är tung. Här brukar jag vara halvdöd men stark, för här krigar jag. Det gjorde jag även den här gången. Jag bet ihop och la mig längst till vänster för att tuffa förbi de som ska dricka på sista kontrollen och de som sänker tempot. Jag kör på. Väl uppe på toppen fick jag pressa mig själv hårt (mentalt) för att springa på den sista biten till målet. Den sista biten som varje år är längre än jag minns från året innan. Suck stånk pust och stön. Spurt in i mål. Omsprungen av några som var långsammare än mig uppför, men som löper fint utför. Jag sprang själv om några. Jag ser på den digitala tavlan att min tid inte täcker till ett pers så jag både hoppats på och faktiskt under loppet trodde var möjligt att nå. Jag är 1 minut och 15 sekunder över. Inte så mycket egentligen men att klockan visar en sluttid över 49 minuter känns lite förargligt. 

Såhär i efterhand är jag ändå halvnöjd. Jag ser ju tydligt på klockan att stoppet för vätska störde mig ordentligt. Känslan under loppet var att jag inte riktigt hittade flowet igen. Samtidigt tänker jag att jag ju inte har en aning om vad som hänt om jag inte tog beslutet att dricka. Kanske hade jag kunnat tuffa på i högre tempo i några kilometer till, för att sen dippa totalt. Det är det ingen som vet. Det blev som det blev och jag är ett lopp och många erfarenheter rikare. Det var som sagt varmt, men jag hade inga större problem med det för en gångs skull, och det gläder mig. En annan sak som slog mig först efteråt var att jag helt slapp kramper i bålmusklerna som jag brukar få när jag tävlar. Jag har ju satsat på min bålstyrka de senaste veckorna och det har verkligen gett resultat. Nu orkar jag hålla upp kroppen och springa på!

Taktiken för dagen fungerade ändå hyffsat. De sista fem kilometrarna gick snabbare än första halvan, vilket ju var enligt plan. Jag sprang upp mig placeringsmässigt från 1100 vid passering på femman, till 644:a i mål. Nu laddar jag som sjutton inför nästa års lopp!!!