En sockerreducerad jul - tråkigt eller vettigt?

Att äta socker är nog inte farligt, men att äta det i den mängd vi i västvärlden gör idag, det verkar inte direkt vara hälsofrämjande. Jag har precis läst ett långt inlägg om sockrets påverkan på cancerceller, och utan att helt säkert kunna ta det för sant, så känns det inte alls bra i magen. Tumörerna ska enligt inlägget "leva" på socker, och vad tror ni att cancerpatienter får för näring när de inte kan äta längre. Jo, sockerlösning...

Julgodis på mitt sätt! Riktigt mörk choklad med lågt sockerinnehåll som jag smält tillsammans med ekologisk kokosolja. Himmelskt gott.

När jag för snart två år sedan började minska på mitt intag av kolhydrater gjorde jag det i form av att ta bort stärkelse som nummer ett. Jag har nämligen aldrig varit en sockerråtta i den bemärkelsen att jag ätit en massa godis och sötsaker, däremot har jag i nästan hela mitt liv ätit extremt mycket stärkelse- och glutentäta produkter. Till frukost har jag gärna ätit lättfil med musli eller havregrynsgröt med äppelmos eller lingonsylt. Socker socker socker... Fast i dold form. Till maten har jag ätit gigantiska portioner av framförallt pasta eller ris. Potatis har jag alltid varit "dålig" på, för det tycker jag inte är gott. 

Jag flyttade hemifrån som 16-åring och då jag inte hade så mycket pengar blev pastan och havregrynsgröten basen i min kost. Kött, fisk och grönsaker var lyxvaror som jag bara unnade mig i bland. Så här i efterhand är det inte svårt att se sambandet mellan kosten och de stora problem jag hade under gymnasietiden, med ett rusande blodsocker med illamående, svimningsattacker och sjukhusbesök. Mina systrar kan säkert berätta en eller annan komisk historia om mina knäppa attacker, om ni ber dem.

Tillbaka till 2012 och våren då jag tränade till mitt första marathon. Jag upptäckte då till min stora förvåning att långpassen gick så ofantligt mycket bättre om jag hade legat lågt på intaget av pasta, ris och bröd dagarna innan. Jag upplevde att energin räckte i över två timmar, medan jag på kolhydrattätare mat fick det kämpigt efter drygt en timme. Jag började då experimentera lite i smyg, eftersom jag knappt själv trodde att det var sant. När jag utbildade mig inom kost och näringslära i början på 2000-talet så var det kolhydratladda man skulle göra inför långa lopp, inte tvärtom.

Under den våren jag började var LCHF-bommen stor i Sverige. Det skrevs böcker och debatterades i TV. Själv var jag glad över de recept jag därför lätt fick tag på, men jag undvek all hets i den mån det gick. Jag läste ingen av de böcker som gavs ut, jag såg inga TV-program, för jag är emot mycket som har med vikthets att göra, och det var där man lade fokus i media. För mig har kolhydratsreduceringen ingenting att göra med vikt, och därför har jag svårt att kalla mig LCHF-are, för folk i allmänhet, dvs även jag, förknippade det med bantning.

Jag har en stark gen av "treårstrots" i mig. Tyvärr kan den ibland vara starkare än mitt sunda förnuft. Den måste komma från pappas sida, för jag ser det starkast i hans bror "Hunke". Han hejar alltid på Ryssland i hockeyn när de spelar mot Sverige, bara för att vara tvärtemot alla andra. Det här gör att jag gärna undviker sånt många andra gärna ägnar sig åt. Ett exempel på det var när Sagan om ringen-filmerna kom. Jag vägrade kategoriskt att se dem förrän sista filmen kommit ut... Bara för att det blev en sån hype. Lite samma grej blev det här med lågkolhydratskosten. 

Det är först nu jag har börjat läsa. Matrevolutionen avverkades för nån vecka sen, och trots att den till stora delar handlar om att uppnå viktbalans, så tar den även upp diabetesbehandling och kopplingen mellan rekommenderad diabeteskost och insulinbehovet. När jag själv började med lågkolhyratskost trodde jag att det var i diabeteshyllan jag skulle hitta mina grejor, men har ni läst innehållsförteckningen på "sockerfria" produkter för diabetiker. Det är ju ett skämt! Produkterna innehåller ju i princip bara stärkelse, som ju också höjer blodsockret...

Var vill jag nu komma med allt det här svamlet? Ärligt talat vet jag inte själv. Jag har under de här åren sett mitt matval just som mitt, inget jag vill pracka på andra, just eftersom jag experimenterat mig fram till vad som har känts bra i MIN kropp. Nu med lite mer litteratur i bakhuvudet är jag inte så säker längre. Kanske fler också borde dra ner? Observera att jag absolut inte menar att sluta. Nä, jag tänker att om vi kan få bort det dolda sockret ur maten, och äta så rent som möjligt, så finns det utrymme för god choklad eller kanske till och med en geleråtta nån gång ibland. Jag tänker ur ett samhällsperspektiv också. Vi har stora kostnader för sjukvård. Vi debatterar skolan och barns behov. Igår såg jag ett helt fantastiskt blogginlägg, om att en familj som jag inte alls uppfattar som lågkolhydratare kommer att välja ett aktivt jullov för sina barn, framför välfyllda skålar med julgodis. Jag blev imponerad. En helt vanlig familj liksom. Wow.