Tio sekunder hit eller dit
Hur kan det vara så stor skillnad på trettio och fyrtio sekunder? Den frågan ställde jag mig igår på löpbandet. Jag har hittade nämligen exakt var gränsen gick, och det är kul att man så tydligt kan känna var man utmanar sig. Jag har inte varit så fokuserad på att skriva om fart på ett tag, men nu behöver jag få med det för att beskriva känslan.
Jag körde ett upplägg igår med set om 5 minuter. Att köra trettio sekunder jobb med trettio vila (gånger fem) klarar jag utan problem i 3:45-tempo, troligen snabbare men jag gick inte högre. Då jag istället fördelar de fem intervallerna på fyrtio jobb tjugo vila, så har jag full huggning att fixa det i 4:00. Eller ja, det är ju inte så att jag håller på att dö eller så, men jag flåsar friskt på de sista. Det känns riktigt bra att ha hittat gränsen, för jag har ofta svårt att veta var jag ska ligga när jag kör intervaller. I går fick jag ändå lite känsla tror jag, men om det sen var väldigt dagsformberoende får vi väl se nästa gång, eller om jag kan utgå från att det är där nånstans jag ska försöka utmana mig själv. Öka tempot lite på trettiosekundarna och kanske förlänga fyrtisekundarna med fem till, men behålla farten.
2012 var året jag var som snabbast och då sprintade jag med lätthet 10-12 trettiosekundare rakt av i 3:30-tempo. Jag har en bit upp dit, men va sjutton, det känns fint att ha något att sträva mot också! Nu är vi snart i mitten på mars, och det är ungefär två månader till det kan bli dags för årets tävlingspremiär. Jag ska försöka sikta in mig på 5-10 kilometer, om jag hittar något lämpligt, och jag satsar som sagt på att komma i lite bättre form tills dess.
Jag körde ett upplägg igår med set om 5 minuter. Att köra trettio sekunder jobb med trettio vila (gånger fem) klarar jag utan problem i 3:45-tempo, troligen snabbare men jag gick inte högre. Då jag istället fördelar de fem intervallerna på fyrtio jobb tjugo vila, så har jag full huggning att fixa det i 4:00. Eller ja, det är ju inte så att jag håller på att dö eller så, men jag flåsar friskt på de sista. Det känns riktigt bra att ha hittat gränsen, för jag har ofta svårt att veta var jag ska ligga när jag kör intervaller. I går fick jag ändå lite känsla tror jag, men om det sen var väldigt dagsformberoende får vi väl se nästa gång, eller om jag kan utgå från att det är där nånstans jag ska försöka utmana mig själv. Öka tempot lite på trettiosekundarna och kanske förlänga fyrtisekundarna med fem till, men behålla farten.
2012 var året jag var som snabbast och då sprintade jag med lätthet 10-12 trettiosekundare rakt av i 3:30-tempo. Jag har en bit upp dit, men va sjutton, det känns fint att ha något att sträva mot också! Nu är vi snart i mitten på mars, och det är ungefär två månader till det kan bli dags för årets tävlingspremiär. Jag ska försöka sikta in mig på 5-10 kilometer, om jag hittar något lämpligt, och jag satsar som sagt på att komma i lite bättre form tills dess.
Kommentarer