Bättre och bättre med åren - om att leva som man lär

Jag heter Sara, är 33 år ung och ganska vanlig fast ändå ovanlig. Jag bor på 44 kvadratmeter, har en kille, inga barn. Min bil är liten, billig och kallas för "tvålkoppen". Den rymmer mer än man tror om man nyttjar takräcket också. Jag älskar min familj över allt annat och gör vad som helst för dem. Jag älskar också att jobba - gärna mycket och intensivt i perioder. Jag fungerar bäst när jag får verka i organisationer som lever efter devisen "frihet under ansvar", troligen eftersom det är så mina föräldrar har uppfostrat mig.

Jag gillar mitt liv skarpt, av den anledning att jag i allra högsta grad har valt själv hur det ska se ut. Jag tror på att man ska vara chaufför i sitt liv, inte passagerare. Men det tog typ 30 år förståss. Jag har också slitits mellan tankar om vad man borde, vad andra gör och vad andra tycker. Och ibland trillar jag dit igen. Ingen är perfekt. Det är inte så enkelt att leva som man lär, även om jag tycker att det blir bättre och bättre med åren.

Jag mår bäst när jag sover minst åtta timmar och kliver upp vid 6 eller 7 på morgonen. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att jag är tråkig som vill ha det så, jag skulle så gärna vilja springa häftiga terränglopp mitt i natten som andra gör, eller vara uppe sent och göra ingenting. Men nä, nu har jag accepterat att jag fungerar bäst om jag följer min sovrutin, och därför väljer jag 9 gånger av 10 att göra det som jag mår bra av. Sen då och då går jag utanför ramarna också. Lika mycket rutin som jag behöver ha kring min sömn, lika lite rutin vill jag ha i mitt arbete. Där trivs jag bäst när det händer saker. När jag får jobba i spännande projekt och jag ser en tydlig start och har ett mål. När jag får resa och jobba på olika platser. Men det som kommer däremellan kan bli lite hur som helst.

Jag kämpar som många andra med att hitta min balans, men tror att jag har koll på ett ungefärligt recept som fungerar just för mig. Sen har jag i perioder svårt att följa det, av olika anledningar. Känner ni igen det där med att man vet egentligen vad som är bäst, men det är ändå jäkligt svårt ändå att göra det? Jag har inte varit sjuk på väldigt länge, men om jag skulle känna av symptomen så lyssnar jag direkt. Mera mat. Mera sömn. Mindre stress. Det är lika med symtomfri Sara direkt.

Jag är nyfiken och hungrig på att lära mig mer om mig själv, andra och världen runt omkring. Utveckling är viktigt för mig och jag hoppas att jag fortsätter att vara öppen för nytt resten av mitt liv. Jag kan upplevas som liten på jorden, men stor i orden. Jag är inte rädd för att ta plats, utan pratar fort, mycket och gärna, ibland för mycket och för fort... Till och med så att jag glömmer bort att andas. Om jag är superglad, ivrig eller arg.

Jag uppskattar människor som vill och vågar möta mig i dialog. Att jag är stor i orden kan avskräcka många eller ge den felaktiga uppfattningen att jag alltid vill ha rätt eller att man ska göra exakt som jag säger. Jag trivs nämligen bäst när jag möter lite motstånd. Det är utvecklande för mig att höra hur andra ser på saker, och det hjälper mig att utveckla mitt tankesätt. Jag gillar också människor med hård humor, som vågar trycka till verbalt och liksom tracka mig. Gärna när jag som minst anar det. Och som man kan ge tillbaka med samma mynt. Sånna som min farbror Kalle. Han är också liten på jorden och stor i orden.

Jag gillar att röra på kroppen och att känna att jag orkar. Jag vill förbättra mitt flås så att jag orkar cykla och springa mer i naturen än jag gör idag. Men jag är också ganska bekväm av mig. Jag tar tacksamt emot alla knuffar jag kan få som hjäper mig ut ur min komfortzon när det handlar om att utmana mig själv fysiskt.

Det var kort om vanliga fast ovanliga jag. Alla är vi unika. Du och jag. Med det vill jag önska dig som läser en riktigt GLAD PÅSK!

Kommentarer