Måndagsklubben - alla kan vara med!

Måndag igår och äntligen kunde jag vara med igen! Vi körde banpremiär på Hofvallen och jag verkligen älskar den där känslan av att flyga fram. Om du inte har testat att springa på en löparbana så gör det. Det som är så grymt med måndagsklubben och att springa på bana är att alla kan vara med. Då menar jag verkligen alla oavsett nivå. Eftersom man springer runt, runt, runt så är man ju hela tiden tillsammans även om man springer i olika tempon.

Den största behållningen för mig med att träna i grupp är det här med att få jaga. Jag tar i och lyfter mig på ett sätt som jag absolut inte mäktar med när jag tränar ensam. Att springa med dem som är bättre än en själv är verkligen bra träning, och jag är så tacksam för att jag har den möjligheten varje måndag!

Igår hade Ida satt ihop en härlig intervallstege som bestod i 400m löpning, 200m jogg, 300m löpning, 200m jogg, 200m löpning, 200m jogg, 100m löpning. Vi körde hela stegen 3 gånger och hade några minuters serievila däremellan. (400 meter motsvarar ett varv på löparbanan).

Jag kände mig ganska loj hela passet och funderade på om helgens cykling kanske hade tagit hårdare på kroppen än jag har trott. Det var allmänt segt och jag flåsade värre än en flodhäst. Återhämtningen var sissådär tyckte jag och efter andra stegen hade jag blodsmak i munnen och luftrören kändes inte alls bra. Jag gick därför ut lite lugnare på den fjärde och då kändes det rätt okej igen. Men den där riktiga gnistan infann sig aldrig.

Min löparklocka som har strejkat i ett par veckor kom i gång igår och vid en närmare koll hemma efter passet så blev jag både förvånad och glad. Trots den halvdåliga känslan i kroppen var intervalltiderna riktigt fina. Det gjorde gott för löparsjälvförtroendet att kunna springa på tider som för att vara mig är riktigt bra, även då man har en dålig dag. Jag var sååååå nöjd och glad!

Ida och jag en måndagskväll i september förra året. Även då ett grymt bra intervallpass på Hofvallen