MTB är skitsvårt när man är skraj
I precis rätt tid skrev Ida (Alla kan träna) så bra om det här med MTB. Att det handlar om rutin och om mängdträning. För mig som är alldeles färsk på det här med att cykla i terräng, så är det verkligen skitsvårt. Framförallt för att jag inte har modet riktigt. Cykla har jag ju alltid gjort mer eller mindre, men det har varit på asfalt eller grusväg, och att ta sig an skogen är verkligen en helt annan sak. Ida har tränat i 5 år och äntligen fått till det. Jag har således långt kvar. Jag vet i huvudet på ett ungefär hur jag ska göra, men sen att få kroppen att tajma ihop alla moment, det är verkligen inte lätt!
För mig som är en ganska liten tjej (163 cm) så har jag valt att byta från en 29-tums cykel i stl medium (som säljaren på affären tyckte att jag skulle ha) till en 26-tum i storlek small. Att komma närmare marken och att känna att cykeln är mer som en förlängning av mina armar och ben än en stor grej under mig, som jag ska lyckas manövrera, har gjort skillnad. Kanske kommer jag att känna annorlunda när jag blir mer van, men just nu är det en lättnad. Det sitter mer i huvudet än i cykeln såklart för större däck tar sig egentligen bättre över rötter och stenar, men så ska man klara av att hantera den också.
Jag vurpade ju igår och det känns idag. Mina tidigare vurpor har gett blåmärken, sår eller svullnader, men något sådant har jag inte nu. Däremot blev stöten i fallet rejäl och jag blev yr av smällen i någon sekund, trots att jag inte slog i huvudet i marken. Jag landade på högersidan med axeln först, och kände hur stöten liksom gick genom kroppen och upp i huvudet. Idag har jag ont i nacken på motsatta sidan, alltså i de muskler som fick hålla emot huvudet (som ju är ganska tungt) när jag gick i backen. Allt sådant där sker med automatik och tack vare att jag höll upp huvudet, så slapp jag ju slå det, men nu får alltså nacken lida i stället.
Stefan skötte fotograferandet på rundan i går morse. Det är jag som kommer ut ur skogen längst ner till höger i bild, ohjälpligt sist...
För mig som är en ganska liten tjej (163 cm) så har jag valt att byta från en 29-tums cykel i stl medium (som säljaren på affären tyckte att jag skulle ha) till en 26-tum i storlek small. Att komma närmare marken och att känna att cykeln är mer som en förlängning av mina armar och ben än en stor grej under mig, som jag ska lyckas manövrera, har gjort skillnad. Kanske kommer jag att känna annorlunda när jag blir mer van, men just nu är det en lättnad. Det sitter mer i huvudet än i cykeln såklart för större däck tar sig egentligen bättre över rötter och stenar, men så ska man klara av att hantera den också.
Jag vurpade ju igår och det känns idag. Mina tidigare vurpor har gett blåmärken, sår eller svullnader, men något sådant har jag inte nu. Däremot blev stöten i fallet rejäl och jag blev yr av smällen i någon sekund, trots att jag inte slog i huvudet i marken. Jag landade på högersidan med axeln först, och kände hur stöten liksom gick genom kroppen och upp i huvudet. Idag har jag ont i nacken på motsatta sidan, alltså i de muskler som fick hålla emot huvudet (som ju är ganska tungt) när jag gick i backen. Allt sådant där sker med automatik och tack vare att jag höll upp huvudet, så slapp jag ju slå det, men nu får alltså nacken lida i stället.
Kommentarer