Så nöjd och glad!

Igår var det måndag vilket för mig är lika med träningskväll med måndagsklubben. Ida hade lagt upp ett pass som vi skulle springa på bana, som redan på förhand såg riktigt tufft ut. Hela 20 minuters total intervalltid, och den längsta intervallen låg på 4 minuter, vilket för mig kändes ganska mastigt mentalt. Främst för att jag de senaste dagarna lagt många många timmar på träning, och var rejält slut i kroppen. Men mängdträning på cykel är en sak och intervallöpning en helt annan, visade det sig...

Tillbaka till passet. Som vanligt var det egen uppvärmning innan klockan 19 då vi hade samling. Passet inleddes på plats med löpskolningsövningar innan själva löpningen. På planeringen stod intervaller 4 min (2 min vila) + 3 min (1,5 min vila) + 2 min (1 min vila) + 1 min, följt av en längre serievila, och sedan upprepning av hela serien. Som sagt, totalt 20 minuter löpning i ett högt tempo! Avslutningsvis kördes löpstyrka i vanlig ordning innan hemjogg. Ett riktigt grymt pass som jag varmt kan rekommendera.

Ida hämtade upp mig och vi joggade gemensamt till Hofvallen. Jag hade mentalt svårt att motivera mig, och är så glad för att Ida bestämt träningen då jag verkligen behöver springa lite längre intervaller. Det är något jag tyvärr inte tar mig för på egen hand, eller i varje fall inte pressar på så mycket som på gemensamma pass. Ett tips till er som vill utvecklas är att springa tillsammans med andra! Gärna bättre löpare om man motiveras av det. Ida var också sliten, efter att ha sprungit ett tremilapass på söndagen. Förutsättningarna för att springa riktigt fort kändes alltså inte särskilt höga för någon av oss. Efter några sena avhopp slutade det med att det "bara" blev vi två. Vi liksom drog ut på att komma i väg på den första fyraminutaren för att vi båda tyckte att det kändes tungt, men så bar det ändå i väg, och vi genomförde passet. Jag kände mig lättare i kroppen än jag trott. Vaderna var pigga och rappa men höftböjaren totalt slut av all cykling - tur att det var banlöpning säger jag bara. Då behöver man ju faktiskt inte lyfta så högt! Det blev riktigt riktigt tungt först på den andra serien, på treminutaren. Det slog till som om jag sprang in i en vägg, men jag lyckades ändå hålla ihop det och genomföra de sista intervallerna. På väg hem var jag så otroligt seg att jag knappt tog mig framåt. Den sista halvkilometern hade jag till och med ont i armarna av mjölksyran i kroppen. Jag var såååå nöjd och positivt överraskad över hur bra det ändå gått, men också väldigt trött i kroppen.

Väl hemma var det dags att kika på klockan och mina tider. Jag springer ytterst sällan numera med hastighetsmätning eftersom jag tränat mycket mindre i vinter än tidigare, så jag har halvtaskig koll på vad jag kan förvänta mig och på vilken löpform jag egentligen är i. Därför var gårdagens tempon verkligen positiva. Jag höll 4:19, 4:10, 3:54 och 3:29 på första serien, och på den andra blev det 4:06, 4:07, 3:59 och 3:32. Det är bra för att vara jag, och det är framförallt bra för att vara så pass tidigt på året. Det känns hoppfullt, roligt och spännande! Min förhoppning och mitt mål för i år är just att bli en snabbare löpare, så att få det här kvittot nu känns extremt bra. Sedan är inte min uthållighet alls i linje med tidigare, vilket jag också får se till att ta tag i här framöver för att orka springa lite längre än bara några kilometer. Men just nu fokuserar jag på att vara nöjd och glad över gårdagens grymma pass!

Kommentarer

Petra sa…
Härliga tider hörredu!
Anonym sa…
Jag är också så glad och nöjd! Fick väldigt bra känsla efter passet och gjorde tider jag inte trodde jag pallade med så sliten kropp. Tror det får bli fokus på lite längre intervaller nu ett tag ;) TUSEN TACK för sällskap och pushning bästa du!

Kram Ida
Anonym sa…
Grymt Sara!!! Det var nog tur att jag inte kom, men magen mår bättre idag! :)

Kram Hanna
SARA BORG sa…
Hanna, du skulle ha varit med (om du mått bra alltså), du skulle ha flugit fram! Hoppas att vi ses på måndag :)

Populära inlägg