Det här med (min) kost och hälsa
När jag 2012 började träna för marathon så kände jag av en slump att mina långpass gick lättare när jag hade "slarvat" med maten inför långpassen. Med slarva menar jag att jag inte hade ökat kolhydratintaget dagarna innan, vilket jag gjorde i början. Jag är utbildad inom träning, kost och hälsa vid milleniumskiftet och på den tiden var det lättfil, musli, havregrynsgröt, lightprodukter, inget fett osv som gällde. För prestation skulle man kolhydratladda för att orka med, så var det bara. Även om saker förändrats och jag till viss del hängt med i det så var det ändå i gamla generella lärdomar jag planerade och inte utifrån hur min egen kropp fungerar.
Men i alla fall, de söndagar jag sprang utan att ha ätit särskilt mycket kolhydrater dagarna innan utan snarare ganska fet och proteinrik mat så orkade jag bättre. Jag upplevde det som om energin räckte hela vägen trots att jag bara drack vatten och åt lite nötter, på pass som ändå var uppemot 3 timmar. Jag hade ingenting annat än min egen känsla som stöd och vågade därför inte berätta för någon i början som något så galet som att jag "slutat" med ris, pasta och bröd. Till och med kvällen innan loppet tvekade jag - kommer jag verkligen kunna springa ett marathon såhär? Jag var beredd att beställa in ett lass spagetti men hade ändå så pass vett att jag höll mig till devisen "prova inget inför eller under ett långlopp som du inte provat på träning". Så jag höll mig.
Å det gick ju alldeles lysande! Jag sprang mitt marathon på vatten och resorb, samt en saltgurka och en liten tugga på en lågkolhydratsbar. Efter loppet så började jag läsa på och har insett att fler än jag upplever fördelar med lågkolhydratskost ihop med uthållighetsidrott, vilket jag inte alls hade koll på tidigare. Senast idag trillade jag över det här om socker, fett, uthållighet och allmänhälsa.
För mig är det ganska skönt att få bekräftat att det finns något där som faktiskt kan förklara varför jag kände och känner som jag gör, trots att det går stick i stäv med hur jag är utbildad i att tänka när det gäller kost och dess påverkan på kroppen. Det ska dock sägas att jag har en tonårstid och tidiga vuxenår bakom mig med ganska extrema blodsockerproblem, där jag svimmade om jag inte åt var tredje timme. Det gör att jag känner min kropp ganska väl och framförallt när blodsockret börjar bli lågt. Jag är alltså väldigt känslig för blodsockersvängningar även om läkare trots tester inte kunde fastställa någon exakt diagnos. Så som jag försöker tänka kring mat idag - man kan äta allt men inte alltid - har hjälpt mig att klara av vardagen utan panik för att inte ha tillgång till mat och mellanmål hela tiden. Det är nämligen ganska pinsamt att svimma av lite var som helst och hur som helst. Det har också hjälpt mig att klara av att träna och tävla i över fyra timmar i sträck.
Äter jag socker? Självklart gör jag det! Men mindre än snittet för svensken. Jag äter socker i inlagd sill, i restaurangmat, i marinader och så vidare. Men jag sockrar aldrig själv i mat eller bak. Andra kolhydrater då? Jajamen, självklart! Jag väljer dock hellre grönsaker före exempelvis spagetti. Alltså, jag äter allt (som jag tycker är gott) men inte alltid, och jag äter det i en mängd som verkar passa mig ganska bra. Jag känner väldigt tydligt när jag har fått i mig lite för mycket. För även om jag äter en måltid där livsmedlen i sig innehåller en lägre andel kolhydrater så kan ju totalmängden bli stor när jag äter för stora eller för många portioner. Det som händer då är att jag vaknar dagen efter och känner mig bakis. Lätt huvudvärk och en märklig smak (äcklig) i munnen är ett faktum. Och jag blir trött. Fruktansvärt trött.
Så vad är det jag vill ha sagt egentligen? Ja, att man lär så länge man lever. Att vi fungerar lite olika och att olika typ av "bränsle" kan vara bra för olika saker. Att vi förändras över tid i både kropp och knopp. Och att det vi stoppar i oss ger olika effekt som gör att vi måste hitta vår egen väg, utifrån våra egna högst personliga mål och värderingar, när det kommer till att äta. Det finns inte en linje som alla ska följa! Det här är min väg. Lyssna inåt och hitta din!
Men i alla fall, de söndagar jag sprang utan att ha ätit särskilt mycket kolhydrater dagarna innan utan snarare ganska fet och proteinrik mat så orkade jag bättre. Jag upplevde det som om energin räckte hela vägen trots att jag bara drack vatten och åt lite nötter, på pass som ändå var uppemot 3 timmar. Jag hade ingenting annat än min egen känsla som stöd och vågade därför inte berätta för någon i början som något så galet som att jag "slutat" med ris, pasta och bröd. Till och med kvällen innan loppet tvekade jag - kommer jag verkligen kunna springa ett marathon såhär? Jag var beredd att beställa in ett lass spagetti men hade ändå så pass vett att jag höll mig till devisen "prova inget inför eller under ett långlopp som du inte provat på träning". Så jag höll mig.
Å det gick ju alldeles lysande! Jag sprang mitt marathon på vatten och resorb, samt en saltgurka och en liten tugga på en lågkolhydratsbar. Efter loppet så började jag läsa på och har insett att fler än jag upplever fördelar med lågkolhydratskost ihop med uthållighetsidrott, vilket jag inte alls hade koll på tidigare. Senast idag trillade jag över det här om socker, fett, uthållighet och allmänhälsa.
För mig är det ganska skönt att få bekräftat att det finns något där som faktiskt kan förklara varför jag kände och känner som jag gör, trots att det går stick i stäv med hur jag är utbildad i att tänka när det gäller kost och dess påverkan på kroppen. Det ska dock sägas att jag har en tonårstid och tidiga vuxenår bakom mig med ganska extrema blodsockerproblem, där jag svimmade om jag inte åt var tredje timme. Det gör att jag känner min kropp ganska väl och framförallt när blodsockret börjar bli lågt. Jag är alltså väldigt känslig för blodsockersvängningar även om läkare trots tester inte kunde fastställa någon exakt diagnos. Så som jag försöker tänka kring mat idag - man kan äta allt men inte alltid - har hjälpt mig att klara av vardagen utan panik för att inte ha tillgång till mat och mellanmål hela tiden. Det är nämligen ganska pinsamt att svimma av lite var som helst och hur som helst. Det har också hjälpt mig att klara av att träna och tävla i över fyra timmar i sträck.
Äter jag socker? Självklart gör jag det! Men mindre än snittet för svensken. Jag äter socker i inlagd sill, i restaurangmat, i marinader och så vidare. Men jag sockrar aldrig själv i mat eller bak. Andra kolhydrater då? Jajamen, självklart! Jag väljer dock hellre grönsaker före exempelvis spagetti. Alltså, jag äter allt (som jag tycker är gott) men inte alltid, och jag äter det i en mängd som verkar passa mig ganska bra. Jag känner väldigt tydligt när jag har fått i mig lite för mycket. För även om jag äter en måltid där livsmedlen i sig innehåller en lägre andel kolhydrater så kan ju totalmängden bli stor när jag äter för stora eller för många portioner. Det som händer då är att jag vaknar dagen efter och känner mig bakis. Lätt huvudvärk och en märklig smak (äcklig) i munnen är ett faktum. Och jag blir trött. Fruktansvärt trött.
Så vad är det jag vill ha sagt egentligen? Ja, att man lär så länge man lever. Att vi fungerar lite olika och att olika typ av "bränsle" kan vara bra för olika saker. Att vi förändras över tid i både kropp och knopp. Och att det vi stoppar i oss ger olika effekt som gör att vi måste hitta vår egen väg, utifrån våra egna högst personliga mål och värderingar, när det kommer till att äta. Det finns inte en linje som alla ska följa! Det här är min väg. Lyssna inåt och hitta din!
Kommentarer