Långt utanför komfortzonen
Det finns många saker jag är bra på. Riktigt bra till och med. Men att springa uppför är inte en av dem, även om jag i slutet av förra året och till i år faktiskt börjar hitta någon form av tjusning i det. Att jag har haft så svårt för det tidigare beror nog mycket på min dåliga teknik. När man springer sittande och jobbar med benen framför kroppen så är det väldigt svårt att förflytta sin egen vikt uppåt. Att teknikträna upplever i varje fall jag har gjort stor skillnad för mig när det gäller det här.
Men fortfarande är det så att jag har det riktigt jobbigt uppåt. Mitt knälyft är ännu inte tillräckligt bra, jag är för svag helt enkelt, och mina luftrör gillar inte alls att få kämpa så hårt som backlöpning i fart kräver. Efter måndagens tuffa träning med tjejerna så känns det i kroppen vill jag lova. Jag rosslar och hostar, och hur musklerna i ben och rumpa mår ska vi bara inte prata om. Men jag älskar´t! Jag har varit utanför min komfortzon - långt utanför till och med - och är det något som är utvecklande så är det ju just det! Jag är bekväm av mig som person, och mystränar mest på egen hand. Men i grupp lägger jag den mentaliteten åt sidan och pressar mig.
Att springa backe handlar inte bara om teknik utan också taktik. Något som blev tydligt i måndags. Jag hade tur att vara väldigt jämn med en av de andra tjejerna så vi sprang våra långa intervaller tillsammans - dock med helt olika taktik. Hon i hög fart i den första, brantaste delen av backen, vilket fick mig att hamna långt efter. Jag höll i stället en låg utgångsfart och därefter ständigt ökande framförallt högre upp i backen på de flackare partierna. Genom att dra ner på tempot där det var brant så var jag förhållandevis pigg i benen när det blev plattare och jag kunde ta in det jag tappat och springa förbi alldeles på slutet. Hade vi inte sprungit tillsammans hade jag inte kämpat så mycket som jag gjorde. Jag hade kört på samma taktik, det vill säga gå ut lugnt och öka, men jag hade inte kunnat kämpa så pass hela vägen. För fy va trött jag var på toppen! Men oj så kul det var!
Men fortfarande är det så att jag har det riktigt jobbigt uppåt. Mitt knälyft är ännu inte tillräckligt bra, jag är för svag helt enkelt, och mina luftrör gillar inte alls att få kämpa så hårt som backlöpning i fart kräver. Efter måndagens tuffa träning med tjejerna så känns det i kroppen vill jag lova. Jag rosslar och hostar, och hur musklerna i ben och rumpa mår ska vi bara inte prata om. Men jag älskar´t! Jag har varit utanför min komfortzon - långt utanför till och med - och är det något som är utvecklande så är det ju just det! Jag är bekväm av mig som person, och mystränar mest på egen hand. Men i grupp lägger jag den mentaliteten åt sidan och pressar mig.
Att springa backe handlar inte bara om teknik utan också taktik. Något som blev tydligt i måndags. Jag hade tur att vara väldigt jämn med en av de andra tjejerna så vi sprang våra långa intervaller tillsammans - dock med helt olika taktik. Hon i hög fart i den första, brantaste delen av backen, vilket fick mig att hamna långt efter. Jag höll i stället en låg utgångsfart och därefter ständigt ökande framförallt högre upp i backen på de flackare partierna. Genom att dra ner på tempot där det var brant så var jag förhållandevis pigg i benen när det blev plattare och jag kunde ta in det jag tappat och springa förbi alldeles på slutet. Hade vi inte sprungit tillsammans hade jag inte kämpat så mycket som jag gjorde. Jag hade kört på samma taktik, det vill säga gå ut lugnt och öka, men jag hade inte kunnat kämpa så pass hela vägen. För fy va trött jag var på toppen! Men oj så kul det var!
Kommentarer