Det här med att springa på bana

Ida på löparbana (och jag påväg ut ur bild) efter ett riktigt bra träningspass i september förra året

På måndagsklubben brukar vi ganska ofta springa våra intervallpass på en löparbana. Jag trodde innan att det där med att springa på bana, det är bara något för elitsatsande, men där har jag verkligen tänkt om. Att springa på bana har många fördelar även för oss motionärer. Dels är det lätt att hålla koll på distansen när man springer intervaller. Ett varv är 400 meter (om det är en fyrahundrametersbana, det finns tvåhundrameters också) och det är skrivet/märkt på banan varje hundrameterspassering.

En annan fördel är att det är stuns i underlaget. Det gör att man blir snabb. Jag har gjort så fina tider som jag aldrig kommit i närheten av annars. Sedan har inte det bara med underlaget att göra förstås, utan även att det är helt okuperat och att jag haft draghjälp av sällskap på banan. Jag myser ju mest när jag tränar själv, men i grupp blir det andra bullar.

För träning i grupp är bana helt outstanding om du frågar mig. För oavsett nivå på löpare så kan man träna tillsammans. Det gillar jag! Både den som är snabbast och den som är minst snabb får både jaga och jagas, eftersom den riktigt snabbe ser de övriga på banan och kan kämpa för att försöka varva långsammare kompisar. På så sätt håller man ihop träningsgruppen på ett annat sätt än om man ger sig ut och springer distans. Då är det svårt att få ut max på alla nivåer.

Så tveka inte! Om du på din joggingrunda skulle få syn på en löparbana, sväng in och spring ett par varv och känn på underlaget. Ta med en kompis om det känns pinsamt själv. För ja, högst troligt kommer det att finnas en drös av de där elitsatsande folket där på banan, och det känns bra mycket skönare att ha lite sällskap med sig.