Statusrapport inför Vasastafetten

Tjolahopp i morgon är det visst lördag och då ska det springas minsann! Jag har en hatkärlekskänsla i magen av olika orsaker. De senaste två åren har jag haft rätt dåliga dagar just på Vasan, och gjort mina sämsta insatser på hela året. Bara det gör ju att känslan i kroppen nu är lite extra förvirrande. Jag har inte riktigt kunna sätta fingret på vad det har berott på, och det gör ju det hela ännu svårare, eftersom jag inte vet om eller vad jag kan göra för att det inte ska upprepas. Till i år har jag därför lyckats få byta sträcka. En mental nystart liksom. Jag har oftast sprungit sista sträckan in till målet i Mora. Den är förvisso riktigt fin. För mig som inte gillar terräng är den lagom då den går på fint elljusspår med packad sand, innan man kommer till asfalten inne i Mora centrum. I år ska jag i stället ta en betydligt kortare sträcka, men som i stället troligen har något stökigare underlag. Jag kan ha sprungit den för många många år sedan, lite oklart, start är i varje fall i Oxberg för mig och pinan blir kort - 4,5 kilometer!

Förutom den mentala puckeln som jag nu tror mig ha kommit över genom att byta sträcka, så har jag min fysiska status. Sämre tränad än förr, men tiden på sträckan spelar ju egentligen ingen som helst roll. I morgon ska jag springa utifrån mina nuvarande förutsättningar och allt annat ska jag försöka lägga åt sidan. För visst är jag tränad för att orka 4,5 kilometer! Det som egentligen är mitt enda orosmoln är mina skavsår, som jag skrivit om tidigare under veckan. De har läkt riktigt fint senaste dagarna då jag inte sprungit, men troligen inte tillräckligt bra för att hålla?! Jag får därför ställa in mig på sveda och värk, och att börja om med läkprocessen igen. Shit happens. Självklart kommer inte det att stoppa mig.

Så summa summarum, i morgon ska det springas och det får gå som det går så länge jag lyckas ta mig och mitt lag från Oxberg till växlingen Gopshus. Nu kör vi! Det kommer att bli kul. Hoppas att vi ses längs med loppet?! Tut tut!