HEJ MITT VINTERLAND

Efter ett par dagar på resa i jobbet nere i Gästrikland (Sandviken och Valbo) så kom jag hem i onsdags till ett lätt snötäcke och minusgrader i mitt Östersund. I bilen på vägen hem dagdrömde jag om att tassa på snöklädda skogsstigar i mina nyinköpta inov8, som ännu inte testats. Jag har haft dem stående i en kartong hemma i köket och bara gått runt och väntat på snö, is och halka. Nu var den här! Klockan blev sen innan det blev dags för löpning, och mörkret låg tryckande. Att ge mig ut i skogen kändes plötsligen inte alls lika lockande utan det fick i stället bli min vanliga 5,5 kilometers runda, men det var inte fy skam det heller. Skorna satt som en smäck och greppade bra både på den isiga gångvägen som när jag tassade på fruset gräs bredvid. Jag känner en så otroligt stor frihet när jag springer just nu. Det är verkligen ett andningshål i en i övrigt ganska stressig tillvaro, även om det faktiskt börjar släppa lite nu på flera plan. När jag tassar fram i sakta mak och lyssnar på min ljudbok eller på mina steg, det är lite olika om jag springer med eller utan lurar, så rinner allt av mig. Jag springer sakta, men jag tar mig ut. Det är det viktigaste.