BAKSLAG (jag är lite i chock tror jag)
Nu kommer ett deppinlägg. Vill du inte höra på mitt gnäll så scrolla ner och läs något annat här i bloggen, eller hoppa vidare till någon annans. För du vet, jag var på återbesök hos naprapaten i förrgår, och det är det jag ska gnälla om nu. Eller ja, inte själva återbesöket utan den troliga orsaken till varför min vad blivit som den har blivit.
Min vad är nu så otroligt mycket bättre än vid det första behandlingstillfället för snart 2 veckor sedan. Så pass bra att det nu gick att göra lite mer tester. Sist var allt så låst, varenda muskel i fot och vad var hårda som betong. Efter nålar, fotövningar och hemmamassage har det alltså släppt en del. På gott och ont. För nu kom chockbeskedet. Min onda vad kommer troligen inte från överbelastning utan från ett trauma. Som jag skrivit tidigare så lyckades jag dra på mig en rejäl stukning för något år sedan. Ett par småstukningar och snedtramp på samma fot i början på den här hösten gjorde att min hjärna med automatik låste allt den kunde för att stabilisera fotleden, och sedan fastnade musklerna i det låsta läget. Den teorin hade vi redan förra gången, men nu konstaterades att den första stukningen varit allvarligare än jag insett. Troligen är ett ledband på utsidan av foten helt av. Jag har alltså riktigt dålig stabilitet i sidled. Jag hamnade i någon sorts chock när naprapaten konstaterade detta och kom mig inte för att fråga så mycket. Det blev blankt i huvudet. Ledband lagar man väl inte hur som helst? Är det tejp som gäller nu om man vill springa i skogen, eller är jag för alltid fast i asfaltsträsket (där jag förvisso har trivts bra) om jag vill undvika att kroppen reagerar så här?
Så många frågor i mitt huvud idag. Men för att ta upp tråden kring det positiva. Jag menar, jag vill inte avsluta det här med att bara sura, så är jag jätteglad över hur bra vaden känns nu. Just idag har jag lite värk efter nål-behandlingen, men annars är jag smärtfri. Igår fick jag dessutom smyga igång med tåhävningar igen, och på nästan alla sätt och vis känns det som om jag är på rätt väg. Jag vet sedan förut att jag klarar mig ganska bra med en trasig rygg - hittills iallafall - och jag tror säkert att jag klarar mig med en halvknackig fot också. Det är ändå hur man mår som är det allra viktigaste, eller hur?
Min vad är nu så otroligt mycket bättre än vid det första behandlingstillfället för snart 2 veckor sedan. Så pass bra att det nu gick att göra lite mer tester. Sist var allt så låst, varenda muskel i fot och vad var hårda som betong. Efter nålar, fotövningar och hemmamassage har det alltså släppt en del. På gott och ont. För nu kom chockbeskedet. Min onda vad kommer troligen inte från överbelastning utan från ett trauma. Som jag skrivit tidigare så lyckades jag dra på mig en rejäl stukning för något år sedan. Ett par småstukningar och snedtramp på samma fot i början på den här hösten gjorde att min hjärna med automatik låste allt den kunde för att stabilisera fotleden, och sedan fastnade musklerna i det låsta läget. Den teorin hade vi redan förra gången, men nu konstaterades att den första stukningen varit allvarligare än jag insett. Troligen är ett ledband på utsidan av foten helt av. Jag har alltså riktigt dålig stabilitet i sidled. Jag hamnade i någon sorts chock när naprapaten konstaterade detta och kom mig inte för att fråga så mycket. Det blev blankt i huvudet. Ledband lagar man väl inte hur som helst? Är det tejp som gäller nu om man vill springa i skogen, eller är jag för alltid fast i asfaltsträsket (där jag förvisso har trivts bra) om jag vill undvika att kroppen reagerar så här?
Så många frågor i mitt huvud idag. Men för att ta upp tråden kring det positiva. Jag menar, jag vill inte avsluta det här med att bara sura, så är jag jätteglad över hur bra vaden känns nu. Just idag har jag lite värk efter nål-behandlingen, men annars är jag smärtfri. Igår fick jag dessutom smyga igång med tåhävningar igen, och på nästan alla sätt och vis känns det som om jag är på rätt väg. Jag vet sedan förut att jag klarar mig ganska bra med en trasig rygg - hittills iallafall - och jag tror säkert att jag klarar mig med en halvknackig fot också. Det är ändå hur man mår som är det allra viktigaste, eller hur?
Kommentarer