FRIHET I EN LITEN ASK

Innan jag fick problem med vaden och sedan hälsenan så hade jag nog inte riktigt förstått vad och hur mycket löpningen betyder för mig och mitt välmående. Att inte få eller kunna springa har periodvis varit riktigt frustrerande. Jag har hört många säga det, men jag trodde det inte om mig själv. Det har inte med träningen i sig att göra. För jag har ju kunnat träna andra saker. Det har heller inte med friskluften att göra, för jag har kunnat promenera. Snarare tror jag att det är en kombination, men främst tror jag att det handlar om frihet. Att bara kunna byta om och ge sig ut. Enkelheten. Den totala mentala avkopplingen efter en tuff dag på jobbet. Den friska luften och syresättningen i kropp och knopp. Jag vet att jag låter lite frälst och kanske är det vad jag är?

Det har funnits tillfällen under vintern då jag har inte varit någon bra sambo, syster, moster, dotter, kollega eller vän, men då jag hade kunnat vara det om jag bara hade fått min älskade andningspaus i livet. Den där luckan som bara är min. Tro mig när jag säger att jag är överlycklig för att jag kan springa igen! Jag har funderat mycket under vintern på varför jag springer och vad som är viktigast för mig. Det jag har kommit fram till är att jag springer för att jag mår bra av det. Mår bra i huvudet. När det landade hos mig så förstod jag också att hur långt jag springer eller på vilken tid, det är sekundärt. Såklart vill jag fortfarande bli en bättre löpare, men om jag måste välja så är det inte viktigast. ATT jag kan och vill springa är det som kommer först. 

Igår kväll sprang jag första passet för i år i dagsljus på en vardag. Vårkänslor! I strålande solsken varvade jag löpning och gång, såkallad "gogging" i 11 kilometer. Upplägget var ca 10 minuter jogg och därefter 30 x 30 sekunder löpning med 30 s gåvila mellan varje. Sist men inte minst jogging hem till dörren igen