NÄR DET INTE GÅR SOM MAN HAR TÄNKT
...utan väldigt mycket bättre!
Det var en Sara med ont i magen och tryck för bröstet som småjoggade hemifrån sent igår eftermiddag för att springa motionsloppet "Spring en mil vinn en bil", här i Östersund. En cyklande sambo försökte peppa efter bästa förmåga men känslan var inte bra. På grund av trassel med fotled och därtill problem med vaden som ett resultat av fotledsskadan så har jag under vintern jobbat mig upp från att kunna jogga 30 sekunder i januari till att som längst ha sprungit ca 8-9 kilometer i sträck, men till vardags så brukar jag jogga en runda som är ca 5,5 kilometer. Att jag skulle komma runt den där milen var jag därför trygg med, men att att det skulle bli tungt var jag övertygad om.
Tungt blev det också, men inte förrän mot slutet. Jag gick ut lugnt i vanlig ordning, tror jag i varje fall för jag kikade nämligen inte på klockan en enda gång under loppet. Knappt efteråt heller mer än att notera sluttiden. Jag har fortfarande inte kollat kilometertiderna inser jag nu. I stället gick jag på känsla helt och hållet. Jag försökte ha andningen under kontroll och inte ligga på mer än vad som kändes okej. Jag kom in i ett bra flyt ganska direkt och kunde rulla på väldigt fint första kilometrarna.
Lars cyklade och stod på flera platser och hejade. Fredrik hade åkt hem med Nilas (som var med och peppade vid start) för att i stället hämta upp Vide. Det blev en high five på väg från Odensala sportfält ner mot Storsjön och mitt humör var på topp. Men sedan någonstans där så började det blir ganska tungt. Och det är kanske inte så konstigt eftersom jag då hade sprungit både längre och snabbare än jag är tränad för. Jag bet ihop och tragglade i huvudet "trampa på trampa på" i ett högt tempo, vilket ofta gör att mina fötter följer med i samma takt som huvudet orkar traggla. Min kropp är sinnessjukt taktberoende och jag kan därför ha svårt att lyssna på musik i vissa situationer, eftersom min kropp anpassar sig efter takten. På gott och ont. Jag kan bli ganska stressad av det men när man springer är det bra. Jag trampade således på efter bästa förmåga men när det kom upp en skylt om att det var två kilometer kvar, då var det inte mycket kvar av mina krafter om man säger så. Det blev en slitsam tur längs med Storsjön från Minnesgärdet och till Badhusparken. Jag brukar gilla en långspurt men den här gången blev den extremt kort, kanske 50 meter. Det fanns helt enkelt inte mer kvar. Jag hade dessutom ont under fotsulorna. I mål kom jag, glad och nöjd över det och jag kollade inte ens på klockan då heller.
Jag sa till Lars före start att under 60 minuter var troligt och att jag skulle slita för att komma under 55, vilket skulle vara möjligt om jag hade en bra dag. När Fredrik kommer fram efter mål och säger att det har gått bra, och snabbt, då tror jag att det betyder att jag lyckades kämpa mig in nånstans runt den tiden. Sneglar ner på armen och ser att det står 50:30. Fredrik har koll på den officiella tiden som blev 50:27. Helt galet. Jag har sällan varit så nöjd! Möjligen när jag har persat, men det här kändes ändå större på något vis. Att jag har hållit igång med cykel nu sista månaderna har säkert gjort sitt till när det gäller konditionen och även uthålligheten. För som sagt, det är sällan jag joggar längre än 30 minuter, men tack vare passen på cykel så är kroppen ändå van att jobba. Tack kroppen för att du höll ihop och tack till Lars, Fredrik och kiddosarna som stöttade!
Någon bil vann jag inte. Och i resultatlistan kommer du inte hitta mig. Jag sprang i annat namn. Sjukt bra grej om man inte känner sig i form. Man kan delta, få ett bra träningspass, men slipper se sitt namn med tiden. Lite fånigt kanske men hjälper mig mentalt! Alltså det var inte så att hittade på ett annat namn utan jag ställde upp och sprang i stället för någon annan som inte kunde vara med men som redan var anmmäld. Gott så.
Det var en Sara med ont i magen och tryck för bröstet som småjoggade hemifrån sent igår eftermiddag för att springa motionsloppet "Spring en mil vinn en bil", här i Östersund. En cyklande sambo försökte peppa efter bästa förmåga men känslan var inte bra. På grund av trassel med fotled och därtill problem med vaden som ett resultat av fotledsskadan så har jag under vintern jobbat mig upp från att kunna jogga 30 sekunder i januari till att som längst ha sprungit ca 8-9 kilometer i sträck, men till vardags så brukar jag jogga en runda som är ca 5,5 kilometer. Att jag skulle komma runt den där milen var jag därför trygg med, men att att det skulle bli tungt var jag övertygad om.
Tungt blev det också, men inte förrän mot slutet. Jag gick ut lugnt i vanlig ordning, tror jag i varje fall för jag kikade nämligen inte på klockan en enda gång under loppet. Knappt efteråt heller mer än att notera sluttiden. Jag har fortfarande inte kollat kilometertiderna inser jag nu. I stället gick jag på känsla helt och hållet. Jag försökte ha andningen under kontroll och inte ligga på mer än vad som kändes okej. Jag kom in i ett bra flyt ganska direkt och kunde rulla på väldigt fint första kilometrarna.
Lars cyklade och stod på flera platser och hejade. Fredrik hade åkt hem med Nilas (som var med och peppade vid start) för att i stället hämta upp Vide. Det blev en high five på väg från Odensala sportfält ner mot Storsjön och mitt humör var på topp. Men sedan någonstans där så började det blir ganska tungt. Och det är kanske inte så konstigt eftersom jag då hade sprungit både längre och snabbare än jag är tränad för. Jag bet ihop och tragglade i huvudet "trampa på trampa på" i ett högt tempo, vilket ofta gör att mina fötter följer med i samma takt som huvudet orkar traggla. Min kropp är sinnessjukt taktberoende och jag kan därför ha svårt att lyssna på musik i vissa situationer, eftersom min kropp anpassar sig efter takten. På gott och ont. Jag kan bli ganska stressad av det men när man springer är det bra. Jag trampade således på efter bästa förmåga men när det kom upp en skylt om att det var två kilometer kvar, då var det inte mycket kvar av mina krafter om man säger så. Det blev en slitsam tur längs med Storsjön från Minnesgärdet och till Badhusparken. Jag brukar gilla en långspurt men den här gången blev den extremt kort, kanske 50 meter. Det fanns helt enkelt inte mer kvar. Jag hade dessutom ont under fotsulorna. I mål kom jag, glad och nöjd över det och jag kollade inte ens på klockan då heller.
Jag sa till Lars före start att under 60 minuter var troligt och att jag skulle slita för att komma under 55, vilket skulle vara möjligt om jag hade en bra dag. När Fredrik kommer fram efter mål och säger att det har gått bra, och snabbt, då tror jag att det betyder att jag lyckades kämpa mig in nånstans runt den tiden. Sneglar ner på armen och ser att det står 50:30. Fredrik har koll på den officiella tiden som blev 50:27. Helt galet. Jag har sällan varit så nöjd! Möjligen när jag har persat, men det här kändes ändå större på något vis. Att jag har hållit igång med cykel nu sista månaderna har säkert gjort sitt till när det gäller konditionen och även uthålligheten. För som sagt, det är sällan jag joggar längre än 30 minuter, men tack vare passen på cykel så är kroppen ändå van att jobba. Tack kroppen för att du höll ihop och tack till Lars, Fredrik och kiddosarna som stöttade!
Någon bil vann jag inte. Och i resultatlistan kommer du inte hitta mig. Jag sprang i annat namn. Sjukt bra grej om man inte känner sig i form. Man kan delta, få ett bra träningspass, men slipper se sitt namn med tiden. Lite fånigt kanske men hjälper mig mentalt! Alltså det var inte så att hittade på ett annat namn utan jag ställde upp och sprang i stället för någon annan som inte kunde vara med men som redan var anmmäld. Gott så.
Kommentarer