JÄMTHJULINGEN - ELLER JA! JAG HAR VISST TÄVLAT IGEN
Igår var det nationaldag och precis som förra året kördes landsvägsloppet Jämthjulingen, som går Brunfloviken runt och broarna över till Frösön och sedan in till stan. Regnet öste ner precis som förra helgen - behöver jag säga att jag är lite trött på att cykla i regn? Förvisso går cyklingen bra men det är ju det där med före och efter loppet som blir så trist.
I år hade jag någon slags ambition om att cykla räser åtminstone fyra-fem gånger innan loppet, men nej, det blev precis som förra året bara en endaste liten runda. Men vad gör väl det. När starten går trampar man ju ändå på för brinnande livet. Jag tycker att räser är läskigt. De smala hjulen och ett smalt styre gör att jag känner mig så vinglig. Och att köra i klunga. Huga. Jag är dessutom för dragvillig för mitt eget bästa. Jag blir otålig av att ligga och rulla och trampar gärna om ofta. Med resultatet av att jag får ligga och dra en svans av 6-8 åkare där hälften av gänget kan brassa i väg på pigga ben när det återstår ett par kilometer av loppet. Men vad gör väl egentligen det? Jag har ju inte kapacitet till att vara i toppen ändå, och hellre att jag har kört efter min bästa förmåga, att jag har trampat och kämpat loppet igenom, det är då jag känner mig nöjd. När jag har gjort det jag har kunnat rent fysiskt.
Förra året gjorde jag en dundertabbe i starten då jag helt orutinerad ställde mig nästan längst bak. Jag fick kämpa i fem kilometer innan jag kommit om barnfamiljerna som var ute och finåkte. Vilket jag gillar tokmycket. Att det är en familjefest alltså. Däremot gillade jag inte att jag inte tänkte mig för när jag ställde mig på start. I år var jag mer taktisk. Men så strulade ena trampan. Jag har precis bytt från mtb-clips till räsers, och de går inte att trampa utan att sitta fast utan då glider foten bara av. Jag har kört med dem en gång vilket var alldeles för lite. Det tog mig en lång stund att få fäste innan jag kunde trampa iväg på riktigt, vilket gjorde att många rullade förbi mig och att jag återigen fick kämpa en del för att hinna upp de som sedan åkte i ungefär samma tempo som mig. Så man kan lugnt konstatera att jag till nästa år fortfarande har en del att fila på.
Men som sagt, vad gör väl det? Jag hade riktigt roligt där ute på banan. Trots regnet. Trots taktiska missar. Jag var pigg i huvudet och trampade på, verkligen krigade från start till mål. Som det ska vara.
I år hade jag någon slags ambition om att cykla räser åtminstone fyra-fem gånger innan loppet, men nej, det blev precis som förra året bara en endaste liten runda. Men vad gör väl det. När starten går trampar man ju ändå på för brinnande livet. Jag tycker att räser är läskigt. De smala hjulen och ett smalt styre gör att jag känner mig så vinglig. Och att köra i klunga. Huga. Jag är dessutom för dragvillig för mitt eget bästa. Jag blir otålig av att ligga och rulla och trampar gärna om ofta. Med resultatet av att jag får ligga och dra en svans av 6-8 åkare där hälften av gänget kan brassa i väg på pigga ben när det återstår ett par kilometer av loppet. Men vad gör väl egentligen det? Jag har ju inte kapacitet till att vara i toppen ändå, och hellre att jag har kört efter min bästa förmåga, att jag har trampat och kämpat loppet igenom, det är då jag känner mig nöjd. När jag har gjort det jag har kunnat rent fysiskt.
Förra året gjorde jag en dundertabbe i starten då jag helt orutinerad ställde mig nästan längst bak. Jag fick kämpa i fem kilometer innan jag kommit om barnfamiljerna som var ute och finåkte. Vilket jag gillar tokmycket. Att det är en familjefest alltså. Däremot gillade jag inte att jag inte tänkte mig för när jag ställde mig på start. I år var jag mer taktisk. Men så strulade ena trampan. Jag har precis bytt från mtb-clips till räsers, och de går inte att trampa utan att sitta fast utan då glider foten bara av. Jag har kört med dem en gång vilket var alldeles för lite. Det tog mig en lång stund att få fäste innan jag kunde trampa iväg på riktigt, vilket gjorde att många rullade förbi mig och att jag återigen fick kämpa en del för att hinna upp de som sedan åkte i ungefär samma tempo som mig. Så man kan lugnt konstatera att jag till nästa år fortfarande har en del att fila på.
Men som sagt, vad gör väl det? Jag hade riktigt roligt där ute på banan. Trots regnet. Trots taktiska missar. Jag var pigg i huvudet och trampade på, verkligen krigade från start till mål. Som det ska vara.
Kommentarer