DAGS ATT GÅ VIDARE
Jag ska bara skriva av mig först. Innan jag lägger årets (uteblivna) tjejmil till handlingarna. Som jag skrev i lördags tvekade jag nästan ända inpå start om jag skulle ställa upp eller inte. Jag blev så pepp under frukosten och strax efter när jag gick med lillstrumpa för att hämta ut hennes nummerlapp. Så pepp att jag liksom försökte överföra all min egen energi på henne, stackarn. Jag tryckte på henne min t-shirt, mitt "tävlingshårband" och min klocka och vips så kändes det nästan som om jag skulle springa själv. Eller inte. Vet ni, jag hade till och med lite tävlingsångest fastän jag inte skulle vara med. Vi tog pulsen på frukosten och min var kraftigt förhöjd. Jag var så spänd och på gång. Knäppt va?!
Jag tror att jag hade kunnat springa. Att bita ihop är lite av min grej. Men faktum är att hälsenan inte alls blir bättre. Innan Vasan så blev den bättre och bättre för varje dag tills jag var smärtfri i två dagar innan loppet. Sedan dess har jag haft ont varje dag, trots att jag gör mina övningar som jag ska. Det visar att det var väldigt dumt att jag sprang det loppet, hur kort det än var. Jag vill verkligen inte förlänga den här läkningen mer nu. Som tur är har jag inget mer lopp inplanerat i år. Det är ju liksom lite surt att betala för att vara med och sedan så kan man inte. Jag vill ha valuta för mina pengar, jag älskar ju motionslopp! Hur spänd jag än kan vara innan så finns det nästan inget bättre än när starten väl har gått och man är där ute på banan och kämpar. Stämningen på just Tjejmilen brukar vara fantastisk, men mycket publik. I år fick jag vara publik själv och gjorde mitt bästa för att heja på alla löpare... till systerysters stora förtret eftersom hon i det närmsta fick tinnitus av att stå framför mig.
Så, det är nog så att jag har gjort årets löparsäsong och nu får börja blicka fram emot nästa. Tyvärr verkar den här vänsterfoten med sina trasiga ledband och ömma hälsena inte riktigt fungera lika bra som förr, så hur mycket löpning det blir framöver får en väl se. Det jag tar med mig från i år är att det går att springa på nästan samma nivå som förr med avsevärt mindre löpning i benen. Det kommer förstås av att jag tränat annat. Konditionen har jag ändå, däremot har det varit ganska jobbigt i kroppen de lopp jag har sprungit. Framförallt dagen efter. Jag är ju inte van att springa längre än 5 kilometer numera, och definitivt inte i nån fart att tala om. Men det har trots allt varit en ganska bra löparsommar. Jag har njutit på (eller efter) de flesta pass jag varit ute på och det är det viktigaste för mig.
Lillstrumpa kommer med bra fart ner från Djurgårdsbron. Snart väntar bara den sista tunga kilometern av Tjejmilen 2015
Jag tror att jag hade kunnat springa. Att bita ihop är lite av min grej. Men faktum är att hälsenan inte alls blir bättre. Innan Vasan så blev den bättre och bättre för varje dag tills jag var smärtfri i två dagar innan loppet. Sedan dess har jag haft ont varje dag, trots att jag gör mina övningar som jag ska. Det visar att det var väldigt dumt att jag sprang det loppet, hur kort det än var. Jag vill verkligen inte förlänga den här läkningen mer nu. Som tur är har jag inget mer lopp inplanerat i år. Det är ju liksom lite surt att betala för att vara med och sedan så kan man inte. Jag vill ha valuta för mina pengar, jag älskar ju motionslopp! Hur spänd jag än kan vara innan så finns det nästan inget bättre än när starten väl har gått och man är där ute på banan och kämpar. Stämningen på just Tjejmilen brukar vara fantastisk, men mycket publik. I år fick jag vara publik själv och gjorde mitt bästa för att heja på alla löpare... till systerysters stora förtret eftersom hon i det närmsta fick tinnitus av att stå framför mig.
Så, det är nog så att jag har gjort årets löparsäsong och nu får börja blicka fram emot nästa. Tyvärr verkar den här vänsterfoten med sina trasiga ledband och ömma hälsena inte riktigt fungera lika bra som förr, så hur mycket löpning det blir framöver får en väl se. Det jag tar med mig från i år är att det går att springa på nästan samma nivå som förr med avsevärt mindre löpning i benen. Det kommer förstås av att jag tränat annat. Konditionen har jag ändå, däremot har det varit ganska jobbigt i kroppen de lopp jag har sprungit. Framförallt dagen efter. Jag är ju inte van att springa längre än 5 kilometer numera, och definitivt inte i nån fart att tala om. Men det har trots allt varit en ganska bra löparsommar. Jag har njutit på (eller efter) de flesta pass jag varit ute på och det är det viktigaste för mig.
Kommentarer