Bästa söndagen
Jag vaknade vid halv åtta igår morse och tittade ut på en klarblå himmel. Det var lite frost i gräset så jag förstod att det varit en kall natt. Jag smög upp ur sängen och tassade ner till köket för att göra frukost.
När jag gick ut på vår altan en stund senare hade temperaturen stigit några grader och det var alldeles vindstilla. Solens strålar värmde mig där jag stod och tittade upp mot himlen. Fåglarna kvittrade.
När klockan slog elva började kyrkklockorna ringa, det var dags för söndagsmässa. Jag krattade löv och körde iväg kvistar till komposten. Jag tänkte för en sekund eller två att jag jobbade på vilodagen och undrade om det var tillåtet med trädgårdsarbete på söndagar förr eller om det verkligen bara var att ligga på sofflocket som var det enda rätta.
En stund senare gick jag nerför ängen mot stora vägen för att möta några av dagens gäster vid bussen.
När det var så fint väder ville vi förstås inte vara inne. Jag fick för mig att ta barnen i cykelkärran och dra ner till affären för att handla lite för grillunch och eftermiddagsfika. Det var en kanonidé på vägen ner. Vi bor kanske en kilometer från ica och jag behövde knappt trampa ett enda tag på vägen dit. Jag misstänkte redan då att jag skulle få ånga mitt tilltag på vägen hem.
Två gånger fick jag kliva av och dra ekipaget med två barn på 4 och snart 8 år tillsammans med två matkassar. "Cykla ditt snabbaste" ropade Nilas när jag i en lätt slakmota stod upp men ändå knappt orkade trampa runt ett varv. Han trodde att jag skojade när jag flåsande väste fram att det där var mitt snabbaste. Nästa gång får de nog ta med sina egna cyklar och trampa själva. Eller så får jag träna mer. Jag gjorde ett nytt försök redan samma kväll då jag tog den gamla damcykeln och kärran för att storhandla, men den gången utan barn. Med tre tunga matkassar orkade jag i varje fall cykla hela vägen hem, men det var på håret.
När jag gick ut på vår altan en stund senare hade temperaturen stigit några grader och det var alldeles vindstilla. Solens strålar värmde mig där jag stod och tittade upp mot himlen. Fåglarna kvittrade.
När klockan slog elva började kyrkklockorna ringa, det var dags för söndagsmässa. Jag krattade löv och körde iväg kvistar till komposten. Jag tänkte för en sekund eller två att jag jobbade på vilodagen och undrade om det var tillåtet med trädgårdsarbete på söndagar förr eller om det verkligen bara var att ligga på sofflocket som var det enda rätta.
En stund senare gick jag nerför ängen mot stora vägen för att möta några av dagens gäster vid bussen.
När det var så fint väder ville vi förstås inte vara inne. Jag fick för mig att ta barnen i cykelkärran och dra ner till affären för att handla lite för grillunch och eftermiddagsfika. Det var en kanonidé på vägen ner. Vi bor kanske en kilometer från ica och jag behövde knappt trampa ett enda tag på vägen dit. Jag misstänkte redan då att jag skulle få ånga mitt tilltag på vägen hem.
Två gånger fick jag kliva av och dra ekipaget med två barn på 4 och snart 8 år tillsammans med två matkassar. "Cykla ditt snabbaste" ropade Nilas när jag i en lätt slakmota stod upp men ändå knappt orkade trampa runt ett varv. Han trodde att jag skojade när jag flåsande väste fram att det där var mitt snabbaste. Nästa gång får de nog ta med sina egna cyklar och trampa själva. Eller så får jag träna mer. Jag gjorde ett nytt försök redan samma kväll då jag tog den gamla damcykeln och kärran för att storhandla, men den gången utan barn. Med tre tunga matkassar orkade jag i varje fall cykla hela vägen hem, men det var på håret.
Kommentarer