Årets första riktiga långpass på cykel

De två senaste åren har jag startat min cykeltävlingssäsong redan i början på maj med Lidingöloppet MTB. Det har gjort att jag från mars-april har varit igång med någon form av strukturerad cykelträning, om än på en relativt blygsam nivå.

I år har det sett helt annorlunda ut eftersom jag i våras i samband med att vi flyttade drog på mig min första förkylning på 5 år och sedan fick slita med lite kvarvarande luftrörsproblem efteråt. Så det tog ett tag innan jag kom igång helt enkelt. Något riktigt långpass har jag faktiskt inte alls kört, inte förrän i morse.

Planen var att flexa idag och börja vid lunch, så att jag skulle kunna passa på att cykla med och titta på landsvägsstafetten St Olavsloppet som startade idag i Östersund och som har målgång på lördag i Trondheim. Dessvärre var mitt framdäck tomt på luft när jag kom ut i garaget i morse och då jag skulle pumpa så läckte det bara ut stansvätska vid ventilen (jag kör slanglöst på min "grusvägs-mtb" - Specialized Fate). Jag stod och velade ett tag men valde till slut att trampa iväg ändå på min "skogsmaskin" - Specialized Rhyme, trots att jag då hade tappat mycket tid. Jag ville gärna få till mitt pass oavsett.

Så tyvärr hann jag inte fram för att heja på min vän Ida som sprang första sträckan, men däremot hann jag säga hej till hennes fina dotter Vera efter att hon sprungit klart sin sträcka. Sedan satt jag i solen i Krokom och njöt av stämningen en stund innan jag trampade vidare.

Vid växlingen i Krokom. Sista startgruppens löpare hade precis börjat strömma in när jag var där, vilket alltså generellt är loppets snabbaste. Bland annat hann jag se Petter Northugs lag Mosviks IL växla

Hela St Olavscirkusen är en väldigt stor del av mina minnen från barndomen. Min pappa är egenföretagare så jag är inte uppvuxen med traditionell semester i 4-5 veckor så som många andra är vana, vilket har format min egen syn på det såklart, men det är en annan historia. Hur som helst var St Olav huvudpunkten i vår familjs somrar och vi åkte med husvagn varje år för att springa loppet. 

Så att få sitta idag och lite på avstånd ändå få känna på atmosfären en stund var så himla härligt och jag är tacksam både för att jag just idag hade möjligheten att börja jobba lite senare och för att jag tog tillvara på den möjligheten. Det är inte ett alldeles solklart och lätt beslut för en jobbknarkare som mig.

Jag hade inga snabba ben idag, men som vanligt var de ändå uthålliga och tog mig lätt drygt 70 kilometer om än i ett ovanligt makligt tempo även för att vara mig. Men va sjutton gör väl det. Jag fick sol. Jag fick friskluft. Och inte minst så fick jag återuppleva en del finfina barndomsminnen. Det är inte fy skam såhär på en onsdag.