Första milen, WOW vilken grej!
Såhär två dagar senare känns det lite löjligt nu när jag kommit ner från "trippen", men det där med runners high kan vara en så stark grej. Jag tror inte ens jag var såhär lycklig när jag sprang min allra första mil i livet, som jag var i onsdags kväll. Här kommer ett inlägg i kära-dagbok-stuk om hur det är att vara hög på löpning:
________________
Jag kom just in från en löprunda och jag sprang en mil idag. EN MIL. Fattar du vad långt? Alltså jag har väl sprungit en mil hur många gånger som helst förut i livet men det var som om det var en annan jag. Det var hon som sprang, inte hon den här som jag är nu som kämpar två gånger i veckan för att någon gång i framtiden kunna springa som jag vill igen. Nu har jag ju sprungit 14,4 kilometer för två veckor sedan men det var på tävling och då var jag en superversion av mig själv, så det är knappt att det räknas. Innan det hade jag sprungit fem kilometer sammanhängande EN gång. Vilket också var vad jag hade tänkt göra idag. Eller 4,8 kilometer om jag ska vara exakt.
Men vi tar det från början. Jag hade gått och gruvat mig lite under dagen just för att jag är ovan att jogga så länge utan paus. När jag äntligen tvekat länge nog och kört med lite olika mentala övertalningsknep, som exempelvis "om jag springer terräng som jag inte är så bra på så kommer det vara okej om jag måste stanna eller gå en stund", så kom jag i varje fall ut genom ytterdörren. Jag hade valt en slinga som jag cyklade med Lars igår kväll i spöregnet och som är 4,8 kilometer. I lurarna hade jag marathonpodden, Petras avsnitt med orienteraren Helena Jansson. Fast om jag ska vara ärlig hade jag inte riktigt fattat det när jag tryckte igång utan tänkte lite fel.
Jag joggade iväg från gården. Det är ett par hundra meter asfalt först tills man kommer ner till skogen där man viker in på en stig. Jag höll en riktigt snigeltempo för jag tänkte att jag nog skulle bli trött sedan i skogen. Nästan direkt på stigen börjar det bli slokmota, vilket det för övrigt är i princip första halvan av slingan. Jag tuggade på uppför och tyckte ändå att livet var rätt så bra. Solen sken och den där orienteraren Helena verkade direkt vara en trevlig tjej, en sådan som förmedlade träningsglädje och kärlek till sin sport. Jag blev glad över min tankevurpa och att jag hade tryckt igång den där podden ändå.
Skogsstigen övergår efter ett tag till grusväg innan man ska vika tillbaka ner i skogen igen efter drygt två kilometer och hur konstigt jag än själv tyckte att det var så gick det finfint att tugga på där. Det var nästan lite roligt, vilket jag sällan har tyckt varken om slakmotor eller andra underlag än asfalt. Så kom den skarpa vänstersvängen ner på stigen och ungefär en kilometer terräng innan slingan ska avslutas på grusväg och sista snutten asfalt.
Någonstans där efter fyra löpta kilometer så pratade Helena om att få hybris. Hur hon på en tävling tyckte att hon orienterat rätt men att arrangörerna skulle ha missat att sätta ut en kontroll. Då började jag också får lite lätt hybris. Jag hade ju mer än halva poddavsnittet kvar och ville inte sluta lyssna. Jag har en liten regel om att jag bara får lyssna på träningspoddar när jag motionerar, men att vänta till nästa pass på att få lyssna klart kändes inte alls lockande. Jag började tänka "hur svårt kan det vara att springa ett varv till?". Och sen gjorde jag det och en snutt till så att klockan skulle stanna på 10 kilometer blankt. Det var aldrig jobbigt på riktigt, varken fysiskt eller mentalt. Jag bara sprang. Eller joggade beroende på hur man ser det. Jag snittade 6:40 ifall du vill veta. Eller jag skriver det mest för att jag själv ska kunna gå tillbaka och läsa det här nån gång i framtiden.
Så sjukt stolt och nöjd över mig själv i den här stunden. Nästan mer nöjd än när jag hade sprungit marathon. Förmodligen inte egentligen men nu mitt uppe i runners high så känns det så. En fantastisk känsla som är svår att beskriva i ord men som är grym. En känsla av att nu klarar jag precis allt, det finns ingenting som stoppar mig. Fast sedan tänker jag på att jag ska laga ugnspannkaka till middag snart och då blev det plötsligt jobbigt och superkvinnan i mig verkar ha försvunnit. Eller så gillar hon bara inte att laga mat. Det kan vara så också.
________________
Jag sitter vid mitt köksbord och skriver. Det är onsdagen den 13 juli 2016. Klockan är strax före 19 och jag har precis varit med om en sådan häftig grej. Fast när du läser det här är det nog en helt annan dag. Vi får se.
Jag kom just in från en löprunda och jag sprang en mil idag. EN MIL. Fattar du vad långt? Alltså jag har väl sprungit en mil hur många gånger som helst förut i livet men det var som om det var en annan jag. Det var hon som sprang, inte hon den här som jag är nu som kämpar två gånger i veckan för att någon gång i framtiden kunna springa som jag vill igen. Nu har jag ju sprungit 14,4 kilometer för två veckor sedan men det var på tävling och då var jag en superversion av mig själv, så det är knappt att det räknas. Innan det hade jag sprungit fem kilometer sammanhängande EN gång. Vilket också var vad jag hade tänkt göra idag. Eller 4,8 kilometer om jag ska vara exakt.
Men vi tar det från början. Jag hade gått och gruvat mig lite under dagen just för att jag är ovan att jogga så länge utan paus. När jag äntligen tvekat länge nog och kört med lite olika mentala övertalningsknep, som exempelvis "om jag springer terräng som jag inte är så bra på så kommer det vara okej om jag måste stanna eller gå en stund", så kom jag i varje fall ut genom ytterdörren. Jag hade valt en slinga som jag cyklade med Lars igår kväll i spöregnet och som är 4,8 kilometer. I lurarna hade jag marathonpodden, Petras avsnitt med orienteraren Helena Jansson. Fast om jag ska vara ärlig hade jag inte riktigt fattat det när jag tryckte igång utan tänkte lite fel.
Jag joggade iväg från gården. Det är ett par hundra meter asfalt först tills man kommer ner till skogen där man viker in på en stig. Jag höll en riktigt snigeltempo för jag tänkte att jag nog skulle bli trött sedan i skogen. Nästan direkt på stigen börjar det bli slokmota, vilket det för övrigt är i princip första halvan av slingan. Jag tuggade på uppför och tyckte ändå att livet var rätt så bra. Solen sken och den där orienteraren Helena verkade direkt vara en trevlig tjej, en sådan som förmedlade träningsglädje och kärlek till sin sport. Jag blev glad över min tankevurpa och att jag hade tryckt igång den där podden ändå.
Skogsstigen övergår efter ett tag till grusväg innan man ska vika tillbaka ner i skogen igen efter drygt två kilometer och hur konstigt jag än själv tyckte att det var så gick det finfint att tugga på där. Det var nästan lite roligt, vilket jag sällan har tyckt varken om slakmotor eller andra underlag än asfalt. Så kom den skarpa vänstersvängen ner på stigen och ungefär en kilometer terräng innan slingan ska avslutas på grusväg och sista snutten asfalt.
Någonstans där efter fyra löpta kilometer så pratade Helena om att få hybris. Hur hon på en tävling tyckte att hon orienterat rätt men att arrangörerna skulle ha missat att sätta ut en kontroll. Då började jag också får lite lätt hybris. Jag hade ju mer än halva poddavsnittet kvar och ville inte sluta lyssna. Jag har en liten regel om att jag bara får lyssna på träningspoddar när jag motionerar, men att vänta till nästa pass på att få lyssna klart kändes inte alls lockande. Jag började tänka "hur svårt kan det vara att springa ett varv till?". Och sen gjorde jag det och en snutt till så att klockan skulle stanna på 10 kilometer blankt. Det var aldrig jobbigt på riktigt, varken fysiskt eller mentalt. Jag bara sprang. Eller joggade beroende på hur man ser det. Jag snittade 6:40 ifall du vill veta. Eller jag skriver det mest för att jag själv ska kunna gå tillbaka och läsa det här nån gång i framtiden.
Så sjukt stolt och nöjd över mig själv i den här stunden. Nästan mer nöjd än när jag hade sprungit marathon. Förmodligen inte egentligen men nu mitt uppe i runners high så känns det så. En fantastisk känsla som är svår att beskriva i ord men som är grym. En känsla av att nu klarar jag precis allt, det finns ingenting som stoppar mig. Fast sedan tänker jag på att jag ska laga ugnspannkaka till middag snart och då blev det plötsligt jobbigt och superkvinnan i mig verkar ha försvunnit. Eller så gillar hon bara inte att laga mat. Det kan vara så också.
__________________
Lätt att vara efterklok?! Nu är det fredag och jag sitter här med vader som känns som betongklumpar. Superkvinnan i mig har gått och gömt sig någonstans och jag undrar mest hur jag tänkte. Nu kanske jag inte blir fräsch nog att kunna springa mer den här veckan, för är det något jag ändå lärt mig så är det just att lyssna på mina vader. När de är betong så ska jag inte springa, för när jag gör det så blir inte mina hälsenor glada och jag tänker inte sjabbla bort ett halvår till på dumdristighet. Så, troligen blev det bara ett löppass denna vecka men oj så lycklig jag var just där och då. Den känslan tar jag med mig!
Kommentarer