The true story of Stafettvasan

Så kom den då, Vasaloppets vintervecka, och idag går det "riktiga" Vasaloppet av stapeln. Innan jul när vi hade vinter och snö hade jag stora ambitioner och planer för hur jag skulle lägga upp min skidträning och hur jag skulle ladda inför mitt lopp, Stafettvasan, som alltså gick i fredags. Som du vet så blev det inte alls som jag hade tänk med träningen, men eftersom jag ändå är relativt bra grundtränad så var jag aldrig orolig för om jag skulle klara det utan mer för hur det skulle kännas. Jag ville ju så gärna ha en bra dag där i skidspåret, det var det allra viktigaste för mig.

Totalt oförberedd på det mesta

Jag åkte upp till Sälen på torsdagskvällen, direkt från jobb i Västerås. Jag kan ibland vara en extremt planerande person med stort kontrollbehov, men jag har samtidigt en annan sida som inte tar särskilt allvarligt på varken på mig själv eller på saker runt omkring. Det här med Stafettvasan blev precis en sådan grej mest eftersom jag inte hade tränat som jag tänkt. Då behövde jag liksom inte göra någon grej av det utan jag satsade på att ha en rolig dag med mina kollegor. Skidorna hade inte vallats sedan i december och frukost glömde jag alldeles bort att jag borde köpa med mig. När jag satt där i bilen rätt sent på kvällen ringde Fredrik och undrade om han skulle köpa med sig något, det var tur det, annars hade jag fått sladda in på Statoil i Lindvallen på väg ner till Vasaloppsstarten och trycka något på stående fot. Det är långt ifrån den Sara som inför mina två starter i Stockholm marathon har gjort langningsscheman med tider för när jag ska få dricka och äta under loppet och dessutom tajmat hotellfrukost X antal timmar före loppen.

Strax före start i mitt allra första skidlopp som vuxen, Stafettvasan med ett härligt gäng från jobbet. Foto: Malin Wagerman

Så blev det fredag den 3 mars 2017

Jag vaknade före väckarklockan gick igång och insåg att jag drömt mardrömmar om att jag skulle glömma skidorna vid stugan, och stå där vid starten i Berga By, Sälen, helt utan. Jag kände mig pigg trots att jag kommit på plats betydligt senare än tänkt kvällen innan, och jag klev upp för att steka några ägg och brygga kaffe. Kläder och utrustning hade jag lagt fram innan jag gick och lade mig så nu var det bara att fixa med det sista innan det var dags att möta upp min kollega Malin, som jag skulle kampera ihop med hela dagen. Som du kanske kommer ihåg har ju planen ända tills helt nyligen varit att jag skulle åka den sista sträckan, men på grund av att Malin skadat axeln så bytte vi sträcka. Den första, med de många och långa stigningarna i början, riskerade att bli för tuff för Malins arm.

Mot starten & in i loppet

Malin och jag möttes upp och drog mot startplatsen i god tid. Molnen, som låg låg som ett lock över Sälenfjällen under morgonen, började lätta precis innan klockan 10 då jag skulle ge mig i väg. Temperaturen låg runt tio minus men det såg ut som att det skulle bli varmare. Jag tog solglasögon och gick in i startfållan på gott humör, det såg ut som att det skulle kunna bli en riktigt fin dag, vilket det också blev. Solsken och vackra vyer mötte mig så småningom.

Men nog om vädret för ett tag och tillbaka till starten. Jag tappade placeringar direkt när folk stack i väg för att försöka hitta en bra position upp i första backen. Själv tog jag det lugnt, lite skrämd av banprofilen och speakerns varning om att inledningen på startsträckan skulle vara "häftig". Vinterloppen går ju inte riktigt på samma sätt som Cykelvasan, så just de här backarna har jag inte upplevt innan, även om man kommer upp till samma ställe så småningom. Jag gick som sagt ut väldigt lugnt och väl på väg upp i backen så gick det liksom inte att göra så mycket annat än att kliva på i det tempo som klungan höll. Att försöka åka/gå om framförvarande skulle bara vara dumt och jag ville verkligen inte riskera ett stavbrott.

Åkningen

Så kom vi upp på högsta punkten, snabbare och lättare än jag hade trott, och så var det "bara att börja åka". I varje fall för alla runt omkring. I ett slag var de jag gått upp med på väg att rinna ifrån mig. Jag vet att det är lite fånigt att skylla på materialet, men allvarligt, att få skidorna vallade i december hjälper liksom inte så mycket i början på mars. Jag vet ju det liksom men orkade inte prioritera att fixa med det under veckan. Sådant får en sota för helt enkelt. Jag åkte jojjo i fältet mest hela tiden. När det var diagonalåkning kom jag i kapp och när det var lättåkt och de andra kunde staka så gled de ifrån. Själv kunde jag knappt staka för jag kom inte framåt, vilket nog berodde på en kombination av dåligt glid och dålig stakteknik. Nåväl. Det gick liksom inte att sura ihop för vädret var fantastiskt, vyerna där uppe på myrarna likaså och min kropp kändes riktigt pigg och fin.

Härligt väder och glada kollegor! Med sådana förutsättningar går det inte att sura särskilt länge över dåliga skidor eller fegåkning från start. Det blev helt enkelt en kanondag!

Jag åkte försiktigt första milen, eller egentligen fram till Smågan, eftersom jag var väldigt osäker på hur pass jag skulle orka nu när skidträningen uteblivit. Efter kontrollen bestämde jag mig för att öka farten, men det var egentligen lite väl sent påtänkt. Jag pinnade på sågott jag kunde men var inte särskilt trött när jag kom in till växlingen, inte mer än i ländryggen. Jag hade behövt höja tempot lite tidigare alternativt ha åkt fem kilometer till, för att ha fått känna den där riktiga tillfredsställelsen i att ha gjort allt och vara trött på riktigt när loppet var slut.

Så okej, nu är det så gott som tillräckligt ordat om detta. Några lärdomar bara att ta med inför nästa gång jag ska åka skidtävling, för självklart kommer jag att göra det igen, men då sjutton ska jag sätta prio på såväl träning som utrustning. Jag fick helt klart blodad tand, som det väl så fint heter. Kanske blir det Tjejvasan, Halvvasan eller varför inte helan nästa gång?!

Lärdomar till nästa gång

• Att ha ett par "riktiga" skidor, alltså ett par sådana som man vallar, är nog att föredra framför skintec på tävling.
• Om en promt vill åka på skins så är det bra om en prioriterar att få skidorna glidvallade. Tre månader gammal glidvalla funkar inte längre.
• Att träna inför lopp är såklart bra. Om en inte tränat som en tänkt så går det bevisligen bra ändå, men till nästa gång så kan skidträning faktiskt vara att föredra.
• Vasan är väldigt mycket stakning, till och med förstasträckan när en väl tagit sig uppför den tre kilometer långa stigningen efter start. (Där går det fint att saxa). Satsa på riktigt bra glid och träna stakteknik inför loppet!