Gravidrykten av en chokladmuffins
Det här ska ju bli en cykelvecka men lite löpning tänker jag bjuda på också. Kommer du ihåg att jag lite sådär i förbifarten har nämnt att jag sprang med L i fredags och att det var ett pass fullt av lidande - på flera sätt?! Jag tänkte att jag måste återkomma till det då det nästan var lite surrealistiskt.
Vi tar det från början. L och jag hade bestämt att vi skulle mötas upp på stan och ta en fika efter jobbet. Jag satsade på en chokladmuffins, samma sort som jag ätit vid ett tillfälle tidigare i veckan och gillat, med kaffe till. Vi fick ett mysigt soffhörn och blev sittande ganska länge. Snicksnack varvades med kaffedrickande och koll på youtube. Efterhand började min mage kännas lite konstig. Jag var mätt, betydligt mer mätt än jag borde vara eftersom det inte var någon kingsize-muffins precis. Övre delen av magen, från revbenen ner till naveln ungefär, började kännas spänd, putigt svullen och alltmer stenhård. Jag mådde lite konstigt men inte illa på riktigt.
Efter ett par timmar drog vi oss hemåt och planen var att sticka ut och springa tillsammans. Vi gör inte det särskilt ofta för det är så stor skillnad i löpform mellan oss nu. L har tränat på riktigt bra i vinter medan jag kanske inte riktigt har det... Hur som helst, vi bytte om och jag fick mer eller mindre en chock när jag tog av mig tröjan. Magen putade nu värre än värst och jag såg inte tårna när jag tittade ner på marken framför mig. När jag försökte trycka på magen var den lika hård som en golfboll - stenhård alltså. Jag tog en svart tröja för jag tänkte att magen skulle synas mindre, en vill ju liksom inte dra igång några gravidrykten på byn på grund av en muffins liksom (eller vad som nu var orsaken). Vi diskuterade lite fram och tillbaka men kom fram till att det var lika bra att tassa i väg lite försiktigt och känna efter hur det kändes. Jag var lite lätt illamående och tänkte att blir det så att jag spyr så är ju problemet förmodligen löst sedan. Tar det andra vägen kan det blir problem, men vi skulle ju springa i skogen, så det hade inte varit någon katastrof det heller...
Att springa kändes faktiskt mestadels bra. Att det var en varm och fin kväll, men fint sällskap gjorde knappast saken sämre. Kroppen var pigg och lätt trots den där kulan framtill som nu nått storlek som en fotboll ungefär. Det knepiga var magstödet. När en springer, och särskilt i skog och mark där underlaget är ojämnt, så behöver en ju aktivera bålen för att hålla balansen. Jag hade supersvårt att känna om grundaktiveringen var "påslagen" och så snart jag med viljekraft försökte spänna magkorsetten ordentligt så kändes det som att jag skulle spy. Det var bara att gilla läget och vingla på med armar och ben i stället. Det konstiga var att allt det här gjorde mig taggad. Jag tror att jag mest bara ville hem, få det överstökat, så jag sprang som jag inte gjort en enda gång i år. I ett för mig rusande tempo. Jag flåsade som en gris och kunde inte alls prata när det gick uppför, mjölsyran sprutade i armarna men jag kämpade mig igenom. Det var plågsamt. Så plågsamt. Men också jäkligt skönt!
Jag varken spydde eller gjorde något annat på löpturen och efteråt började magen återgå till sitt vanliga jag, lite som en ballong som sakta men säkert tappar luft och blir allt mindre. Morgonen efter kom mensen, och visst kan man bli sådär svullen och knepig strax innan "proppen går ur" va? Hädanefter ska jag tänka på att muffins och mens inte är någon bra kombination för magen men däremot för löparformen!
Vi tar det från början. L och jag hade bestämt att vi skulle mötas upp på stan och ta en fika efter jobbet. Jag satsade på en chokladmuffins, samma sort som jag ätit vid ett tillfälle tidigare i veckan och gillat, med kaffe till. Vi fick ett mysigt soffhörn och blev sittande ganska länge. Snicksnack varvades med kaffedrickande och koll på youtube. Efterhand började min mage kännas lite konstig. Jag var mätt, betydligt mer mätt än jag borde vara eftersom det inte var någon kingsize-muffins precis. Övre delen av magen, från revbenen ner till naveln ungefär, började kännas spänd, putigt svullen och alltmer stenhård. Jag mådde lite konstigt men inte illa på riktigt.
Efter ett par timmar drog vi oss hemåt och planen var att sticka ut och springa tillsammans. Vi gör inte det särskilt ofta för det är så stor skillnad i löpform mellan oss nu. L har tränat på riktigt bra i vinter medan jag kanske inte riktigt har det... Hur som helst, vi bytte om och jag fick mer eller mindre en chock när jag tog av mig tröjan. Magen putade nu värre än värst och jag såg inte tårna när jag tittade ner på marken framför mig. När jag försökte trycka på magen var den lika hård som en golfboll - stenhård alltså. Jag tog en svart tröja för jag tänkte att magen skulle synas mindre, en vill ju liksom inte dra igång några gravidrykten på byn på grund av en muffins liksom (eller vad som nu var orsaken). Vi diskuterade lite fram och tillbaka men kom fram till att det var lika bra att tassa i väg lite försiktigt och känna efter hur det kändes. Jag var lite lätt illamående och tänkte att blir det så att jag spyr så är ju problemet förmodligen löst sedan. Tar det andra vägen kan det blir problem, men vi skulle ju springa i skogen, så det hade inte varit någon katastrof det heller...
Att springa kändes faktiskt mestadels bra. Att det var en varm och fin kväll, men fint sällskap gjorde knappast saken sämre. Kroppen var pigg och lätt trots den där kulan framtill som nu nått storlek som en fotboll ungefär. Det knepiga var magstödet. När en springer, och särskilt i skog och mark där underlaget är ojämnt, så behöver en ju aktivera bålen för att hålla balansen. Jag hade supersvårt att känna om grundaktiveringen var "påslagen" och så snart jag med viljekraft försökte spänna magkorsetten ordentligt så kändes det som att jag skulle spy. Det var bara att gilla läget och vingla på med armar och ben i stället. Det konstiga var att allt det här gjorde mig taggad. Jag tror att jag mest bara ville hem, få det överstökat, så jag sprang som jag inte gjort en enda gång i år. I ett för mig rusande tempo. Jag flåsade som en gris och kunde inte alls prata när det gick uppför, mjölsyran sprutade i armarna men jag kämpade mig igenom. Det var plågsamt. Så plågsamt. Men också jäkligt skönt!
Jag varken spydde eller gjorde något annat på löpturen och efteråt började magen återgå till sitt vanliga jag, lite som en ballong som sakta men säkert tappar luft och blir allt mindre. Morgonen efter kom mensen, och visst kan man bli sådär svullen och knepig strax innan "proppen går ur" va? Hädanefter ska jag tänka på att muffins och mens inte är någon bra kombination för magen men däremot för löparformen!
Kommentarer