En spontan mil utan att vinna en bil
Jag sprang tydligen ett lopp igår! Spring en mil vinn en bil gick av stapeln här hemma i Östersund och som vanligt tycker jag att det är extra pirrigt att tävla på hemmaplan. Det är liksom en annan grej när folk en känner ser en, mot att vara i en stor stad och springa stora lopp där en kan vara anonym på ett annat sätt. Jag har vissa folkskygga drag, och andra väldigt sociala, men det här är kanske ett av de tillfällen då de kommer fram. Därför hade jag inte anmält mig till årets upplaga av loppet i förväg. Eller ja, det var en av anledningarna. Den andra att jag inte känner mig i form för att springa 10 kilometer i tävlingsfart. Det är på samma gång för långt som för kort, om ni fattar?! På en halvmara så känns det helt okej för min del att jogga. På 5 kilometer borde jag orka springa. Men på 10? Jag var så osäker.
Hur som helst så slängde jag in en anmälan när det var lite drygt två timmar kvar till start. By the way så älskar jag när man kan efteranmäla sig på webben i princip ända fram till starten. Sedan var det bara att jogga dit, hämta ut nummerlappen och ställa sig på startlinjen. Jag har förstås haft loppet i sikte ett tag och velat lite fram och tillbaka, så helt oförberedd var jag ändå inte. Faktum är att jag var ute och testade mitt tänkta tempo i tisdags. Jag ska blogga om hur jag lade upp det passet, men det gick i varje fall ut på att känna på 5:30-fart. Jag joggar annars ofta i tempo runt 6:00 mot 6:30, beroende på dagsform, kupering och distans, men på halvmaran i Stockholm lyckades jag ju komma en bit under det.
Målet var alltså att försöka komma i mål på en tid runt 55 minuter. På halvmaran i april passerade jag 10 kilometer på 57 minuter nånting och jag har ändå upplevt en viss stigande form efter det, så det kändes ganska realistiskt. Jag hade inte räknat in att halva loppet - sista femman - skulle gå i stark motvind, men va sjutton, en kan väl alltid försöka! Jag klockade mig själv i mål på strax över 54 minuter men såg i resultat-smset, som jag fick i mobilen strax efter målgång (älskar även den servicen!!!), att den officiella tiden blev snäppet bättre än så, 53,58 minuter - ibland har en marginalerna på sin sida. Det ger en snittfart på strax över 5:20 min/km, och det känns gött att trenden har vänt. De sista åren har jag av förklarliga skäl (springer inte lika mycket) blivit allt långsammare, men den här miltiden är bättre än jag hade på Tjejmilen i höstas så nu börjar det bli lite roligare att springa lopp igen.
För den som tittar på bilden och eventuellt undrar varför jag hade ryggsäck på mig på loppet så var det ett mentalt trick för att ta ner mina egna förväntningar och krav. Med ryggsäck blev det mer tränings-tävlings-känsla och inte så mycket allvar. Jag skulle bara komma runt och ta det utifrån hur det kändes. I vardagen har jag inga problem med att jag inte springer som jag gjorde förr, men när det kommer till att stå på en startlinje så blir det plötsligt andra bullar där uppe i skallen, och det försöker jag jobba med. En herre frågade mig om jag hade stenar i ryggan för att få lite extra träning, men faktum är att den nästan inte vägde något alls. Det bästa med gårdagen var att precis som för varje gång jag tävlar blir jag påmind om hur mycket jag gillar det. Nästa löplopp blir Vårruset i Sundsvall den 12 juni, det ser jag fram emot. Springer du något lopp i sommar och i så fall vilket?
Hur som helst så slängde jag in en anmälan när det var lite drygt två timmar kvar till start. By the way så älskar jag när man kan efteranmäla sig på webben i princip ända fram till starten. Sedan var det bara att jogga dit, hämta ut nummerlappen och ställa sig på startlinjen. Jag har förstås haft loppet i sikte ett tag och velat lite fram och tillbaka, så helt oförberedd var jag ändå inte. Faktum är att jag var ute och testade mitt tänkta tempo i tisdags. Jag ska blogga om hur jag lade upp det passet, men det gick i varje fall ut på att känna på 5:30-fart. Jag joggar annars ofta i tempo runt 6:00 mot 6:30, beroende på dagsform, kupering och distans, men på halvmaran i Stockholm lyckades jag ju komma en bit under det.
Målet var alltså att försöka komma i mål på en tid runt 55 minuter. På halvmaran i april passerade jag 10 kilometer på 57 minuter nånting och jag har ändå upplevt en viss stigande form efter det, så det kändes ganska realistiskt. Jag hade inte räknat in att halva loppet - sista femman - skulle gå i stark motvind, men va sjutton, en kan väl alltid försöka! Jag klockade mig själv i mål på strax över 54 minuter men såg i resultat-smset, som jag fick i mobilen strax efter målgång (älskar även den servicen!!!), att den officiella tiden blev snäppet bättre än så, 53,58 minuter - ibland har en marginalerna på sin sida. Det ger en snittfart på strax över 5:20 min/km, och det känns gött att trenden har vänt. De sista åren har jag av förklarliga skäl (springer inte lika mycket) blivit allt långsammare, men den här miltiden är bättre än jag hade på Tjejmilen i höstas så nu börjar det bli lite roligare att springa lopp igen.
För den som tittar på bilden och eventuellt undrar varför jag hade ryggsäck på mig på loppet så var det ett mentalt trick för att ta ner mina egna förväntningar och krav. Med ryggsäck blev det mer tränings-tävlings-känsla och inte så mycket allvar. Jag skulle bara komma runt och ta det utifrån hur det kändes. I vardagen har jag inga problem med att jag inte springer som jag gjorde förr, men när det kommer till att stå på en startlinje så blir det plötsligt andra bullar där uppe i skallen, och det försöker jag jobba med. En herre frågade mig om jag hade stenar i ryggan för att få lite extra träning, men faktum är att den nästan inte vägde något alls. Det bästa med gårdagen var att precis som för varje gång jag tävlar blir jag påmind om hur mycket jag gillar det. Nästa löplopp blir Vårruset i Sundsvall den 12 juni, det ser jag fram emot. Springer du något lopp i sommar och i så fall vilket?
 |
| Highfive med bästa Vide (och "utanför bild" även med Elin och Emma)! Foto: Elin Borg |
Kommentarer