Räserpremiär på Jämthjulingen 2017

Jag har tävlat idag igen! Den här gången på räsercykel faktiskt, trots att jag helt bommat att över huvudtaget ta ut den hojen innan i år. Jag sneglade bakåt i bloggen och inser att det var fjärde året som Lars och jag nationaldagscyklade runt Brunfloviken på Jämthjulingen, som tydligen är Sveriges äldsta motionslopp på cykel (?) enligt speakern. Jag insåg också att jag gjorde precis samma misstag i år, som tidigare, och att jag således inte tycks bli varken smartare eller en bättre räsercyklist från år till år. Det senare beror kanske väldigt mycket på att jag nästan bara tar ut min beggade smalhjuling för just detta lopp.

Jag har cykliga förebilder som Elna och Helena. Jag fascineras över hur de fixar och trixar med sina hojar och ibland tänker jag att jag skulle vilja vara som dem. Sedan tänker jag att jag är jag, och att jag förvisso kanske är lite knasig och inte så som mina förebilder, men att jag rockar på mitt sätt. Jag har inte rört min räsercykel i år. Den har hängt så himla fint på väggen och sett snygg ut sedan förra årets nationaldagslopp. Möjligen tog jag någon njutartur förra sommaren, eller så gjorde jag inte det. L gav den lite kärlek ändå genom att smörja kedjan och pumpa däcken i morse, men sedan fick den minsann vara good to go. Jag tar inte så allvarligt längre på det här med tävlande, märks det? Ni kanske minns Stafettvasan i vintras då jag till och med åkte till en stuga utan att tänka på att jag borde köpa med mig frukost... Fast såklart är jag ändå superpirrig när jag står där innan loppet, men faktiskt tänkte jag inte en enda gång idag att jag borde ha tränat mer (vilket annars är en av mina standardtankar på start).

Familjens snabbaste cyklist

En sak har jag i varje fall lärt mig sedan sist. Det här med räsertrampor alltså, såkallade SPD-L. 2015 hade jag precis bytt till sådana och det strulade som sjutton i starten. Jag fick inte fast vänsterskon förrän efter en bra stund, och till skillnad från mtb-tramporna, kallas SPD (utan L) så är det väldigt halkigt och svårt att trampa runt pedalen om inte skon klickat fast. Samma problem uppstod såklart igen 2016 eftersom jag inte precis tränat på räsercykeln då heller... I går bad jag L byta bort de där jäkla tramporna. Bättre att köra med grejor som en vet funkar än att verka jäkligt räsig när en inte är det. Det fick helt enkelt bli som första loppet 2014, och det är jag grymt nöjd med såhär i efterhand. I år fick jag precis den start jag ville ha och kunde gå med i en klunga som höll precis min fart.

Syrran och kiddosarna hejade friskt utanför deras hus (och Fredrik, med gipsat fot, satt på balkongen). Jag fnissade lite när jag såg den här bilden för jag instagrammade en nästan exakt likadan förra året. Foto: Elin Borg

Loppet då? Jomen tackar som frågar. Precis som tidigare så var jag kanske lite väl dragvillig för mitt eget bästa i början, men på det stora hela är jag nöjd med mitt lopp. Jag tappade min klunga mot slutet av en uppförsbacke innan Marieby på grund av en växlingsmiss. Jag skulle ha klivit upp och stått istället för att välja en lättare växel och tappa viktig fart upp på krönet. Sedan fick jag kriga i kapp i många kilometer, men det gick vägen. På slutet lyckades jag dessutom få till en långspurt från Frösön, över bilbron och in i målet på Strandvägen. Det är inte alltid jag taggar till så pass som jag gjorde idag, men tävling är verkligen grymt bra träning för mig! Det låg en annan tjej i samma klunga och vi kom att prata lite på väg upp över Vallsundsbron ett par kilometer före mål, och sedan efter loppet. Nu har vi bytt telefonnummer och ska försöka träna lite tillsammans - kul med någon som är hyfsat på samma nivå! Det bådar för att jag eventuellt möjligen kanske kommer att använda räsern lite mer i år.

Mellan målgång och prisutdelning drog vi lite smarrigt fika på Eco-caféet

Jämthjulingen har de senaste åren inte haft någon officiell tidtagning och jag verkar inte ha bloggat mina tider heller, eftersom de inte betyder så mycket i stunden. Det går som det går liksom. Fast nu önskar jag ändå att jag hade gjort det för det hade varit kul att veta om jag cyklade snabbare än förut eller inte. För att råda bot på det till eventuella kommande nationaldagscyklingar så noterar jag årets tid, ca 1 timme och 12 minuter, här i bloggen. L körde in på 58 minuter eller nåt liknande. Nästa lopp på cykel blir troligen Åsarnatrampet (som förut hette Åsarna MTB) den 17 juni.