Högmod går före fall. Säg inte hej förrän du hoppat över bäcken. Jo tack, jag vet allt det där, men ändå kan jag inte låta bli att glädjas åt att det äntligen, peppar peppar, känns som om det börjar släppa lite för mig nu när det gäller stigcyklingen. Jag kämpar konstant mot min rädsla som uppstått efter ett par rejäla cykelkrascher i barndomen och jag har skrivit om det förut, bland annat
här. Det är svårt att beskriva i ord vad det är som händer i mitt huvud men det är som att rädslan förlamar och klipper kontakten mellan huvud och kropp. När jag cyklar över ett svårare parti och något går snett så trots att huvudet talar om för kroppen vad den ska göra så händer inget - den bara "fryser". Nu mot slutet så har jag kommit på att de där stunderna av total handlingsförlamning och panik inte har infunnit sig på länge trots att jag ju faktiskt har utmanat mig en del och kört mera stig än vanligt. Jag hoppas att det betyder att jag är på väg förbi. Samtidigt vet jag att varje krasch gör att jag tar ett steg tillbaka och att krascher liksom är mer eller mindre oundvikliga. Jag vet att jag varit där jag är idag men sedan trillat tillbaka i utvecklingen. Nåväl, skam den som ger sig. Jag ska minsann kämpa vidare mot mina demoner! Jag älskar den här "skogsmaskinen" förresten, hon gör mig till en mycket bättre cyklist än jag egentligen är.
Kommentarer