Cypakutsi 2017 eller historien om när L kom på pallen men aldrig fick kliva upp på den

Igår var det äntligen dags för årets upplaga av Cypakutsi´n, multisporttävlingen vars namn är lika märkligt som solklart (när en väl fattat hur det hänger ihop alltså)! Arrangemanget firande 22 år, ja i den lilla Jämtländska byn Skålan har byborna och grannbyborna och så småningom inresta från alla möjliga håll ägnat sig åt multisport länge. Det är ganska häftigt tycker jag. 

Cypakutsi är samlingsnamnet för tävlingens alla grenar och är sammansatt av de första bokstäverna i dem - CYkla - PAddla - KUTa (= springa på jämtska) - SImma. Solklart, eller hur?! Grenarna är superkorta, vilket gör att i princip vem som helst kan vara med, och det är nog det som är grundtanken från början. Antingen bildar en ett lag om fem personer (paddlingen görs då av 2 st medan övriga grenar görs en och en) och kör i stafetten, eller så kan en köra alla grenar själv i den individuella starten. Det finns dessutom ett lopp för kids också som går drygt en timme innan vuxenloppen.


Trots att tävlingen har så många år på nacken, går av stapeln i en by nästgårds min hemby och jag har varit med på diverse motionslopp sedan jag var i 8-årsåldern, så har jag själv aldrig deltagit på Cypakutsi. Mycket märkligt egentligen. Nu råkade jag slänga ur mig i går att jag banne mig ska vara med nästa år, så ni kan väl påminna mig om att jag sagt det kanske ifall jag förtränger det...?! Hur som helst så tävlade min kille för andra året i rad. Förra året fick han se sig snuvad på pallplatsen då han slutade fyra så till i år hade han siktet inställt på att klättra lite. Jag hade uppdraget som "stötteapparat" vilket alltid är lite nervöst. Vi kom hemifrån i hyfsat bra tid utifrån hur jag hade planerat men sedan måste jag ha drabbats av tävlingsnerver eller något då jag snurrade ihop det alldeles i huvudet. Vi stod i kanotdepån och hade placerat ut kajaken där. L bytte om till cykelkläder för att påbörja uppvärmningen med att cykla in till start- och målplatsen. Då får jag för mig att det är jättestressigt och bara trekvart kvar till start, fastän det i själva verket var EN TIMME och trekvart kvar... Tur att L hade koll på läget och informerade mig. Han kunde värma upp ordentligt både på cykel och löpning, såhär med facit i hand hade han ju faktiskt kunnat paddla i 10-15 minuter också för att "känna lite på vattnet". Det kan bli en grej att ta med sig till nästa år.

Tävlingsdistanserna är riktigt korta, det här är förmodligen en av de allra kortaste multisporttävlingarna som finns (?) och L håller en totaltid runt 40 minuter. Nu har jag inte uppgifterna framför mig men jag tror att det är ca 7,7 km cykling, 1,2 km paddling, 2,5 km löpning och slutligen 150 m simning. Avslutningen kan låta enkel men jag tror att många av deltagarna i det individuella loppet bävar allra mest för den trots att den bara tar ett par minuter. I stafetten använder många våtdräkt och får på så sätt en betydligt trevligare resa mot målet, medan de som kör hela är tämligen "lättklädda". Vattnet var svinkallt igår, rent ut sagt, och många av kidsen i barnloppet vände direkt och grät hysteriskt och hulkande och fick tröstas av sina föräldrar. Ja, precis, vi vet väl alla hur vi kunde bada när vi var barn. När en unge inte pallar kylan då betyder det att det är ruskigt jävla svinkallt på vuxenspråk.


Starten gick och L kom iväg fint på cykeln. Jag hade fått i uppdrag att lifta med en båt över till andra sidan för att ta emot kajaken och samla ihop paddel och flytväst när de skulle passera där och ge sig ut på löpningen. Även från andra sidan kunde jag höra speakern bra så när han rapporterade från första bytet (cykel till paddling) så visste jag att L var med i topp 3 som hade gått i vattnet nästan samtidigt. Det var några spännande minuter till jag såg två kajaker komma runt en udde och sedan några meter bakom kom L i den lättigenkännliga flytvästen i orange. Han hade alltså tappat lite på ettan och tvåan men å andra sidan såg jag ingen fler komma efter. L släppte ytterligare några meter i det läget då han gjorde en långsammare ilandstigning än de första två. Jag var nervös på riktigt eftersom löpningen är den gren där de övriga generellt är starkare. Jag noterade att det var god marginal ner till fyran men var orolig för att det skulle kunna ätas upp. Jag plockade ihop grejorna och skyndade mig sedan till en båt för att ta mig tillbaka till målområdet. Där började en mycket spänd väntan. Plötsligt fick jag syn på två löpare tillsammans på andra sidan sjön och snart hade de kastat sig i vattnet och var påväg mot mål. Det skiljde kanske 10-15 meter mellan de båda, ett avstånd som höll hela vägen in. Erik Wiklund segrade och Hampus Lindblom blev tvåa. Så kom en ensam löpare där på andra sidan. Avståndet var för långt för att jag skulle kunna se om det var L men snart ropade speakern att så var fallet. Ingen fyra syntes ännu till och pallplatsen kändes klar. Det blev en pinne upp från förra året och således en pallplats.


...en pall som inte fanns, visade det sig. Vid prisutdelningen fick endast segrarna kliva upp så scen. Det var ju lite snopet. Hade jag kommit trea i en tävling hade jag minsann velat få stå på prispallen.

Kommentarer

Anonym sa…
Hmm, KUTa =springa, ska de väl va, eller hur? Hihi /'språkpolisen' (mamma)
SARA BORG sa…
Såklart! Springa ska det vara. Nu har jag fixat 👍🏼