Intervallångestens återkomst

Idag skulle jag springa det som troligen kommer att bli mitt sista intervallpass det här sommaren och det sista kvalitetspasset innan Tjejmilen. Jag har under ungefär fyra veckor tränat på ett sätt som jag inte gjort på flera år, jag har haft en struktur, en tanke och jag har kört på! Underverk görs inte på fyra veckor förstås men det ska bli spännande att se hur kroppen kommer att svara på lördag. Jag är en segstartad typ så jag skulle ha behövt få något lopp i kroppen också, men vad sjutton, nu blir det som det blir. Idag när jag skulle ut på mitt intervallpass med upplägget 3 x 3 minuter med 1 minuts vila mellan varje så blev jag påmind om varför jag i vanliga fall mycket sällan springer intervaller numera - jag fick prestationsångest! Jag gick runt hemma och hittade på smågrejor som bara var tvunget att göras, bara för att få skjuta på träningen. Det är inte riktigt likt mig och jag hade faktiskt nästan glömt att det var såhär det brukade kännas, förr när jag nästan alltid hade en träningsplan och kontinuerligt tränade kvalitet.

Det gick ändå hyggligt att komma i väg, jag visste ju att det var sista gången, sista plågan innan det är dags för den stora finalen innan jag gör höst och återgår till skogsmyset. Intervallångesten gjorde nog sitt till för träningen gick riktigt bra. Jag höll mycket bra fart på första intervallen, tappade lite på den andra men kom igen okej på den allra sista. Nu har jag gjort det jag kan för farten till nästa helg. Några löppass till blir det innan tävlingen, redan i morgon ett litet äventyr i löparskor faktiskt, men intervallerna och jag känner oss ganska klara med varandra nu.