Från sommarvärme på Rhodos till höstkylan i Södergård


Omställningen från varmt till kallt gick smärtfritt trodde jag först. På jobbet i fredags var jag förvisso rätt påpälsad så konstigt vore väl annars, men efter gårdagens förmiddagsaktivitet - däckbyte - var jag krusen in i märgen. Istället för att sticka ut och springa direkt högg jag tag i lite kuligt arbete, som jag absolut inte var tvungen att göra men plötsligt väldigt gärna ville. När klockan närmade sig 15, jag fortfarande varken sprungit eller ätit någon lunch och det dessutom började bli stressig inför allhelgonamiddag hos mor och far, stack jag ut.  

Med lite mer kläder på än jag annars har vid temperaturer runt nollan höll jag värmen fint. Benen kändes oväntat pigga när jag tassade iväg hemifrån och jag funderade på varför jag egentligen hade nojat så. Det var varken särskilt kallt eller jobbigt. Men så kom jag till de första backarna. Eller ja, det är mer en konstant slakmota som hållet på i ungefär 2,5 kilometer. Visst brukar det bli lite flåsigt där men inte så farligt ändå när jag tassar lite lugnt. Nu sänkte jag farten allt som gick utan att börja gå, men pulsen kändes ändå betydligt högre än vanligt. Suck. Så stånkigt och jobbigt. Tur ändå att jag inte bestämde mig för intervaller istället för min vanliga runda, som jag hade stått och funderat på innan jag gav mig av. Det var bara att bita ihop och göra´t. Ingen njutning såsom det brukar vara i skogen, men efteråt är man ju glad och nöjd ändå. Alla träningspass är inte roliga eller går bra. Igår var en sådan dag helt enkelt.


Kommentarer