Styrkor och svagheter

Jag funderar över det här med löpning och människors olikheter. Förra helgen sprang Lars och jag terräng och jag fick spö med hästlängder. I söndags sprang vi backintervaller i en gammal slalombacke (?) på ÖSK och än en gång fick jag se hans ryggtavla större delen av tiden. Jag hade helt enkelt inte en chans på det ojämna och kuperade underlaget. Benen kändes som timmerstockar och jag orkade varken lyfta dem högre, längre eller snabbare - det gick bara inte.

När vi sen skulle springa hem igen tog vi en något längre vända (än på vägen till backen), mestadels på asfalt. Helt plötsligt bara flög jag fram. Märkte att Lars släppte mer och mer när mina stockar till ben växlade tempo, hjärtat slog behagligt och taktfast utan att rusa och jag kunde trycka på fint. Jag snittade strax över 4 min/km på de dryga 3,5 km hem, trots det tuffa passet i backen alldeles innan, och fick för en gångs skull komma "i mål" först. LYCKA! :)

(han kanske lät mej "vinna"...?!)