söndag, maj 21, 2017

PWC Endurance 2017 - eller livet utanför komfortzonen!

För länge länge länge sedan började min sambo snacka om något sorts vattenskoterevent i Stockholms skärgård, som han var nyfiken på. Eftersom jag har varit rätt så vattenrädd, men jobbat bort mycket av det genom att börja köra jetski, så var jag kanske inte fullt så överdrivet entusiastisk och stöttande som jag egentligen skulle vilja vara. Sedan kom det upp igen för någon månad sedan då han sms:ade mig om det då jag var på en jobbresa. Det var kanske på grund av lika delar mycket att göra som omedvetet undvikande av ämnet som jag missade att svara. Ett tag efteråt, på en ny jobbresa, fick jag sms om att vi var anmälda. Sambon skulle delta på vattenskoter och jag var anmäld till den medföljande ribbåten. Jag kanske inte jublade direkt men samtidigt så tänkte jag att det är precis det här som gör att jag gillar min sambo så mycket, att han puttar mig lite försiktigt utanför min komfortzon. Och det är ju sant det som sägs, att det är där ute som the magic happens!

De senaste veckorna har jag effektivt försökt förtränga alla tankar på den här helgen, för att inte stressa upp mig i onödan. Det har gått riktigt bra. Visst har det varit en gång eller två som jag funderat på om jag skulle kunna fejka någon sorts sjukdom, men som min kära familj vet så är jag totalt värdelös på att ljuga. Jag kan liksom inte ens hålla inne med vad jag köpt till folk i present. Det var bara att glömma alltså. För att undvika alla former av onödig stress inför det hela så kollade jag inte upp så noga vad som egentligen förväntades. Det var först kvällen innan som jag försökte läsa på lite och bad L kolla upp vad jag egentligen behövde packa med. Direktivet var inga klackskor men mössa och vantar. Resten skulle en få låna. Visst har jag sett ribbåtar men har inte riktigt tänkt på vad en ska ha på sig och så. När vi väl lämnade vårt hem på fredagseftermiddagen för att tuffa söderut så rusade det av stresshormoner i kroppen. Dels för att vi kom i väg senare än vi planerat och dels för vad som komma skulle.

Mitt i natten var vi framme vid läggan på Telefonplan. Eftersom vi skulle behöva kliva upp tidigt morgonen efter så orkade vi inte krångla med att häkta av vagnen med vattenskotern och parkera på något skyddad sätt, utan L bestämde sig helt enkelt för att sova sina timmar i bilen medan jag kröp ner i bäddsoffan. Klockan 6 ringde min väckarklocka och jag tänkte att det omöjligt kunde vara morgon redan. Som så oftast när en tänker sådana tankar så var det givetvis så. Det var bara att studsa upp och packa en ryggsäck, för att köra mot Lidingö och den sjösättningsplats som vi fått tips om där. Som vattenrädd så hade jag inte så noga tänkt över det här momentet innan. Jag kan vara på vatten om det är jag själv som kör ett eget fordon (kontrollbehov javisst), men att jag skulle behöva åka med L ganska långt på okänt vatten innan hela den här vattendagen ens hade börjat, det kom lite som en överraskning. Det var också den enda stund på hela dagen som var lite obehaglig, fast det var nog mest för att vi blev lite sena iväg då det var många som lastade av på samma ställe så vi fick vänta lite på vår tur. Jag gillar inte att komma försent och hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta att köra därifrån på vattnet och in till Djurgårdsbron, där vi skulle ses.


Dagen började alltså redan klockan 8 med samling, gemensam frukost, säkerhetsgenomgång och lite allmänna information om dagen. Jag fick träffa vår ribkapten Jonas, en mycket trevlig kille från Örnsköldsvik, och resten av gänget som skulle åka med i båten. Vi fick overaller och flytvästar, samt en genomgång av hur en åker ribbåt. Ett moment som kan tyckas självklart men där jag än en gång insåg hur lite jag vet och jag fnissade lite inombords åt min egen okunnighet. Jag har som sagt sett sådana där båtar massor av gånger men ändå missat totalt att man står upp i en ribbåt och att man liksom studsar med i båtens rörelser på vattnet. Alltså hallå jag har alltid fått höra att en inte får stå upp i båtar, det här blev ju totalgalet. Men inte så konstigt egentligen och ganska mycket som att köra jetski, att helt enkelt parera rörelserna i benen. En jobbar med låren liksom.


Sedan gav vi oss i väg, ut på vattnet. Först var det en lugnt tur genom stadens lågfartsområden och sedan ut mot skärgården. En helikopter mötte upp ute på mer öppet vatten och alla skotrar radade upp för att köra en fullt-ös start och sedan iväg på första etappen. Det var fartfyllt och kul att se ungefär femtio maskiner brassa på över vattnet. Vi passerade skärgårdsöar, skär och massor av fina hus. På Resarö stannade vi för att plocka upp fotografen från helikoptern, som skulle åka resten av dagen med oss. Långsamma etapper följdes av snabba och flera tankstopp fick vi göra på vägen. Några av skotrarna drog otroligt mycket bensin, så en kan väl inte precis påstå att det var något vidare miljövänligt evenemang precis... När det var dags för lunch gick vi iland på Sandhamn och fick riktigt bra käk på Seglarhotellet.


Efter pausen stack vi ut igen, nu mot öppet av. Vi tog en tur till en fyr och här fick maskinerna och även vi i båten guppa riktigt ordentligt, den typ av körning som jag tror L hade sett allra mest fram emot. Sedan var det dags att vända hemåt igen, denna gång på andra sidan Sandhamn, via Saltis tillbaka in mot Djurgården och city. När vi lade till vid strandbryggan var klockan 17. Jag hoppade ur båten och över till L på vattenskotern igen, och vi cruisade sakta i solskenet längs Djurgårdskanalen igen ut mot Blockhusudden. Tänk alla de gånger jag sprungit där vid sidan, på Tjejmilen och nu senast Womens Health halvmarathon, och tänkt att det skulle vara mysigt att paddla eller åka båt på kanalen, och nu har jag gjort det! Väl ute på öppet vatten igen tänkte jag att det inte var det minsta läskigt att åka med L. Jag tänkte också på att jag hade varit på vattnet en del dag utan att vara varken rädd eller sjösjuk, och att det dessutom varit så himla kul! Rebecca, Frida och de andra i båten förgyllde också dagen förstås. Livet utanför komfortzonen kan vara både roligt och jäkligt utvecklande!


Lazy sunday!

Vilken helg det här blev! Du som följer mig på instagram vet redan att jag var på vattnet mer eller mindre hela dagen igår, något som jag definitivt kommer att skriva ett eget inlägg om här i bloggen också. De som känt mig länge vet att jag har lätt för att få åk-/sjösjuka och dessutom varit väldigt vattenrädd, så för mig att vara en heldag på sjön och dessutom uppskatta det, förstår att det är ganska stort.

Om det var action igår så är det rena rama motsatsen idag. Det där med balans du vet. Vädret är på topp här i Stockholm och jag har ägnat dagen till att ta det så lugnt som möjligt. Vad sägs om morgonkaffe med bokläsning utomhus, lunch och poddlyssning fortfarande utomhus, och sedan eftermiddagskaffe och lite jobbrelaterad läsning om Kommunikation och förändringsarbete, också det under ett parasoll utomhus. En får ta tillvara på sådana här dagar med finväder tänker jag!

fredag, maj 19, 2017

RACERAPPORT: Pearl Izumi MTB Skandis 28 km

Det har gått några dagar nu och det har blivit dags att få ihop några ord om det där loppet. 

Jag hade ju velat fram och tillbaka. Några starka cykelben hade jag inte hittat men tävlingslängtan fanns där. Under lördagen då jag som cyklande publik under UNT bike weekend hängde en hel del längs med tävlingsbanan och inne på start- och målområdet vid Borggården så blev det ganska lätt. Det var såklart att jag också skulle anmäla mig till söndagens mtb-lopp!

- Moster, det kan väl vara ett bra tillfälle för dig att tävla litegrann, sade Vide (snart 9 år).


Sagt och gjort! Med Vides ord i bakhuvudet, då jag helgen innan berättade att jag skulle till Uppsala för att L skulle tävla på cykel, så fick det bli så. Jag hade gått och grunnat under veckan på om jag skulle köra 51 kilometer eller om jag skulle ta det kortare alternativet på 28. Nog kan jag trampa i fem mil, det är inte det, men med så lite cykelträning i kroppen så tänkte jag att det skulle vara roligare att köra lite kortare men istället försöka hålla en hög intensitet, med den där riktiga racerkänslan som jag gillar, hela vägen.

Jag vaknade på söndagsmorgonen och insåg direkt att lördagens finväder hade flugit sin kos. I stället såg det grått och fuktigt ut utanför hotellrummets fönster. Lusten att hoppa i cykelkläder och rejsa var väl inte på topp, milt uttryckt. Vi käkade frukost och körde ut till Studenternas IP, där vi även hade parkerat dagen innan. Jag satt och tryckte i cykelbussen medan L grejade med sin hoj och värmde upp. Själv avvaktade jag in i det sista med att byta om. Snopet nog var det på söndagen låst till omklädningsrummen och toaletterna, så det blev till att smyga bakom en buske tillsammans med ett gäng andra kissnödiga tävlingsdeltagare strax innan det var läge att rulla till start. Precis lagom för det lättade molnen lite och regnet upphörde. L och jag tog lite olika vägar till startfållorna, han skulle starta en kvart innan mig. 

Jag fyllde min vattenflaska och rullade in längst bak i den fjärde och sista startfållan, den för 28 kilometersloppet. Jag tror ofta att jag är sämre än jag är, kanske för att jag de få gånger jag cyklar med sällskap är så pass mycket sämre än de jag cyklar med (som förvisso är supersnabba), så jag ställde mig nästan längst bak. Det var definitivt ett misstag och det var definitivt inte första gången jag gjort det heller, så tröttsamt att jag inte lärt mig! Redan framme i första backen tog det tvärstopp. Jag kom med hög fart på vänstersidan för att avancera i fältet men helt plötsligt fanns det ingen väg fram. Cyklister stod och låg i klump mitt i backen och jag gjorde en klassisk SPD-vurpa och låg snart och sprattlade som en skalbagge på rygg, den första av två liknande incidenter. SPD är för den som eventuellt inte vet, pedaler och skor med clips, så att en sitter fast. Jag hann inte clips loss helt enkelt. Här tappade jag många placeringar men på toppen av backen började jag återigen försöka avancera i fältet. Banan var tight, med en del utförs och uppförs på stig, där många bromsade väldigt mycket. Det var bara att acceptera läget, ligga kvar på sin plats och vänta in bättre omkörningsmöjligheter. Lite frustrerande är det allt när en känner att det går på tok för långsamt. Sedan kom vi ut på öppnare ytor och jag började återigen plocka placeringar där det var lättåkt.

Vips så var vi framme vid en riktigt rotig backe, inte särskilt brant eller lång, men teknisk. Jag låg till vänster och jobbade mig förbi då det återigen blev ett stopp mitt i backen. Det här gången var det bara två cyklister framför, där jag egentligen hade tagit mig förbi om jag haft blicken mer framåt istället för nedåt, således en teknisk miss av mig. Jag hann helt enkelt inte parera över rötterna och välja en annan linje utan gjorde vurpa nummer två. Den här gången slog jag i knät riktigt ordentlig (och även höften tydligen för den är svartblå nu, men det kände jag inte då) och hade svårt att ta mig upp till stående igen eftersom det gjorde så rackarns ont. Troligen kom jag åt en nerv bara för ungefär lika snabbt som smärtan kom i knät så började den också avta. Sadeln hade vridit sig ordentligt och jag fick stå och fixa lite på sidan av stigen innan jag fått ordning på hojen och kroppen. I det här läget var jag inte mitt allra charmigaste jag. De som försökte prata med mig fick väl inte mitt mest glada och trevliga bemötande kanske. Det blir så mycket känslor när en har ont samtidigt som en är irriterad både på sig själv och omgivningen. Det gick dock över så snart jag var uppe och trampade igen och kände att knät höll för att fortsätta. Resten av loppet och även i mål försökte jag kompensera för min sura min genom att vara glad och peppande. 

Bild lånad från happyride.se
Bild lånad från happyride.se

När vi hade passerat den långa spurtbacken, ja de hade nån satans slalombacke med sand (!!!!) i på banan, men allvarligt det var helt omöjligt att cykla uppför den, så började jag äntligen hitta flytet i cyklingen då de runtomkring höll ungefär samma tempo som jag ville åka i. Nu fick jag njuta av skönt flowiga utförsbackar och lite tempo i uppförsknixarna. Plötsligt var det mindre än 8 kilometer kvar och jag var så ruskigt pigg och cyklingen var så ruskigt kul. Ett tag funderade jag faktiskt på om jag skulle åka ut på ett andra varv också för att få åka hela den roliga banan i mitt eget tempo, trots att jag inte var anmäld i långa klassen (som alltså körde två varv på samma bana). Bestämde mig dock i stället för att maxa hela vägen till målet och fortsatte åka om cyklister på vägarna in genom stan. Mycket pigg och med massor av krafter kvar passerade jag mållinjen och var sprudlande glad. Hängde med ett gäng tjejer som jag träffat innan och under loppet, och pratade om banan, vurpor och träning, tills L kom i mål efter två körde varv.


Med några dagars distans till loppet så känner jag mig flera erfarenheter rikare. Som jag var inne på så är jag inte fullt så nybörjare som jag själv tror, så i kortare motionsklasser ska jag definitivt starta längre fram i fältet än jag gjorde i söndags. Även om jag cyklat på tok för lite i år så är jag bättre tekniskt nu än jag varit och jag har ändå en grundkondition som gör att jag orkar tugga på. Sedan går den här hojen så rysligt mycket bättre än min hardtail. Jag känner mig heltrygg nu och tvekar sällan för lite rötter på tävling (annat är det på träning då jag inte alltid är lika modig) som jag gjorde med den. Hon greppar så bra och sväljer mycket som förut kändes halt och stötigt. Jag sade till L på kvällen att jag är glad över att han peppade mig till att välja just denna, istället för modellen under. Nu längtar jag till nästa lopp som högst troligt blir Åsarna MTB, eller Åsarnatrampet som det bytt namn till, den 17 juni. 

När regnet står som spö i backen

... då är det lätt att börja leta undanflykter för att hoppa över motionen! Är jag inte lite väl trött idag? Kanske har jag en förkylning på gång i kroppen? Eller gör det inte lite ont någonstans ändå? Om jag känner efter sådär riktigt ordentligt...?!

Så kändes det igår. Jag kom hem från jobbet lite senare än vanligt, klockan hade passerat 19. Men hur än jag vred och vände på det så hittade jag ingen ursäkt som var sann och dessutom vet jag att regn är härligt springväder - det känns bara tungsamt innan! Och vilket pass det blev sedan. Jag skarvade på en extra kilometer innan min skogsrunda, vilket gjorde susen. Jag var genomvarm när uppförslutningarna började och vips kunde jag hålla ett helt annat tempo än annars. Jag vet inte om det var regnet som gjorde att jag ville hem snabbt eller om det är de två dagarna på resa utan någon motion som gjort det, men så härligt att vara pigg i benen.

Plaskvåt från topp till tå!
Tur att det finns keps i varje fall, så en slipper regn i ögonen

tisdag, maj 16, 2017

Ett väldans flängande

Just nu är det lite roddigt att få ihop kalendern. Jag försöker annars ha ett okomplicerat och ganska obokat, stressfritt privatliv, men så ibland så faller ju det och nu kommer det vara flera helger på rad med resor hit och dit och lite annat bokat. Då hinner jag inte riktigt ladda om som jag annars gör mellan alla jobbgrejor. Igår var en sådan där "omladdningskväll". En enda vanlig kväll hemma, att göra helt vanliga saker. Att ha vardag helt enkelt. Packa upp, tvätta kläder, springa en vända i skogen, laga mat, packa väskan igen och sedan tack och godnatt för att kliva upp supertidigt och dra iväg med tåget. Livet alltså!

Det var tungt att springa, flåsigt, men jag tänkte ändå på det just där och just då, hur jag fylls på. Fågelkvitter, friskluft och att känna hjärtat dunka där inne i bröstet i varje uppförsbacke. Där och då rann allt bara av och jag (med risk för att låta frireligiös) kände en sådan frid. Jag har konstaterat det förut och jag kommer fortsätta med det, att springa är som medicin för mig. Jag hoppas att jag kan springa ända tills jag blir gammal.

måndag, maj 15, 2017

UNT bike weekend 2017

Det är måndag, ny vecka och en kastas från helg till vardag igen. Vi kom hem från Uppsala i rätt bra tid igår kväll så jag har sovit gott i natt. Tänka sig att det blev tävlingspremiär på hoj för mig igår, trots allt. Som jag skrev i lördags var det omöjligt att inte ryckas med i den härliga stämningen. Det kommer en racerrapport från det var det lider, men låt oss först ta lite om helgen i stort.

UNT bike weekend gick alltså av stapeln i helgen, med tävlingar för såväl elit som motionär från fredag till söndag. L och jag körde ner efter jobbet i fredags, med ett stopp på Big Bike i Sundsvall för att hämta upp lite kompletterande utrustning, och landade på hotellet strax efter klockan 22. Jag var trött och somnade i princip när huvudet träffade kudden, vilket var bra eftersom klockan ringde vid 6 dagen därpå. L skulle starta i det långa landsvägsloppet över 167 kilometer - nästan 17 mil alltså - redan klockan 8:27. Många gånger har rollerna varit omvända, med mig som tävlande och L som "stötteapparat", men nu var det min tur att hjälpa till. Jag fixade med kläder, skor, hjälm, klocka, vattenflaskor och höll koll på tid, nummerlapp och lite diverse.


Efter fix och trix gick loppet igång och de rullade i väg. Som tur var bjöd Uppsala på ett strålade vårväder och jag min tillvaro som cyklande publik kunde knappast bli bättre. Jag rullade med loppet någon mil och stannade då och då för att fota när startgrupp efter startgrupp passerade. Någon stackare fick stanna redan från början, en och annan till och med bryta, på grund av punkteringar eller andra haverier. Tråkigt.


Efter någon timme rullade jag tillbaka in till staden och upp till tävlingsområdet på Borggården. Här fanns kaffe, hamburgare och fika att köpa för den som var sugen. Jag läste bok och hade det allmänt bra, fick några fräknar och en röd näsa. Sedan var det dags att rulla ut igen och möta upp cyklisterna på väg in till mål.


Efter loppet drog vi till hotellet för en dusch innan det vankades käk på stan och därefter en mycket lugn kväll på hotellet för att vila inför nästa tävlingsdag.

Söndag. Jag vaknar strax före klockan och inser att vädret inte är vad jag hoppats på. Det är regn i luften och lite ruggigt och råkallt. Tävlingssugen som jag drabbades av dagen innan har nu flugit sin kos, men jag har ju betalat 600 kronor för att få vara med så att kasta in handduken i det här läget är väl inte aktuellt. Vi käkar frukost och åker till Studenternas IP för ännu en dag på hoj.


Min dag, mitt lopp och allt det där kommer i ett eget inlägg, men sammanfattningsvis vill jag säga att UNT bike weekend definitivt inte gjorde mig besviken. Ett riktigt bra arrangemang, en kul mtb-bana och förhållandevis bra väder hela helgen - för ja, det sprack upp på söndagen också. Regnet upphörde faktiskt lagom till att jag skulle dra till start, så det kunde knappast bli bättre.

lördag, maj 13, 2017

Uppsala

Vi är i Uppsala och cyklar. Idag gick landsvägsloppen. Min sambo körde 167 km och jag var cyklande publik. Fantastiskt väder för det. I morgon väntar MTB och jag har visst råkat efteranmäla mig trots allt. Det var svårt att motstå den  goda stämningen på plats, klart att jag också vill vara med!

fredag, maj 12, 2017

Prick just nu

Sara skriver att fredag betyder fredagslista. I alla fall ibland. Tydligen just prick nu. Jag hakar såklart på!

Jag längtar efter den riktiga vårvärmen! Jag vill ha solsken, värme, grönskade gräsmattor och rabarber som skjuter i höjden.

jag gör: sitter vid mitt köksbord och dricker mörakaffe (läs: morgonkaffe).
jag ska: jobba! Sedan drar vi till Uppsala för en cyklig helg. Det vankas UNT bike weekend.
jag kan: allt jag vill! Det sade alltid pappa till mig när jag var liten och även fast jag vet nu att det är en sanning med modifikation så sitter känslan kvar i ryggmärgen. Jag vet att det är olika svårt och tar olika tid, men det mesta kan jag om jag bara vill och ger det ett försök.
jag köper: löpartights. Lillasyster lillstrumpa har dömt ut två av mina gamla godingar eftersom de blivit lite väl transparenta över rumpan...
jag borde: slänga ovanstående två löpartighets men tänker att de kan vara bra att ha...
jag måste: packa.
jag vet: att jag måste packa och borde ha gjort det igår kväll, men då bakade jag chokladbollar istället.
jag tycker: att det är så himla kul att springa just nu! Jag är fortfarande lite hög efter halvmaran, även om den där långspringareffekten har börjat avtal. Däremot har jag tillfälligt hamnat i en period där jag istället plågar mig lite med högre tempo och högre puls.
jag tänker: att jag har ett grymt roligt jobb.
jag lyssnar: ofta på ljudböcker och poddar. Mer sällan på musik.
jag drömmer: inte alls just nu. Vaknar däremot ofta illamående och det är ingen skön känsla.
jag längtar: efter den riktiga vårvärmen. Jag vill ha grönskade gräsmattor och rabarber som skjuter i höjden.
jag fasar: möjligen lite för söndagens mtb-lopp, som jag i och för sig inte har anmält mig till och heller kanske inte ska. Jag går fortfarande runt och funderar på det.
jag använder: min Iphone (snodde svaret av Sara). Det är lätt den pryl jag använder absolut allra mest. I mobben finns ju allt nuförtiden. Så smidigt.
jag njuter: av att ljuset har återvänt. Det är ljust när jag kliver upp och det är nästan ljust när jag går och lägger mig. Älskar att kunna vara ute på kvällarna och bara vara.
jag blir: ofta engagerad och exalterad. Jag går liksom igång lätt, taggar till, blir energifylld.
jag äter: chiapudding till frukost. Jag har hittat tillbaka efter en hel vinter med annat. Jag är verkligen en periodare och antingen är jag all-in eller så är jag out. Just nu in alltså.
jag dricker: kaffe. Mycket kaffe. Och vatten. Gärna med citron i. Ibland varmt vatten med ingefära. Ibland cola zero. Väldigt sällan något annat.
jag brukar: gå och lägga mig i vettig tid. Inte fullt så bra på det denna vecka dock. Bara i onsdags då kiddosarna sov över. Blev trött av att läsa godnattsaga.
jag tittar: på Finaste familjen nu. Eller ja, inte exakt just nu alltså utan på kvällstid om det hinns med.
jag vill: ha en kopp kaffe till!

torsdag, maj 11, 2017

Chokladbollens dag

Idag var det tydligen chokladbollens dag. Jag fattar inte, det finns verkligen en dag för allt! Kanelbullar, semlor, våfflor, mammor, pappor, menlösa barn och nu alltså även chokladbollar. Jag brukar alltid missa sådant där och tajma fel, men ibland så händer det!

Nu tänker du att det har slagit runt totalt här. Först chokladmuffins och nu chokladbollar, äter vi bara snask här hemma? Jag kan lugna dig, efter i kväll är jag nog inte sugen på fika på ett bra tag. Jag gjorde nämligen en klassiker, det vill säga jag åt alldeles för mycket. Häften av smeten slank liksom ner redan innan den hunnit bli bollar. Redan innan jag hunnit göra middag dessutom. Eftersom jag alltid höftar recepten lite så smakar jag mig fram under processen. Det blev mycket smakande...

Typ det här receptet utgick jag ifrån förresten ifall du vill prova.

Chokladiga bollar strösslade med kokos på chokladbollens dag

onsdag, maj 10, 2017

Gravidrykten av en chokladmuffins

Det här ska ju bli en cykelvecka men lite löpning tänker jag bjuda på också. Kommer du ihåg att jag lite sådär i förbifarten har nämnt att jag sprang med L i fredags och att det var ett pass fullt av lidande - på flera sätt?! Jag tänkte att jag måste återkomma till det då det nästan var lite surrealistiskt.

Vi tar det från början. L och jag hade bestämt att vi skulle mötas upp på stan och ta en fika efter jobbet. Jag satsade på en chokladmuffins, samma sort som jag ätit vid ett tillfälle tidigare i veckan och gillat, med kaffe till. Vi fick ett mysigt soffhörn och blev sittande ganska länge. Snicksnack varvades med kaffedrickande och koll på youtube. Efterhand började min mage kännas lite konstig. Jag var mätt, betydligt mer mätt än jag borde vara eftersom det inte var någon kingsize-muffins precis. Övre delen av magen, från revbenen ner till naveln ungefär, började kännas spänd, putigt svullen och alltmer stenhård. Jag mådde lite konstigt men inte illa på riktigt.

Efter ett par timmar drog vi oss hemåt och planen var att sticka ut och springa tillsammans. Vi gör inte det särskilt ofta för det är så stor skillnad i löpform mellan oss nu. L har tränat på riktigt bra i vinter medan jag kanske inte riktigt har det... Hur som helst, vi bytte om och jag fick mer eller mindre en chock när jag tog av mig tröjan. Magen putade nu värre än värst och jag såg inte tårna när jag tittade ner på marken framför mig. När jag försökte trycka på magen var den lika hård som en golfboll - stenhård alltså. Jag tog en svart tröja för jag tänkte att magen skulle synas mindre, en vill ju liksom inte dra igång några gravidrykten på byn på grund av en muffins liksom (eller vad som nu var orsaken). Vi diskuterade lite fram och tillbaka men kom fram till att det var lika bra att tassa i väg lite försiktigt och känna efter hur det kändes. Jag var lite lätt illamående och tänkte att blir det så att jag spyr så är ju problemet förmodligen löst sedan. Tar det andra vägen kan det blir problem, men vi skulle ju springa i skogen, så det hade inte varit någon katastrof det heller...

Att springa kändes faktiskt mestadels bra. Att det var en varm och fin kväll, men fint sällskap gjorde knappast saken sämre. Kroppen var pigg och lätt trots den där kulan framtill som nu nått storlek som en fotboll ungefär. Det knepiga var magstödet. När en springer, och särskilt i skog och mark där underlaget är ojämnt, så behöver en ju aktivera bålen för att hålla balansen. Jag hade supersvårt att känna om grundaktiveringen var "påslagen" och så snart jag med viljekraft försökte spänna magkorsetten ordentligt så kändes det som att jag skulle spy. Det var bara att gilla läget och vingla på med armar och ben i stället. Det konstiga var att allt det här gjorde mig taggad. Jag tror att jag mest bara ville hem, få det överstökat, så jag sprang som jag inte gjort en enda gång i år. I ett för mig rusande tempo. Jag flåsade som en gris och kunde inte alls prata när det gick uppför, mjölsyran sprutade i armarna men jag kämpade mig igenom. Det var plågsamt. Så plågsamt. Men också jäkligt skönt!

Jag varken spydde eller gjorde något annat på löpturen och efteråt började magen återgå till sitt vanliga jag, lite som en ballong som sakta men säkert tappar luft och blir allt mindre. Morgonen efter kom mensen, och visst kan man bli sådär svullen och knepig strax innan "proppen går ur" va? Hädanefter ska jag tänka på att muffins och mens inte är någon bra kombination för magen men däremot för löparformen!

tisdag, maj 09, 2017

Låt det bli en cyklig vecka

Efter lördagens konstaterande om att mina starka cykelben verkar ha rymt eller något så började jag fundera på hur mycket (eller lite) jag egentligen har trampat i år. Efter att ha scrollat igenom mitt instagramflöde och hittat sju cykliga tillfällen under 2017 så får jag väl lov att konstatera att det inte är så konstigt om cykelformen uteblir. Visst har jag trampat någon mer gång än så, men knappast fler gånger än jag har tår på mina fötter. Attans!

Nåväl, det är inget att sura över utan jag får helt enkelt konstatera att det är hög tid att ta tag i saken - låt detta bli en cyklig vecka! Jag har en tendens att välja löpning framför hoj på vardagar då det är tight med tid, men faktum är att mitt annars så vanligen använda mantra "allt är bättre än inget" funkar när det gäller cykling också. En måste inte vara ute i flera timmar, som jag lätt fastnar i att tänka.

Igår var det måndag och jag satte tonen för veckan med ett kort men rackarns effektivt stigpass. Först några kilometer rull genom byn för att komma igång, följt av två varv på en skogsslinga med lite lagom rötter, knixar och annat som är bra för mig att träna på (både teknik och kondition) och så lite asfaltsrull igen på slutet för att trampa ur benen. 54 minuter stannade klockan på och det kändes riktigt bra att ha fått till det där. Jag behöver träna på min teknik och den här varvslungan är bra för det. Den tar strax under 20 minuter och jag, som annars mest slötrampar, blir faktiskt lite taggad på att utmana mig själv och köra snabbare. Årets bästa tid är 18 min 17 s, det blir kul att se över sommaren hur mycket det går att putsa till den.

Till helgen drar vi förresten till Uppsala och då blir det cykel för hela slanten. Har jag sagt det? L ska köra både lördag (landsväg) och söndag (mtb) under UNT bike weekend. Själv har jag inte helt gett upp tanken på att efteranmäla mig till loppet på söndagen trots avsaknaden av starka cykelben. Det går att köra 28 eller 51 km. Jag kan trampa fem mil även om jag saknar cykelform, men då blir det inte fullt ös. Därför lutar det åt 28, om det blir något, för då bör jag fixa att kriga lite och få den där rätta tävlingskänslan som jag gillar så mycket. Vad tycker du, ska jag köra?

Nu har jag äntligen ställt undan vintercykelskorna, kom igen nu våren!

måndag, maj 08, 2017

Därför ska du springa med en vän!

Jag springer de allra flesta av mina pass ensam i ett för mig makligt tempo. Jag springer dessutom ofta samma gamla runda. Jag är således mer eller mindre ett skolboksexempel på hur en inte ska träna för att bli en bättre löpare. Men med målsättningen att träna för en god hälsa, som jag oftast har, så räcker det alldeles utmärkt.

Nu till sommaren så har jag dock en vision om att komma upp i lite längre distanser igen och gärna i fart också, och då finns det inget sätt som är så roligt som att springa tillsammans med andra. Det spelar inte så stor roll om det är med någon som är snabbare eller långsammare än jag själv, för all träning som görs med andra gör att jag får ändra tempo från mitt vanliga. Det är precis det där med att komma ur min vanliga lunk och både springa ännu långsammare pass och springa snabbare som jag behöver.

I helgen sprang jag två pass och båda med sällskap. På fredagskvällen ett för mig snabbt pass på sommarslingan här hemma tillsammans med Lars. Det blev riktigt plågsamt, på flera sätt, så jag ska återkomma till det i ett eget inlägg. Sedan blev det ett spontant långpass ihop med min vän Ida. Hon tränar för maran och behövde få till distans på drygt tre mil. Vi bestämde därför att vi skulle mötas upp efter drygt halva hennes pass och så skulle vi springa "Spikisrundan" tillsammans. Det där med att springa del av ett träningspass tillsammans är förresten ett riktigt bra sätt att träna ihop trots att ens löparkapacitet skiljer mycket åt. Ida gör milen på runt 40 minuter. Jag passerade milen på ca 57 minuter nu när jag sprang halvmaran härom helgen. Då förstår ni hur pass mycket snabbare hon är än mig. Ändå har vi mycket ut av att träna tillsammans någon gång ibland.

Därför ska du springa med en vän:

  • Det är helt enkelt roligare!
  • Du blir en bättre löpare av att springa med någon som är bättre än du, eftersom du får hjälp att hålla högre fart.
  • Du får hjälp att hålla ett lugnare tempo på långpassen om du springer hela eller en del av passet tillsammans med någon som är lite långsammare än du. Då sliter passet mindre och du återhämtar dig snabbare. 
  • Du kan ventilera sådant som hänt i ditt liv den senaste tiden med en kompis, samtidigt som du tränar. 

Ida och jag på långpass. Det här med att fota springande är inte min starkaste sida, därav den koncentrerade minen.

söndag, maj 07, 2017

Utomhushelg!

Det känns som om det är dags för en lista igen. Varför inte några godbitar från helgen?!

Den här helgen har jag:

  • fått till min träning riktigt bra. Det är jag nöjd över. Under veckorna är det inte lika lätt så jag vill gärna röra på mig fredag, lördag och söndag - vilket jag lyckades med. Det blidde löpning (med prehabövningar efteråt), cykel och så löpning igen. 
  • varit utomhus massor. Mest hela tiden. 
  • varit på fikadejt med min kille. Det var förvisso inomhus, men utanför hemmet så ändå "ute". 
  • haft lillasyster med kiddosar på besök. Vi grillade utelunch; korv och baconlindan halloumi.
  • varit på Sörvalla och köpt mer uteblommor (som systeryster planterade medan jag gjorde en blåbärspaj).  
  • krattat och kört bort löv i massor. Jag tycker inte att man måste kratta bort allt löv, men de delar av vår gård som är vid vår "miniskog" är täckt av ett tjockt lager och det tar jag bort. På resten av gården ordnar sig det där med löven när det är dags för första gräsklippet. 
  • suttit ute och druckit eftermiddagskaffe.
  • sett några avsnitt av Rebecka Martinsson på tv4play. Fast då var jag inte utomhus utan då var det kväll och jag låg inne i soffan alltså. Snart väntar ännu ett, jag ska bara duscha och hoppa i "myskostymen" först, medan L gör hamburgare till middag!

Kaffe ur termos med blåbärspaj till - härligt utomhusfika!
Saker vi som bor på landet gör: tar ut crossen på en tur på vår gigantiska gräsmatta!
En kaffepaus i lövkrattningen!

Var är mina starka cykelben?

Det har varit sparsamt med cykliga inlägg i bloggen i år och lika sparsamt har det varit med träning på två hjul. Det grämer mig lite. Den här helgen hade jag velat vara nere på Lidingö och köra mtb-loppet där men cykelformen känns långt borta. Av förklarliga skäl. Jag har haft mera fokus på löpningen även om min ambition egentligen är att få till två pass av varje under en vecka. När livet har kommit emellan mig och motionen så är det cyklingen som har fått stryka på foten. Löpningen är liksom enklare och mer tidseffektiv.

Den utebliva cykelträningen blev jag ruskigt medveten om igår. Jag är ingen raket så några snabba ben har jag sällan upplevt, däremot brukar de vara starka. Det var de definitivt inte igår. Jag genomförde ändå mina två planerade tramptimmar utan att vara sopslut efteråt, men visst känns det att jag behöver trampa oftare. L ska tävla i Uppsala till helgen och jag har några gånger snuddat vid tanken på att efteranmäla mig, men efter igår har jag tappat lite av intresset för det faktiskt.

Foto: Lars Magnusson

lördag, maj 06, 2017

Finsällis på finlöpning

I morse sprangs världens snabbaste maratonlopp. 2:00:25 stannade klockan på, endast 25 sekunder över den magiska gränsen två timmar som tre magiskt snabba herrar jagade tillsammans med ett gäng harar som löstes av under loppet.

Vi sprang igår, L och jag. Inte precis ett marathon men ändå. Jag sprang mitt snabbaste pass i år. Ganska plågsamt och med mjölksyran sprutande i armarna igen. Att ha en hare är bra. Jag såg förresten en riktig hare också i skogen. Det var en fin kväll, med fin skogslöpning och med finsällskap.

fredag, maj 05, 2017

I need my coffee

Igår startade jag min dag utan kaffe. Helt galet skulle det visa sig senare. Jag blev liksom aldrig pigg oavsett hur jag än gjorde.

Låt oss ta det från början. Jag vaknade i lägenheten på Telefonplan vanligt tid (vilket är kl 6 för mig). Pappa har bara pulverkaffe där (crazy) och jag brukar trots det alltid ta ett par koppar innan jag drar på jobb, om det inte är så att jag ska ta tunnelbanan för då köper jag en takeawaymugg i pressbyrån. När jag öppnade köksskåpet så fick jag syn på ett smaskigt te som jag köpte för ett par veckor sedan, och apelsin, blåbär och hibiskus lät så mycket mer aptitligt än pulverkaffe. Efter ett par timmars jobb vid datorn var det dags att brumma mot Västerås för att vara där till en bokning vid 10. Jag tänkte väl egentligen stanna och köpa kaffe men det blev liksom aldrig av. Så först fyra timmar efter att jag klev upp fick jag första koppen. Hur många det sedan blev över dagen vet jag inte, men det var många. Ändå kom jag aldrig ur den förlamande tröttheten. Ögonen kliade och jag ville bara blunda och somna in. Snälla, snälla, säg att det var pollen!?! Jag vill liksom inte erkänna ett massivt koffeinberoende så nästan vad som helst vore bättre. (OBS! Skrivet med glimten i ögat. Pollenallergi är hemskt och jag önskar verkligen inte att den ska bli värre). Nu står en ny dag för dörren och för att vara på den säkra sidan så hinkade jag en balja direkt från start. Jag önskar dig en fin fredag!

Bild från förra helgen - nya kaffemuggar!<3 td="">

onsdag, maj 03, 2017

Svett & mjölksyra

Jag brukar säga att jag inte tränar så ofta längre utan bara motionerar. Med det menar jag att de där kvalitativa passen med hög puls blir allt färre och att jag istället mest joggar eller cyklar i maklig takt mer för välbefinnandet än den rena träningseffekten. Men så händer det ibland att jag får feeling. I kväll var precis ett sådant tillfälle.

Jag har världens träningsvärk sedan jag sprang i måndags. Egentligen inte från själva löppasset utan på grund av de prehabövningar jag gjorde efteråt. Jag försöker få in det minst ett par gånger i veckan, ofta direkt efter att jag har sprungit. Skillnaden den här gången var att jag lade till en övning för lite spänst och explosivitet. Enkelt förklarat utfallsgång med kraftigt frånskjut som avslutas med en liten hopprörelse. En kan väl säga som så att spänst och explosivitet inte är min starkaste sida så träningsvärken från den här övningen, som jag gjorde 3 x 10 repetitioner av och det tog alltså max några minuter totalt, är nu massiv. Jag har på riktigt haft svårt att gå idag. Insidan av låren är värst.

Hur som helst. Min plan i kväll var att ta en mycket lugn jogg för att få igång blodgenomströmningen i benen, friskluft till lungorna och släppa tankarna på jobbet. En sisådär 3-5 kilometer beroende på hur kroppen kändes. Jag har glömt min klocka hemma så jag mätte tid och distans med en app i telefonen, och hade därför ingen koll exakt under tiden jag sprang. Jag stack ut efter 18 och det var fortfarande rätt varmt i solen. Att springa var ärligt en pina från början. Varje fotisättning, ni vet när låren dallrar till, var rena plågan trots att jag tassade iväg i mitt mycket behagliga snigeltempo. Det gjorde så ont. Men som vanligt med träningsvärk så brukar det ju släppa bara en kommer igång. Det gjorde det i kväll också. När jag kom till en backe som jag har på min runda här från Telefonplan mot Hägerstensåsen så fick jag plötsligt en idé om att jag skulle köra i den där backen. Väl på toppen efter första gången, med pulsen bultande i kroppen och mjölksyratendenser i armarna (!) - japp jag får alltid det av intervallträning - så bestämde jag mig för att jogga ner igen och köra backen fyra gånger till, alltså totalt fem vändor med lite högre tempo upp, det är en rätt lång backe så ingen sprint precis, och sedan joggvila ner.

På hemvägen försökte jag trycka på i ett något högre distanstempo med en avslutande spurt. Jag hade ingen aning om hur långt (eller kort) jag hade sprungit förrän passet var över och jag plockade fram mobilen ur fickan på tightsen. Det visade sig att jag landade på 4,3 kilometer, alltså klart inom det jag planerat, men med betydligt högre intensitet än jag hade tänkt. Glad, nöjd och svettig kan jag konstatera att det är rätt härligt att gå på känsla och att kroppen ofta överraskar när jag minst anar.

Kvällssol, gröna träd, en blå himmel, backintervaller, mjölksyra och svett - vilken härlig kväll!

Take a break outdoor

Som jag har väntat och längtat efter den här riktiga vårvärmen! Idag fick jag äntligen uppleva grönskande gräsmattor, knoppande lövträd och en sol som värmde ordentligt. Jag är i huvudstaden på jobb igen den här veckan och passande nog blev dagens möte klart lite tidigare än planerat. Då kunde jag ta tillfället i akt och ta mitt eftermiddagskaffe utomhus på en parkbänk, innan det var dags att sätta mig med attestering av löneunderlag och kvittoredovisningar, du vet sådant där administrativt som ligger på efter varje månadsskifte.

Dagen till ära fick jag ta ut mina ballerinas med "pointy toe" (eller vad det heter) från Flattered. Det syns väl inte så ofta i bloggen men jag har ju andra skor än löparskor såklart. Den här modellen finns förresten fortfarande på 50 % rea, fast nu bara i sandfärgat tror jag. Nagellacket är från Essie och den koralliga färgen heter "cute as a botton", om någon undrar. Men nog om det, nu är det back to work som gäller!

tisdag, maj 02, 2017

Sköna maj välkommen!

Åsså var det en ny månad då helt plötsligt. April sprang förbi så snabbt men för den sakens skull inte alls obemärkt. Jag tar med mig känslan av att känna mig stark i löpningen in i den nya månaden och njuter av post-halvmara-känslorna så länge jag kan. Just nu känns alla distanser under 15 kilometer rätt så kort. Jag vet att det kommer att gå över, förmodligen snart, men tills dess ska jag njuta. Tro mig.

I maj ska jag fortsätta beta av punkterna på min springlista. Faktum är att jag fuskgjorde en av grejorna igår. Det där med långpass på grusvägar och stig, fast jag tog bara en del av sträckan och jag gjorde det själv. En kanske kan säga att jag testade den lite. Jag sneglade förresten lite bakåt för att se vad jag gjorde i maj förra året. Det visade sig att jag precis hade kommit igång med löpning igen efter trassel med luftrören under våren. Lillasyster och jag sprang massor av intervallpass och konditionen blev allt bättre vecka efter vecka. Jag cyklade en del också, även smalhjuling faktiskt, och upptäckte nya vägar och stigar nära vårt hus. Vi var ju i princip nyinflyttade då. Nu ser jag fram emot att vädret ska visa sig från en bättre sida än i april, många härliga träningspass, att rabarbern ska skjuta i höjden så att jag kan baka årets första rabarberpaj och massor av annat. Sköna maj välkommen!

Jag tänker att maj ska få bli en riktig springmånad!

lördag, april 29, 2017

På fina stigar

Det finns många bra sätt att umgås på. En kan ta en kaffe tillsammans. En kan gå ut och äta. En kan hänga i gäng i en soffa. Men ett av mina favvosätt är ändå att umgås i löparskor. Och dricka kaffe. Det går ju att kombinera fast då gör jag helst det ena först och det andra sedan. Det gjorde jag i dag med lillstrumpa och hennes L. Jag fick med mig dem på min fina stigrunda. Det är lite asfalt i början och på slutet och sedan ungefär lika delar skogsstig och grusväg där emellan. På ett par ställen ligger det fortfarande snö och is på stigen men det går att tassa på gräset på sidan av om en vill. På sina ställen är det lite blött men för det mesta riktigt fin och lättsprungen skogsstig.

På gott humör!

Jag har varit lite trött i kroppen i veckan. Förmodligen en kombination av mycket jobb och lite sömn förra veckan och så halvmaran på lördagen förstås. Idag kände jag mig stark igen. Vi höll ett lugnt tempo där jag hade kunnat trampa på ett bra tag till, det är finfint för löparsjälvförtroendet det och precis den känsla jag söker. Kul också med sällskap. Jag springer ju oftast själv, vilket jag trivs bra med, men som omväxling är det super att vara flera.

Efter löpningen roddade jag i ordning en brunch av det vi hade hemma i kyl och frys. Det blev rätt bra om jag får säga det själv. Ett bord med bland annat bacon, halloumi, stekta tomater, yoghurt och müsli, hallon, tunnbröd och kaffe förstås. Alltid kaffe.