måndag, april 24, 2017

Nystart

Äntligen hemma på en måndagsmorgon och äntligen en möjlighet att komma in i någon form av vanliga rutiner igen. Det känns lite som en nystartsmåndag faktiskt och för att det ska vara "på riktigt" så skulle jag vilja träna ett riktigt hårt pass idag för att sätta tonen för en ny period, men mina ben känns inte superpigga ännu. Allt är frid och fröjd tills dess att jag ska gå i en trappa. Då gnisslar knäna och det känns som en mjölksyrachock i både lår och vader, så jag gör kroppen mest gott om jag håller mig till lite försiktig rörelse ett tag till.

Måndag alltså. För första gången på länge åkte jag till affären igår kväll och storhandlade inför veckan. Jag gjorde en matplan och jag gjorde en stor laddning chiapudding som kommer att räcka i några dagar. Är det fånigt att uppskatta vanlig vardag? För mig som är borta mer än jag är hemma, den här våren har kanske varit mer extrem än någonsin (?), så känns det riktigt bra i magen att få landa ordentligt på hemmaplan en vecka. Jag ska förvisso åka en del i jobbet men det blir bara dagsturer så jag kommer att sova hemma. Sköööööönt! Hur ser din vecka ut och vad ser du mest fram emot?

söndag, april 23, 2017

I am my own superhero - en racerapport från #whhm2017

De finns de som skriver helt makalösa racerapporter, sådana som gör att en att får ståpäls och en klump i halsen. De som kommer ihåg varenda kurva av ett lopp, varenda känsla och varje intryck. För mig är allt det där väldigt levande just när jag är i det. Jag kan till och med springa runt och tänka att just det här, det jag upplever just nu, det ska jag skriva om i bloggen. Just den här gången kommer jag att komma ihåg. Sedan passerar jag mållinjen och de där fina formuleringarna, de som jag liksom fick till så himla bra under loppet, de är borta. Precis så var det igår. Igen.

Men strunt i det! Någon sorts racerapport måste det ändå bli även fast jag inte kommer ihåg precis det jag hade tänkt. Det hör tävlandet till och jag gillar att kunna gå tillbaka och läsa om mina upplevelser när året går mot sitt slut. Jag har alltså sprungit ett halvmaraton igår, för första gången på tävling sedan 2013 om jag inte är alldeles fel ute. Jag brukade älska att springa långt, det är där jag får ut det som är min styrka, men jag kom ifrån det. Jag var trött på långpassen och sedan hittade jag aldrig riktigt tillbaka. Men efter igår vette sjutton om jag inte kan vara något på spåren, för plötsligt fick jag uppleva den där galet härliga känslan igen, känslan av att allt stämmer. Att mina krafter snarast ökar när de för andra börjar sina. När min envishet och mitt pannband får bekänna färg. Det är då jag trivs som bäst!

Snart redo för start! Jag hade bestämt mig för att springa i nästan helt nya skor, vilket en såklart inte alls ska, men tänkte lite halv på skämt halvt på allvar att det kan vara skönt att få skylla på materialet ifall loppet inte går bra...

Överlycklig efter målgång

Jag sprang in på 2:03-nånting enligt den officiella tidtagningen. Så himla glad. Och vet ni, en får vara överlycklig, nöjd och stolt trots att en är mer än 13 minuter långsammare än sitt PB på distansen, för jag överträffade mig själv igår. Sett till vad som borde ha varit rimligt har jag kanske aldrig lyft mig mer än jag gjorde då. Jag har nämligen inte hållit den kilometertid jag höll i snitt igår över 21 kilometer på ett enda träningspass i år. Inte när jag sprungit 4 kilometer. Inte när jag sprungit 10 kilometer. Men på 21, då gick det helt plötsligt. Känslan när en lyckas vara som allra allra bäst när det gäller, trots riktigt sopig uppladdning dygnen innan, det är skithäftigt. Jag var hög efter loppet. Med rätta kan jag fortfarande tycka, såhär ganska precis ett dygn senare.

Womens Health Halvmarathon 2017

Men låt oss ta det från början. Jag vaknade före alarmet och kände mig till min stora lättnad faktisk ganska pigg. Kvällen innan var jag mer död än levande så jag hade rätt låga förhoppningar om vi säger så. Efter ett tag började nervositeten smyga sig på, som sig förvisso bör inför ett lopp, men den här gången var det nära att jag gav efter och hoppade av. När vi parkerat bilen och skulle gå till starten så kändes det som att jag lika gärna kunde hoppa över allt. Tack och lov så hade min sambo anslutit kvällen innan och han gav mig ingen utväg, klart att jag skulle springa! Sagt och gjort, vi knatade över Gärdet och mot Sjöhistoriska. Efter lite sedvanligt nervöskiss stegade jag mot startfållan och någon minut senare var jag iväg, loppet var igång!


Jag hade en plan om att försöka gå ut i 6:15-tempo och om jag var stark skulle jag försöka komma i kapp farthållarna för en sluttid på 2:09 (vilket motsvarar ett snittempo på 6:10 min/km). Det var en rätt så optimistisk plan för jag håller vanligen runt 6:30 numera när jag är ute och joggar, oavsett hur långt eller kort jag springer, men jag vet att jag kan lyfta mig på lopp så min tanke var ändå att testa för att se hur länge det skulle hålla. Jag stack i väg i ett tempo som kändes behagligt och där rullade jag med bra i klungan med löpare. Loppet går på en varvbana där vi på första varvet inledde med en extraslinga på Östermalm innan vi skulle ut på Djurgården. Jag kollade på klockan först efter någon kilometer, då jag kände mig trygg med att tempot kändes lagom, och insåg till min förskräckelse att det gick på tok för fort. Det är lätt hänt i lopp att en dras med i ett övertempo men jag tyckte verkligen att jag hade försökt lägga band på mig själv. Jag visste att jag låg före de där farthållarna för 6:10 men trodde inte att det var med så mycket. Jag gjorde då några försök att springa lite långsammare men tyckte att det störde mitt flow och bestämde mig därför för att rulla på så länge det gick. Mentalt började jag ställa in mig på att det skulle kunna bli ett slitigt sista varv. L och jag hade planerat att han skulle möta upp mig där "stadsslingan" var klar, efter ungefär 4,5 km, så att jag skulle kunna lämna vantar och pannband om jag ville. Jag startar gärna varm för att sedan plocka av mig efter ett tag. Blir jag kall i starten får jag svårt att få upp värmen i efterhand. Allt gick enligt plan och jag kastade av mig grejorna och fick en extra dos energi när delmål ett kändes avklarat. Nu skulle jag ut på Djurgården och det skulle dröja ungefär 8 kilometer tills jag vid varvningen skulle få en glimt av L igen och det var delmål 2.


Jag började få ont både i högerhöften och fotsulorna av den "höga" farten, redan efter 5 kilometer. Det skrämde mig inte det minsta. Den typen av smärta som jag fick i höften har jag levt med mer eller mindre hela livet. Det kommer från ländryggen när jag är trött och kan stråla lite ner i benet. Ibland är det som om jag trampar igenom och inte känner fotisättningen riktigt. Det stör inte. Snarare blir jag stark i huvudet av det. Av att jag vet att jag kan fastän det gör ont. Det är en annan typ av smärta än den då det bränner i lungor och luftrör, så som det blir när en har hög puls, eller mjölksyra för den delen, den typen av smärta fixar jag inte alls. Det är väl därför jag gillar längre distanser. Det är där jag kommer till min rätt. Det låter lite perverst när jag tänker på det men det är nästan som om jag njöt lite av att det började göra lite ont. Jag kände att jag levde.

Jag lyckades fortsatt hålla tempot uppe rätt bra och i huvudet började en mening snurra - I am my own superhero! (Inspirerad av coola Shahrzad förstås). Jag tänkte att det spelar ingen roll om det blir svinigt tungt på det sista varvet, jag är här och nu och just nu känns det så himla bra. För första gången på väldigt länge kände jag mig stark i löparskorna och det var riktigt roligt att springa. Höften höll sig hyggligt i schack och in mot varvning var det snarare så att smärtan där hade lättat lite. Jag hann precis igenom målområdet innan jag hörde speakern annonsera att segrarinnan i loppet, Lisa Ring, precis var inne på upploppet. Skönt att jag höll undan från att bli varvad, tänkte jag, och sedan var det bara att trampa på. 8 kilometer är plättlätt, var nästa tanke, hur jag nu kom på det eftersom de gånger jag sprungit så långt totalt i år är väldigt lätträknade. Hur som helst gjorde det susen för nu fick jag en riktig energiboost. Knäna började kännas lite trötta och liksom gnissliga, men kroppen i övrigt var ännu pigg. Jag började känna mig hyfsat trygg med att det faktiskt skulle gå vägen. I huvudet började jag nu räkna ner vid varje kilometerpassering och jag plockade placeringar mer eller mindre hela tiden. Fram till 18 kilometer var jag pigg, sedan kom den, tröttheten. Jag ville sluta springa och börja gå i stället men upprepade i huvudet att 3 kilometer är plättlätt och att jag varit en superhero so far och knappast skulle sluta med det nu, så nära mål. Jag gjorde om kilometer i huvudet mot minuter och tänkte att vad är väl 15 minuter till av mitt liv, jag vet att jag klarar att springa i 15 minuter. Så jag bet ihop, jag kämpade. Motvinden kändes värre än värst när bara 2 kilometer återstod. Jag trodde knappt att jag kom framåt där ett tag och nu ville jag inte längre bara sakta in och gå utan helst bara lägga mig ner. Men hur skulle det se ut, jag var ju faktiskt nästan framme och på riktigt var jag inte så trött. 

Stillbild från en film tagen ca 500 meter innan målgång. Känslan där och då var att jag flög fram men när jag trycker på play och kollar filmsnutten nu så motsvarar känslan inte riktigt det jag ser...

Jag bet ihop och försökte mig på någon form av långspurt, eller  i varje fall en tempoökning. Sista kilometern passerade jag många löpare och tyckte själv att jag faktiskt flög fram. På filmen som L tog syns att jag förvisso springer om massor men inte kan jag påstå att det ser särskilt snabbt ut... Nåväl, känslan är viktigast så låt oss stanna vid att jag flög in över mållinjen efter 21,1 kilometer, på alla sätt toknöjd med dagen och min prestation!


Dagen efter loppet dagen före

Nu sitter jag hemma vid mitt köksbord. Vi bilade hem direkt efter loppet, med ett matstopp (och lite shopping för L) i Uppsala. Det är galet gött att vara hemma. Att ha fått sovit i sin egen säng och ätit frukost vid sitt eget köksbord för första gången på en sisådär 10 dagar eller så. Kroppen känns ganska matt idag och jag hade mest tänkt skrota runt ute på gården och kanske kratta lite löv, men det har blåst massor så i stället åkte jag och kikade lite på när äldste systersonen tränade fotboll. Trots tröttheten så är jag riktigt peppad på löpning nu och känner äntligen att jag börjar hitta tillbaka till det där som jag hade för några år sedan. Jag längtar efter nästa träningspass, även om jag kommer att vila från springandet nu i några dagar, och jag ser fram emot löparsommaren 2017. Jag har inga fler längre lopp inplanerade men min fortsatta målsättning med löpträningen är att jag ska vara i så pass bra grundform att jag kan ställa upp lite spontant i lopp på upp och kanske strax över halvmaradistansen. Det var första gången jag sprang Womens Health Halvmaraton (whhm) men jag gör det gärna igen. Banan var lättsprungen på små grusvägar och asfalt, huvudsakligen ute på Djurgården. I princip kan en nog säga att det är stora delar av Tjejmilenbanan fast baklänges. Whhm jag hoppas att vi ses nästa år!

Dagen efter loppet dagen före

Ahhhhh, äntligen hemma! I morse fick jag vakna upp i min egen säng för första gången sedan före påsk och äta plättfrulle i mitt eget kök. Så härligt! Kroppen, som faktiskt fixade den där halvmaran igår på ett oväntat bra sätt - mer om det kommer såklart senare - känns efter förutsättningarna helt okej, lite knarrigt i knäna bara. Nu väntar en rätt oplanerad söndag. Jag ska bara dricka lite mera kaffe först.

fredag, april 21, 2017

I morgon gäller det

Seriöst, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det var länge sedan jag varit så trött som jag är idag, och då är alltså tanken att jag ska jag springa ett halvmarathon i morgon. 

I morse befann jag mig i Finland och skulle upp för att börja dagens första möte redan klockan 7 svensk tid (8 finsk tid) för att hinna med innan flyget tillbaka till Sverige. En liten miss med alarmet i mobilen gjorde dock att klockan som vanligt ringde 6, fast det var ju 5 då svensk tid, och då hade jag inte legat i sängen särskilt många timmar eftersom vi var på en jubileumsfest igår kväll med jobbet. Puh. Att komma upp var inget bekymmer - jag är rätt morgonpigg av mig - och inte första mötet heller, men dagen i övrigt kan jag inte skryta med. Jag har knatat ut mot Djurgården och hämtat nummerlapp, vilket nog nästan blev 1,5 timmes promenad totalt sett, men suck stånk pust och stön vad totalslut jag känner mig i kroppen. Det var äkta flanör-snigel-tempo på den promenixen alltså. Jag funderade flera gånger på att sätta mig på parkbänkar och vila men motstod frestelsen eftersom jag hört rykten om att det skulle komma regnskurar. Nu känns det lite bättre, efter en liten tupplur, men om jag känner mig pepp inför i morgon? Nja, snarare vettskrämd faktiskt. Hur mycket kraft kan en återfå på en natt egentligen?


torsdag, april 20, 2017

Att bara vara utomhus

Det är något som händer med mig på våren. Plötsligt vill jag bara vara ute hela tiden. Samtidigt så är jag inte någon vidare äventyrlig person. Blir det för omständligt orkar jag liksom inte. Det ska vara enkelt. Det ska vara nära. Det ska gå snabbt.

Till exempel så gillar jag att ta med mig en bok och en kaffekopp, sätta mig i solen ute på altanen med solglasögon på och bara hänga en stund. Ungefär som den här fina vårvinterdagen. Eller tända upp i eldstaden vid vårt hus och ha hela familjen samlad, som den där "flygarehelgen" förra året, vår första i Södergård.

Under påsken i år så var vi också ute en del även om vädret kanske inte var det bästa alla gånger. På långfredagen åktes längdskidor uppe i Storhogna och på lördagen och söndagen var det löpning och cykling i fokus. Dessutom lagade vi lunch ute två dagar. Inget avancerat utan lite grill av traditionell sort med hamburgare, korv och halloumi, samt att vi stekte kolbulle. Vi körde på dubbel sats av det här receptet, men eftersom min kille föredrar mjölkfritt så bytte vi ut de mjölkiga grejorna mot kokosolja och kokosmjölk. Om det smakar som helt vanlig kolbulle? Nä, inte direkt. Men gott är det.

Snart är det helg förresten! Passa på att vara ute och njut en stund då vettja. 

Springlistan 2017

Rubriken går ju att tolka lite som en vill, tänker jag. Antingen är det svengelska och springet syftar till vår. Eller så är det spring som i att löpa. Själv tänker jag på en kombination faktiskt. Fast hur länge är det vår egentligen? Jag tänker ändå maj månad ut i det här fallet så får juni vara den första riktiga sommarmånaden.

Med våren så börjar löparsäsongen på riktigt och en ser springande människor både här och där. Det är ju superhärligt! Själv längtar jag efter mer varierad löpning. Undre vintern har jag inte riktigt orkat med att vara kreativ utan energin har liksom ofta bara räckt till för att komma över tröskeln och ut på min vanliga runda. Det gör inget. Jag är nöjd över att ha hållit igång, men nu ska det bli andra bullar! Här kommer min springlista med löparrelaterat att checka av under den här våren.

Springlistan 2017:

  • Jag vill springa min sommarfavorit! En 5-kilometersrunda i skogen ovanför mitt hus. Jag väntar bara på att den ska bli is- och snöfri. Alltså jag vet att det går att springa på "vinterstig" men jag har tröttnat på vinter och vill ha vår och sommar nu pronto liksom. 
  • Jag vill springa långpass med min kompis Ida, eller varför inte lillasyster Emma. Jag tänker grusvägar från Brunflo in mot staden och sedan stig och småvägar närmare Storsjön på vägen tillbaka. 
  • Jag vill springa intervaller utomhus utan någon särskild koll på farten. En intervalltimer bara som piper var trettionde sekund, eller vad jag nu väljer, och sedan swosh i väg utan att fundera så mycket på tempot. Springa fort. Springa sakta. Springa fort. Springa sakta. Upprepa tills jag är hemma. Enklare än så kan det inte bli!
  • Jag har fått för mig att jag vill springa backe. Typ Gustavsbergsbacken eller nåt. Fast jag misstänker att det är någon tillfällig sinnesförvirring bara, så jag tänkte kanske börja med den gamla slalombacken i Brunflo. Gissningsvis är jag nöjd när den är gjord och sedan kan jag gräva ner backlöpningsdrömmarna.
  • Jag vill springpendla till jobbet. Jag tänker att om jag springer till jobbet så kan jag lifta med L hem. Eller tvärtom. Åka dit och springa hem. Eller springa både dit och hem. Vi får se helt enkelt. 

Springer du i vår? Var och hur springer du i så fall helst? 

onsdag, april 19, 2017

Med bara några dagar kvar...

...till årets första löpartävling!

Och inte vilket lopp som helst, utan en halvmara. Hur tänkte jag? Det är lätt att ställa sig den frågan nu när en sitter här med facit i hand och vet hur den här våren blev. Att det inte fungerade riktigt som jag hade tänkt. Samtidigt så är det så i livet. Det blir inte alltid som en tänkt men ofta blir det jäkligt bra ändå på något vis.

Här sitter jag med facit i hand om en träningsvår som inte blev som jag hade tänkt, men som blev himla bra ändå

Hur det än är så går Womens Health Halvmarathon på lördag och jag kommer att stå på startlinjen. Om det inte händer något väldigt oförutsett under dagarna som är kvar förstås. De målsättningar jag hade när jag anmälde mig har jag fått revidera både en och två gånger, och nu har jag inte längre något tidsmål, det vore inte schysst mot mig själv. Istället satsar jag på att ta mig runt banan, två gånger faktiskt eftersom det är en varvbana, och att ha kul på vägen. Jag älskar ju att springa lopp! Det är så fantastiskt att vara en del av en stor orm som liksom ringlar sig fram genom staden. Nu är det här loppet betydligt mindre sett till antalet deltagare än exempelvis GöteborgsVarvet, Tjejmilen och Stockholm marathon, men jag hoppas ändå på att ha sällskap längs vägen. Inte för att jag vill prata med någon utan jag vill bara vara där, vara en i gemenskapen fast ändå i mig själv. Det är svårt att beskriva känslan men jag gillar´t, helt enkelt. Håll tummarna för mig på lördag vettja! 

RYGGEN DEL 2 - OPERATIONEN

Då har vi kommit fram till nästa del - operationen - i min lilla serie om ryggen. Det var januari och det blev äntligen dags att få åka upp till Umeå. Jag hade fått en avbokningstid med kort varsel och mamma fick ta ledigt från jobbet för att följa med mig. Vi flög upp till Umeå på en fredag för att jag under helgen skulle förberedas inför operationen som skulle ske vid 8 på måndagsmorgonen den 17 januari 1994.

På måndagsmorgonen, strax innan det är dags att rulla in på operation. Här har jag fått lugnande medel.

Ingreppet som jag gjorde kallas för en fusionsoperation och det är en form av steloperation där man fixerar två eller tre kotor, de som har glidit, och så tar man bort de diskar som är trasiga. De besvärande kotorna opereras ihop med benersättning som ofta tas från höftbenet, vilket var exakt vad man gjorde i mitt fall. Mamma förevigade hela vistelsen med en engångskamera som vi köpte på plats på sjukhuset i Umeå, eftersom vi hade glömt packa ner min egen. Det är häftigt att bläddra i det gamla albumet igen och jag bilderna betyder mycket som minne nu såklart.

Inrullad på operation och snart nedsövd. Mamma får vara med mig hela vägen in.

När jag nu har läst på om ryggsmärtor och operationer så förstår jag att ha ont i ryggen är ett vanligt problem. Cirka 80 procent av alla människor har tydligen någon gång i livet ont i ländryggen (källa: http://steloperation.se/steloperation-i-landryggen/). För egen del hade jag aldrig ont i själva ryggen, utan det var ju bensmärtorna och så småningom förlusten av muskelkontakt som var det jobbiga för min del. Idag uppfattar jag det som att fusionsoperationer är relativt vanliga, men då mitt ingrepp skulle göras fick jag förklarat för mig att man bara hade gjort 50 liknande ingrepp i hela världen innan. 

På väg upp ur narkosen, svullen och illamående.

Efter nästan 7 timmar på operationsbordet rullades jag in på UVA (uppvakningsavdelningen). Det tog tid innan jag vaknade ur narkosen och jag kan fortfarande minnas panikkänslan när jag väl gjorde det. Jag var uppkopplad med slangar överallt och så fick jag syrgas i en "grimma" som sprutade luft rakt in i näsan. Det första jag gjorde var att slita bort den där hemska grimman. Luftsprutet var extremt obehagligt. Jag får blod, näringsdropp och morfin i slangarna på väg in i kroppen och sedan har jag en kateter och ett sårdränage som forslar saker ut ur kroppen.

Kvar på UVA. På bilden till höger har det blivit morgon, dagen efter operationen, och jag har blivit tvättad och påklädd för att snart få åka tillbaka upp till min avdelning; Barn 2 kirurgi & ortopedi.

Under en fusionsoperation så ligger man på mage. Jag läser att idag är det normalt med en operationstid på mellan 3-5 timmar, att man ofta blöder en del under ingreppet och att man därför oftast får en blodtransfusion. Jag hade ju varit uppe i Umeå innan operationen, bland annat för att bli tappad på blod, så det pumpade man tillbaka in i mig under ingreppet. De besvärande kotorna opererades ihop med benersättning som alltså togs från mina höftben, och så stabiliserades ryggen med hjälp av titanskruvar och stag. Längst ner i det här inlägget finns en länk till Stockholm Spine Center. Via den kan du kika på en film om ur fusionsoperationer fungerar. Smärtan efter operationen var nästintill obeskrivlig. Först var jag så drogad att jag inte kände av själva såret, men inuti kroppen var det som att jag hade blivit överkörd av ett tåg. Jag kunde över huvud taget inte röra på kroppen, annat än armar och huvud, på egen hand. Jag hade ett "vändningsschema" som sköterskorna följde, då de var tre personer plus mamma, för att hjälpa mig byta ställning i sängen. De vände mig så försiktigt de bara kunde, för att få så minimal vridning på min ryggrad som möjligt, och sedan kuddades jag fast i den nya ställningen.

Två dagar efter operationen fick jag komma upp till sittande för första gången. Helgen innan ingreppet hade jag fått träna tillsammans med en sjukgymnast/terapeut på hur jag skulle röra mig med så liten vridning som möjligt, bland annat på att komma upp i sängen från liggande till sittande. Det är förövrigt en teknik som jag ofta använder än idag för att undvika smärtor i min vardag. På den tredje dagen var det dags att prova på att stå. 

Helena och Margit hjälper mig att komma upp och stå för första gången, det var på torsdagen den 20 januari 1994. Jag mår precis så illa som jag ser ut. Blek, matt och illamående. Det gjorde fruktansvärt ont och jag kräktes en del efteråt. 

Morfin var bra i början men lite läskigt också, så jag ville sluta så snart som möjligt. Den första natten utan var hemsk och jag sov nog inte många minuter. Inte mamma heller. Jag hade omväxlande frossa och svettningar så mamma fick hoppa upp för att öppna och stänga fönstret natten igenom. Nattsköterskan ville ge mig en spruta men jag vägrade.

Äntligen uppe och igång igen. Min väg mot ett vanligt liv har börjat.

Dagarna gick och jag blev så småningom av med alla slangar. Tack vare min trogne vän - gåbordet - klarade jag av att röra mig och kunde till och med gå och hämta och lämna matbrickan. Måltiderna kunde äntligen intas sittande på stol. Jag hade fortfarande väldigt ont inne i kroppen och även i själva såret, men nervsmärtorna i benen som jag hade dragits med i så många år var helt borta.

Häftiga bilder! Här (bild 1 och 2 från vänster) ser man hur blåmärkena runt såret på ryggen samt vid höftbenen har börjat gulna. På den tredje bilden, ungefär två veckor efter operationen, är jag ganska svullen och fortfarande öm.

Så kom äntligen dagen då jag skulle få åka hem. Det var den 25 januari och då hade mamma och jag varit hemifrån i 11 dagar. Jag fick duscha dagen innan och mitt sår plåstrades om ordentligt. Under plåstret gömde sig 35 agraffer, små metallklamrar, som en sjuksköterska från vårdcentralen kom hem till oss och plockade bort. Det var också en ytterst otrevlig upplevelse, men det är historia nu som man brukar säga.

Om du är nyfiken på tiden efter operationen, hur det fungerar med ryggen idag och annat smått och gott så häng kvar på bloggen. Fler inlägg i miniserien kommer!

________________________

Källor:
http://steloperation.se/steloperation-i-landryggen/
http://stockholm.spinecenter.se/sv/operationsinformation/steloperation-i-landryggen

tisdag, april 18, 2017

Tvära kast från helg till vardag, från land till stad

Idag är det tisdag fast måndag liksom. Är du också snurrig efter långhelgen? Jag känner mig inte alls med. Att jag så sent som igår morse skrotade runt i underställ för att sedan sitta ute i skalplagg och grilla lunch över öppen eld känns helt avlägset när jag idag "snajsar" runt i kavaj. Jag körde ner till Stockholm igår kväll och kom fram till lägenheten på Telefonplan lagom till midnatt, för att jobba här den här veckan. En vända till Finland ska också hinnas med innan det blir helg och det är dags för den där halvmaran du vet. Min syster frågade i helgen om det verkligen var så smart att springa den när jag är så, med mina mått mätt, otränad. Det är det kanske inte men vad sjutton, har jag betalat för´t så nog ska jag se till att få valuta för pengarna tänker jag.

Sedan har vi det här med aprilvädret. Jag tycker att efter påsk så är det officiellt vår, så ungefär så tänkte jag när jag packade resväskan och drog söderut. Det gick fel redan när jag närmade mig Uppsala i natt, då det var mer eller mindre "snökaos" och krypkörning på E4:an. I morse var jag glad över att vi skulle dra igång dagens aktiviteter så sent som klockan 10. Då behövde jag inte gå ner till tunnelbanan förrän strax efter 9, när nattens snöfall nästan helt hade tinat bort. Sedan föll stora flingor under dagen, men de hade återigen hunnit smälta tills jag skulle ut igen. Nu håller jag tummarna för att temperaturen smyger upp nån grad i varje fall. Jag vill så gärna känna vårsolen nu och håller tummarna inför morgondagen. Då ska jag jogga sista passet inför lördagens halvmara och vill ha ett riktigt njutarpass med mig för en bra känsla rent mentalt. 

Ska du kanske också springa Womens Health Halvmarathon på lördag? Lämna i så fall gärna en kommentar här vettja!

Den där påsken...

...gick den inte rackarns snabbt alltså?! Vi hängde med familjen hela helgen och åkte längdskidor, cyklade och sprang långpass. Vi åt massor av god mat, drack kopiösa mängder kaffe och spelade rundpingis i timmar. Jag hade lätt kunnat fortsätta i samma spår i ett par dagar till.

torsdag, april 13, 2017

Happy easter-running!

Nu är arbetsveckan stängd och den här påsken är insprungen! Det blev ett kort pass med korta intervaller utomhus (30 sekunder i högre fart varvat med 30 sekunder snigeljogg), på min vanliga 4,5 kilometersrunda. Har du motionerat idag?

Påsk och säsongens sista skidåkning

Påsken står för dörren och det som förmodligen blir säsongens sista skidåkning likaså. I morgon går Åk en mil vinn en bil av stapeln uppe i Storhogna och jag kommer att vara på plats, precis som förra året. Gick inte den här vintern väldigt snabbt förresten, eller är det bara jag som känner så? Kanske är det för att vi fick ordentligt med snö så sent så att det liksom inte kändes som vinter på riktigt. Nu med påsken på ingång så drömmer jag om cykling och löpning också, förutom längdskidor, och hoppas på finväder förstås, god mat och familjemys.

Hur ser dina påskplaner ut?

onsdag, april 12, 2017

RYGGEN DEL 1 - HUR ALLT BÖRJADE

Jag föddes fredagen den 13 februari 1981 klockan 23:34 (blev det rätt nu mamma?) och kanske var det redan där det blev fel. Hade jag varit av det vidskepligare slaget hade jag säkert skyllt det här med ryggen på hela fredagen-den-trettonde-grejen. Här kommer den första delen i min berättelse om "ryggresan", tiden innan operationen.

Jag föddes i säte, som det kallas när bebisar kommer ut med rumpan först. Jag tänker att det var typiskt mig att vara motsträvig, envis och villig att gå min egen väg redan från start. Jag har i vuxen ålder blivit beskriven som en sådan där besvärlig typ som får saker att hända, en sådan som är bra att ha i sitt eget lag men inte gärna har i motståndarlaget så att säga. Jag var nog sådan redan från start. När jag nästan 13 år efter att jag föddes diagnosticerats med en kraftig kotförskjutning i ländryggen och var i akut behov av en ryggoperation så sade läkaren att det troligen var en skada som antingen var medfödd eller som uppstod under förlossningen, och som sedan hade förvärrats fram till den dagen.


Men tillbaka till barndomen. Jag tror att jag var rastlös i huvudet men lugn i kroppen. Jag har aldrig haft problem med att vara stilla, tvärtom har jag föredragit det. Jag gillade att skriva och läsa. Jag dagdrömde ofta och var i min egen värld. Fysiskt sett hade jag svårt att hävda mig i de flesta sporter mot jämnåriga eftersom jag inte var lika fysiskt aktiv som många andra, förutom i längdskidåkning och ridning som var det jag gillade. Jag kommer i håg att jag redan som väldigt liten hade svårt att gå på ojämnt underlag då jag mest jämnt snubblade eller trampade snett. Som vuxen har jag svårt att se vad som var hönan och ägget i det hela. Kanske hade jag dålig nervkontakt ner i benen och fötterna redan då eller så kommer mina "terrängproblem" med den trasiga fotleden som jag har bara av att jag helt enkelt var för inaktiv som barn av helt andra anledningar.

Att växa upp är lurigt. En har inga referensramar och det är svårt att veta vad som är normalt och vad som inte är det. Särskilt när saker smyger sig på under en lång tid. Som för mig med en ryggskada som gradvis blev sämre. Det är också lurigt om en är som jag, en som lätt anpassar sig till förändringar och som är uppvuxen med en "gilla-läget-mentalitet". Jag förstod inte riktigt vad som hände och jag kan inte säga när det började bli mer allvarligt, men jag tror att jag var 5-6 år när jag började svimma av att slå i knäna. Det var som om mina nerver ner i benen var onormalt "lättretade". Visst händer det idag också att jag slår i knät och det snurrar till och svartnar för ögonen om det träffar illa, men när jag var liten behövdes det inte mycket alls för att jag skulle trilla ihop. Jag tror att svimningarna var det första tecknet. Sedan började jag få ont i benen. Först bara på nätterna. Jag vaknade med hemska sendrag och fick möblera om på mitt rum så att jag sov med fotändan mot väggen istället för att ha huvudet där som det kanske är vanligast att ha. Då kunde jag bara pressa fötterna mot väggen nästan i sömnen när smärtorna kom, så lindrade det. Min mamma trodde att håg hade växtvärk, för det hade hon haft i samma ålder. Jag hade ingen aning om hur växtvärk ska kännas så jag utgick helt enkelt från att det var så det var. Efter det tappade jag orken, kraften eller muskelkontakten, vad vi nu ska kalla det. Jag fick allt svårare att kunna gå, stå och sitta. Jag orkade inte hålla upp kroppen ens när jag satt på en stol utan fick liksom luta mig på ena armen.

Med mina älskade småpluttsystrar och pappa

Min omgivning tolkade mig nog som ganska lat och jag förstod liksom inte bättre. När det händer gradvis så sköter kroppen den där kompensationen av sig själv så jag märkte inte hur jag hittade på olika lösningar för att klara av vardagen. Som exempel så orkade jag inte böja mig ner utan att trycka upp överkroppen med armarna så ofta lyfte jag i stället grejor med tårna och mötte upp med handen för att slippa fälla överkroppen framåt. Det var först när jag började få uppenbara problem att orka med vardagen som min mamma sa att jag måste gå till skolsköterskan och berätta om mina smärtor i benen. Då var jag 12 år och det var någon gång på senhösten 1993.

Efter det gick allt så fort. Skolsköterskan ordnade en träff med skolläkaren som såg till att jag fick åka på röntgen. Bilderna visade att min ryggrad med hela själva kotpelaren hade glidit framåt, in mot magen, och mindre än halva kotytan låg kvar mot den nedersta ländkotan. Se fig. 2 i bilden nedan. Två av diskarna var dessutom helt trasiga och ryggmärgen låg i kläm med nervskador till följd. Det var såklart därför jag nästan inte kunde gå längre.

Bild lånad från: http://stockholm.spinecenter.se/sv/operationsinformation/steloperation-i-landryggen









Jag var i Umeå och fick träffa en ryggspecialist och han förklarade att det inte var en fråga om de skulle operera mig utan när. Läget var mer eller mindre akut och att vänta i 3 månader, som var den aktuella väntetiden för en operation, var inte aktuellt. De satte upp mig på en avbokningslista och vi fick veta att vi kunde bli inringda med kort varsel. Det här har jag bara svaga minnesbilder ifrån men jag har skrivit upp saker. Jag kommer ihåg vad jag hade på mig och jag kommer i håg att vi hälsade på min mormor som också var där på sjukhuset för att hon hade cancer. Jag kommer ihåg delar av samtalet med läkaren och jag kommer ihåg att jag fick lämna massor av rör med blod (jag hatar sprutor), blod som jag skulle "få tillbaka" sedan under operationen. Jag kommer ihåg att det var december och jag kommer ihåg det jullovet. Då orkade jag nästan ingenting längre utan det jag gjorde hela dagarna var att öva på den där sabla fiolen som jag spelade. Inte för att jag ville spela fiol alltså men jag kom inte med varken i gitarr- eller pianogruppen, som jag egentligen hade sökt till. Min fiol var väl av det billigare slaget och lät värre än värst, men den där julen lärde jag mig äntligen att spela efter noter, helt enkelt för att det inte fanns så mycket annat jag orkade göra.

Stay tuned så kommer del 2 - om operationen - snart... Jag har dessutom ett litet upprop på min insta just nu. Alla som vill att min mamma ska berätta hur hon upplevde allt det här, hon som faktiskt var med och såg det från ett annat håll, räcker upp en hand!

tisdag, april 11, 2017

Idag ska jag...


De senaste veckorna har jag cykelpendlar på måndagar men så gick inte det igår eftersom jag hade en jobbresa. Så den här veckan blir det en tisdagspendel helt enkelt. Just nu sitter jag hemma vid köksbordet med mitt morgonkaffe och en kaviarmacka, men alldeles strax ska jag rulla ut pärlan ur garaget och trampa in mot stan. Dessvärre blåser det rätt kraftigt men det ska nog gå vägen ändå.

Idag ska jag...


  • cykelpendla till jobbet (som sagt).
  • äta min lunchlåda med lax, ugnsrostad blomkål, olivoljestekt grönkål och aioli.
  • fortsätta skriva på inlägg om min ryggoperation. Har läst på massor nu för att friska upp minnet och det är både lite spännande och lärorikt.
  • förbereda morgondagens roliga jobb.
  • vänta med spänning på att se om knopparna på mitt påskris slår ut. Jag vill liksom ha lite grönt nu.
  • ha en riktigt bra dag!

måndag, april 10, 2017

RYGGEN - PROLOGEN




Anonym Sara sa...

"Jag vill ju läsa om din op nu. Visste inte att du gjort en! Men blir glad att läsa att du springer!! Snart sitter halvmaran!!"


Jag har fått ett mail. En kommentar på mitt förra blogginlägg med ett önskemål om att jag ska skriva om den där ryggoperationen. Så nu står jag här. Jag har nyss varit upp och rotat i mina flyttkartonger, sökt efter det lilla cremefärgade fotoalbumet från den där vintern 1994. När jag nu öppnar det var det många år sedan sist. Minnen kommer tillbaka som jag trodde jag hade förträngt. Uppvaket efter nästan 7 timmar på operationsbordet. Smärtan. Illamåendet. Morfinruset. 
Mamma har skrivit såhär åt mig på försättsbladet:
"Det här är berättelsen om min ryggoperation // ... // på Umeå Universitetssjukhus, 14-25 januari 1994. Operationen utfördes den 17 januari av dr. Olle Andrén".
Jag har skrivit om ryggen massor av gånger i bloggen, men oftast som att jag nämnt i en bisats att jag är opererad för kotförskjutning. Jag har förstås tänkt att jag ska göra det på riktigt, skriva långt och ha med bilder och allt, men det har hittills liksom aldrig blivit av. Nu står jag här med fotoalbumet bredvid mig och den här gången ska det banne mig bli av. Det har gått 23 år och om jag inte gör det nu så glömmer jag väl alldeles bort hur det egentligen gick till. 
Tack Sara för inspirationen!

söndag, april 09, 2017

Med två veckor kvar till 21 km

Ja hörru du, vad ska en säga. Det är tydligen bara 13 dagar kvar tills jag ska stå på startlinjen till den där halvmaran som jag anmälde mig till där vid årsskiftet. För den som eventuellt inte vet så är det 21,1 kilometer som ska springas, och jag är inte alls så tränad som jag hade tänkt, men ganska glad och tillfreds ändå.

I morse konstaterade jag att det är precis det här jag motionerar för varje vecka året runt, alltså att ha en så bra grundform att jag faktiskt kan ställa upp i lopp i diverse olika sporter, utan att ha tränat grenspecifikt för det. Jag kommer inte vara mitt snabbaste löpar-jag om två veckor, men har jag bara en helt vanlig dag så kommer jag att klara av att genomföra loppet, förmodligen njuta lite också åtminstone under den första halvan - jag älskar ju lopp ju - och sedan till slut korsa mållinjen och eventuellt gråta en liten tår av glädje, trötthet och stolthet. Jag har kanske fått gå en snutt här och där, men hallå vad gör väl det?!

Min löpträning den senaste månaden har varit minst sagt tunn med anledning av luftrörstrubblet, men jag har i varje fall gjort två riktigt bra nyckelpass nu som gör att jag känner mig stark mentalt, nämligen långpassen. Förra helgen betade jag av 18 kilometer ensam, och i morse skrapade jag ihop 19,5 där jag hade sällskap och viktig draghjälp av min fina vän Ida på andra halvan av passet. För mig som annars joggar runt 4-5 kilometer är dessa pass inget jag snyter ut hur lätt som helst, tvärtom. Jag är rätt trött nu efteråt, särskilt i höft och knän. Förra veckan satt det i ungefär till mitten på veckan, så då sprang jag inte alls förrän efter 5 dagar när jag kände mig helt återhämtad. Det ska bli spännande nu att se om det tar lika lång tid, kanske längre, eller om kroppen fattar galoppen bättre och återhämtar sig snabbare.

Hade jag varit i form så hade jag släppt upp träningen från och med idag och fram till loppet för att på tävlingsdagen känna mig pigg och lätt i benen. Men nu, när jag just kommit igång igen efter en försiktig mars, så kommer jag inte att göra så. Jag kommer att springa på med mina två pass per vecka fram till loppet (dvs jag tänker mig 3 löppass från och med nu och fram till tävlingsdagen) och bara se det som ett perfekt sätt att få till årets längsta löppass. Jag ska njuta av det där loppet men ser det egentligen inte som en tävling utan mer lite som en milstolpe för mig på min väg tillbaka till långlöpning. Heja mig och håll gärna tummarna lördagen den 22 april!

lördag, april 08, 2017

Typiskt mig

Jag vet inte om det handlar om att fånga stunden och vara här och nu, om min hemkärlek, mitt egensinne och strävan att vara motvals, grupptryck från grannarna eller om det helt enkelt bara blev sommarkänslor efter sommarlistan i morse.

För trots att snön började falla där nånstans strax efter frukost, och marken snart täcktes av vitt puder, så fick jag för mig att idag - just idag - var en perfekt dag att byta ut vinterljungen mot vårlökar. Jag vet, lite knäppt kanske, men nu blev det så. När jag väl var igång så gick jag ut på gården och knipsade av några kvistar till ett påskris också. Fråga mig inte om vilket trädslag det blev, för jag har ingen aning. Jag är inte någon vidare huslig typ, men så ibland faller andan på och då gäller det att smida medan järnet är varmt för det kan gå lång tid mellan gångerna...

Sommarlistan 2017

När livet känns lite tungt och vardagen plötsligt nattsvart så känns sommaren extra långt bort och på sitt sätt lite oviktig. Livet är här och nu. Men ur alla tunga stunder så måste glädjen någonstans vinna. Att lyfta blicken och titta framåt mot något roligt kan ibland vara den bästa medicinen för att härda ut här och nu. Därför känns sommarlistan från uppochhoppa som ett bra sätt att tänka på något skoj idag.

SOMMARLISTAN 2017


Vart vill du resa?

Jag vill till Högbo utanför Gävle och cykla stig, det är så fina mtb-banor där. Jag vill till Stockholm och bara vara. Också cykla fast på ett annat sätt. Gärna på en gammal damcykel genom den ljumma natten, som är så mycket mörkare än en sommarnatt här hemma i Jämtland. En natt som känns som utomlands fast ändå inte. Jag vill åka till mamma och pappa, springa morgonjoggar förbi Småsved även om det kommer att vara tomt då det blir första sommaren utan hästarna i hagen där.

Vart kommer du resa?

Med största säkerhet till alla ställen ovan men också andra. Jag åker dit vinden bär mig som det så fint brukar heta. Jag är hemmakär och har inget särskilt stort resbehov. När en jobbar som jag så blir hemma inte vardag utan fest. För mig är det lyxigt att få vara hemma och nu väntar en andra sommar här i huset på Södergård, mitt bästa sommarställe.

I Stockholm på upptäcktscykling runt om i staden

Vad vill du ha på dig?

Bikini! (och en trikåklänning att dra över när jag ska lämna stolen på altanen).

Vad vill du träna?

Springa och cykla förstås! Som jag längtar efter att få dra igång med min "sommarslinga". En runda på 5 kilometer från huset och upp i skogen på stigar och grusvägar.

Sommarlöpning i strålande sol och i minimalt med kläder

Hur vill du känna dig?

Glad, stark och energifylld.

Hur mycket är du ledig?

Jag är ledig ungefär två veckor i sträck och sedan "oftaledig" med nån strövecka, långhelger och lediga eftermiddagar beroende på vädret.

Vad skiljer sommaren 2017 från andra somrar?

Att det kommer att bli den bästa sommaren någonsin?! ;-)

Med vem vill du spendera mycket tid?

Med alla jag tycker om.

Vad ska du köpa?

Jag kommer att köpa ofantliga mängder av det somriga jag ska äta (se nästa rubrik) och en ny cykelhjälm, eftersom min gamla tävlingshjälm lite olyckligt blev kvar i Mora efter målgången på Cykelvasan och sedan inte gick att hitta.

Vad ska du äta?

Jordgubbar från Rödön ("Jämtgubbar"). Jag äter alltid massor av jordgubbar på sommaren, varje dag!

Vad hoppas du på?

Sol och värme. Kajakpaddling på en spegelblank Storsjö. Fysisk toppform, inte så tillvida att jag ska vara mitt snabbaste jag men däremot så grundtränad och i god grundfysik att jag ska orka långa dagsäventyr på cykel och löparskor. Gärna på fjället. Gärna någon tävling där det snarare handlar om att klara av än att göra en viss tid. Jag vill prestera men på nya sätt. Jag vill utmana mig själv och känna mig stark i kroppen.

Fikapaus på fjällcykling över till Norge

Har sommaren 2017 ett sammanfattande ord?

Världsklass

Vad ser du mest fram emot?

Att det kommer att bli min bästa sommar någonsin!

fredag, april 07, 2017

Time flyes

Hoppsan! Nyss var det helg och snart är det tydligen det igen. Jag har varit på vift i veckan och det var varken tränats eller bloggats. Time flyes som en brukar säga. Nu är jag i varje fall på hemmaplan, kontorsdag idag. Jag hoppas på fint väder i helgen och massor av tid i löparskor och på cykelsadeln. Vad har du för planer?

Bild från min torsdagsmorgon i Stockholm

tisdag, april 04, 2017

5 grejor jag gjorde i helgen

Det är redan tisdag! Det känns som om jag har tappat en dag, den där måndagen gick liksom i ett väldigt tempo mycket på grund av en grej som hände i helgen faktiskt. Mer om det under punkt fyra nedan, för här kommer dagens lista!

5 grejor jag gjorde i helgen!

  1. Äntligen cykling på riktigt! Och med det menar jag i cykelkläder och med lite flås. Eller ganska mycket flås, men det berodde inte på något galet tempo utan snarare på dålig kondis. Men men. En får tänka positivt - det kan bara bli bättre! Cykelsäsongen 2017 är härmed igång.
  2. Efter träning kommer vila - och kaffe - det är sedan gammalt det! Med en tallrik pizzarester, en bok och så kaffekoppen såklart parkerade jag rumpan i en stol ute på altanen och satt och slöade någon timme eller så med solglasögon på. Jag älskar våren!
  3. På helgen ska också massor av tråkiga rutingrejor avklaras, vilket jag gjorde även denna helg, såsom dammsugning (jag tokdiggar iof min nya sladdlösa dammsugare från bosch), tvätta kläder, vattna blommor, packa upp och packa om, lacka naglarna och strukturera upp kommande vecka i huvudet. 
  4. Vaknade på söndagsmorgonen och mötte den tragiska nyheten om en bussolycka utanför Sveg i Härjedalen. Eftersom jag är i branschen så var det till att kliva upp och börja mediabevakningen på två skärmar, jag kollade livenyhetssändingar, presskonferenser och läste alla nyhetsuppdateringar jag kom över samtidigt som jag stod i mejlkontakt med mina kollegor. Vi kunde direkt avskriva våra egna dotterbolag men en olycka av den här kalibern är en big deal för alla. Jag jobbade i drygt fyra timmar innan jag rörd och berörd stängde datorn och bytte om...
  5. ...för att springa! Du kommer kanske ihåg att jag avbröt fredagens pass och på så sätt sparade ett av veckans två spring till söndagen?! Det var bra gjort av mig för nu kunde jag äntligen ta tag i långpassen, den superviktiga träningen som jag planerat att börja med direkt efter Stafettvasan, men som jag fått skjuta fram på grund av astmasymptom. Nu är jag mycket bättre men har också insett att det är mindre än tre veckor kvar till jag ska springa ett halvmaraton som jag är anmäld till - huga! Jag har sprungit som längst 13 kilometer i år tror jag, en enda gång, och då är det liksom 8 kvar till 21... Jag bestämde mig därför att jag skulle testa att springa i 2 timmar, vilket jag också gjorde. Hur det gick och hur det känns nu, det kan vi gå in på en annan gång. Jag fick i varje fall sätta check på det där långpasset äntligen, och det är jag nöjd över.