onsdag, augusti 31, 2016

Hitta formen?!

Jag har många gånger haft Tjejmilen som ett av mina stora mål för året och satsat på att försöka persa. I år är läget förstås ett helt annat och något tidsmål har jag inte på det sättet. Samtidigt vill jag såklart få en så bra dag som möjligt där ute på banan och känna att jag är mitt bästa jag utifrån förutsättningarna.


Med två korta löppass i veckan (ca 4-5 km) under sommarträningen blir jag ingen raketlöpare på milen, det säger sig själv, men som sagt vill jag ändå kunna njuta av loppet och få känna mig snabb. Åtminstone på första halvan. Sedan får jag ställa in mig på att det kommer att vara lite kämpigt mot slutet, men hej, det ska inte vara för lätt här i livet. Jag kommer säkerligen att uppskatta målgången mer i år än jag gjort tidigare.

När jag varit i bra slag har jag brukat "toppa" inför tävlingar, så att jag haft en två veckors nedtrappning innan loppet för att känna mig pigg i benen på startlinjen. Nu kör jag inget sådant utan tränar på ungefär som tidigare i varje fall när det gäller löpningen. Cykling däremot har det knappt blivit alls sedan cykelvasan, så på så sätt har jag ändå motionerat lite mindre totalt sett. Den här veckan satsar jag på att springa två gånger innan loppet faktiskt, så att jag känner mig snabb. Jag körde utomhus igår, 30-sekundare med ett högt men inte tokhögt tempo. Sådär så att jag känner att jag springer på i ett bra tempo men utan att sprinta och få syrakänning som jag annars strävar efter på korta intervaller. Med fem minuter jogguppvärmning och sedan ungefär 20 löpintervaller med gåvila mellan för att avsluta med en 300 meter fartökning, följt av jogg och promenad. Lätt och fint pass. Nu längtar jag till loppet!

Ska du också springa Tjejmilen på lördag?

Jag har tydligen rosa hår igen. Den här gången var det inte min idé utan min frisörs och hennes kollegor. Jag gillar förändring så jag hade inget emot att ta den vägen ett tag en gång till

tisdag, augusti 30, 2016

Cykelvasan Öppet spår 2016

Håll i dig nu, för här kommer den äntligen - någon sorts racerapport från årets cykelvasa. Det har ju ändå gått snart tre veckor nu och jag har kunnat smälta (läs: glömma) en del. Trots det måste jag utfärda en varning för långt inlägg!


Det går att göra sådant här på många sätt. Att ställa upp i tävlingar alltså. Ett av dem kan vara som jag gjorde förra året, då jag anmälde mig långt i förväg och satte ett mål och en plan. Ett mål som jag sedan inte riktigt uppnådde. Så kan en göra som jag gjorde i år, en kan anmäla sig bara ett par veckor innan loppet och bara köra. Detta trots att jag inte cyklat varken strukturerat eller särskilt många mil i år. Bakgrunden till den uteblivna träningen är bland annat allt trassel med sadeln som jag skrev om för någon vecka sedan och så kanske den lilla besvikelse jag kände förra året, då det inte riktigt gick fullt så bra som jag hoppats på, ändå satt kvar lite.

LÄS GÄRNA: Trycket i röven - hur är din sadel egentligen?

Två cyklister (Fredrik och jag) och en "servicegubbe" (Lars) på väg mot starten av Cykelvasan Öppet spår 2016. Jag ser pirrig och glad ut, bra känslor skulle det visa sig

Så var dagen kommen, de 94 kilometrarna mellan Sälen och Mora skulle avverkas. Jag hade fixat det mesta vad gäller utrustning och kläder kvällen innan för att kunna sova gott på natten och slippa stressa, vilket fungerade finfint. Jag frågade även L om det var något på min cykel som behövde ordnas med, vilket han sa att det inte var, ändå stod han där ute och pillade på den väldigt länge på morgonkvisten. Typiskt Lars men så himla mycket värt för mig som inte är intresserad av att hålla på med sådant själv för fem öre. Både min och Fredriks hoj fick sig en sista omgång innan det var dags att packa in oss i cykelbussen och köra ner till starten. Jag var pirrig men inte lika tävlingsfokuserad och inne i min bubbla som jag kan vara när jag har tränat fokuserat och har mycket i kroppen som jag vill få ut. Nu var jag mest taggad på att få en rolig dag och nyfiken på hur kroppen skulle svara. Att ha gjort det en gång tidigare är en skön känsla att ha med sig i bagaget.
Vid starten var det svalt men inget regn. Jag behöll lite extra kläder på nästan ända fram till startskottet skulle gå klockan 11:55 

Vi kom ner till starten i god tid och kunde ordna med det allra sista - inte minst nervöskissa - som jag alltid måste göra strax innan det är dags att dra i väg. Det är mer än psykisk grej än en fysisk. Vädret var något bättre än dagen innan då det regnade, men temperaturen var inte många grader över 10. Eftersom vi åkte till Sälen direkt från semestertripp så hade jag inte packat för cykelvasan och definitivt inte för ett lopp i regn och kyla. Därför var det sista vi gjorde innan vi lämnade Stockholm att sladda in på en cykelbutik i närheten av pappas lägenhet för att köpa vinterhandskar (japp, jag är superfrusen om fingrarna) och skoöverdrag. Kvällen innan loppet köper jag en kortärmad underställströja från craft som är förstärkt med vindskydd.

På loppet väljer jag att köra med bara ben men jag behåller mina armvärmare på. Under cykeltröjan har jag den nya underställströjan som visar sig vara riktigt bra, jag är rätt tempererad hela loppet trots att det bitvis spricker upp och är soligt i början och att det mot slutet börjar regna.
Snart dags för start! Jag tar tät och där bakom står Fredrik och min kollega Jens, som nu har anslutit till vår lilla grupp

Mot Evertsberg

Så går starten och som vanligt är det lite trångt upp i backen. Nu ska vi cykla i drygt 3 kilometer svagt uppför och precis som förra året så trivs jag här. Det är svårt att hålla koll bakåt eftersom det är cyklister överallt, så jag tappar bort Fredrik och Jens nästan direkt. Jag bestämmer mig för att inte stressa upp mig över det utan bara köra mitt eget lopp. Jag tror att jag ligger före dem men är inte helt säker. 

Jag känner ganska direkt att det är bra tryck i benen. Trots att det går uppför så har jag ingen tendens till syra utan kan trampa på riktigt bra i ett för mig lagom tempo. Det gör mig på gott humör! Jag känner mig så stark och boostar mig själv med att säga det inuti huvudet flera gånger - IDAG ÄR JAG STARK. Det är svårt att beskriva i ord den glädje jag känner framförallt första delen av loppet. Nu när jag läser det jag skrev förra året så inser jag att upplevelsen inledningsvis ute på banan var väldigt lika. 

När jag kommer till Mångsbodarna efter 23 kilometer är jag fortfarande inte helt säker på om jag är först från vår grupp på tre, utan måste ropa till Lars och fråga. Han bekräftar dock att så är fallet vilket ger lite extra energi. Jag är fortsatt stark även om jag den första milen gick någon minut långsammare än förra året. Det är inget som stör mig utan det känns rätt självklart med tanke på att jag är sämre tränad nu. 

Jag ger mig av med nästa mentala delmål Evertberg, dit jag ska komma efter 51 cyklade kilometer, det vill säga efter mer än halva loppet. Vis av erfarenheten från förra året då jag slarvade med påfyllning av salter under loppet, så stannade jag på ett par-tre kontroller totalt i år för att äta saltgurka och dricka kaffe. Med på cykeln hade jag en flaska resorbblandning.

Här kommer jag på väg in mot kontrollen i Evertsberg som nummer två i bild
 
På väg ut ur kontrollen i Evertsberg efter ett kaffe- och saltgurkestopp

Då jag passerat i Evertsberg tänker jag att det "bara" är att cykla hem. Jag känner mig fortsatt grundstark även om jag såklart börjar bli lite matt i benen, men det känns bara naturligt efter att ändå ha cyklat så pass långt. Jag har inte kört över 5 mil på träning mer än bara ett par gånger i sommar, till skillnad från förra året då jag drog ett långpass i veckan. 

Kroppen i övrigt känns kanon, jag har inte ont någonstans. Jag tänker lite på det när jag cyklar, att jag förra året fick ont lite här och där - ryggen, fötterna, handlederna... Nu är jag bara lite matt, inget annat. Jag åker taktiskt också och vet nu att jag dels ligger före min fjolårstid men också att jag är någonstans mellan 2-6 minuter före Jens och att Fredrik ligger efter honom. 

Taktik och strategi

Jag känner mig lite som Petter Northug, i varje uppförsbacke släpper jag lite alldeles innan jag når toppen så att jag hinner återhämta mig lite. Väl uppe kliver jag på en tyngre växel, ställer mig upp och drar några krafttag för att få en riktig skjuts och tar med mig fart ut på platten eller nedför en backe. Det vinner jag massor på eftersom de flesta andra är sopslut när de kommer upp på krönet och de ligger kvar på samma växel. Jag tar massor av placeringar utför genom att köra på det här sättet och min filosofi är att aldrig bromsa (om jag inte måste av säkerhetsskäl förstås), eftersom jag inte vill ge bort några onödiga sekunder. Precis som förra året märker jag att många andra fegar lite nerförs och gärna håller igen på tempot. 

Den här taktiska körningen är troligen förklaringen till varför jag inte får ont i kroppen, den gör ju att jag ändrar ställning på cykeln hela tiden och att jag inte sitter stilla för länge. Dessutom vinner jag tid nedför jämfört med mina motståndare och min fjolårstid utan att det kostar någon kraft. Allt det tillsammans boostar mig mentalt och det i sin tur ger extra energi rent fysiskt också. 

Sista 2-3 milen är jag fortfarande pigg mentalt men benen är ganska matta. Jag kan trampa på men något extra krut kan jag inte skryta med. Jag ser ändå på klockan att jag går mot en bättre tid än 2015 så jag fortsätter peppa mig själv. Visst är det lite slitsamt där ett tag men det är fortfarande så himla roligt och jag riktigt njuter.

När det bara återstår någon kilometer till målet i Mora så står Lars vid campingen och ger mig den sista pushen jag behöver för att kämpa hela vägen. Som vanligt är det helt fantastiskt att få gå i mål efter en utmaning och ännu större när en inte riktigt varit säker på om det skulle gå vägen. Den här gången väntade en "överraskning" också, mamma hade tagit tåget ner och tog emot mig. Eller ja, pappa hade liksom försagt sig lite i telefon på morgonen så jag visste att något skulle ske i Mora men inte riktigt vad. Så typiskt pappa! 

Äntligen i mål!

Efter målgången är jag så adrenalin- och endorfinpumpad - helt lyrisk och lycklig. Jag har kört in på 4:06:04 vilket är betydligt bättre än förra året då jag hade 4:20-nånstans. Jens pappa Tomas tar emot mig och jag får veta att det gått tungt för Jens mot slutet och att han har trassel med växlarna. När jag möter upp mamma och Lars efter 5-10 minuter är jag fortfarande på topp men börjar bli lite kall. Efter ett ombyte börjar jag må lite sisådär, precis som förra året känns det som att jag vill spy upp lite vatten men jag tänker att den här gången ska jag inte göra det, vilket jag egentligen vet är dumt. Det är bättre att bara göra för då brukar jag må bättre direkt. Nu försöker jag i stället truga i mig en hamburgare och lite dryck trots frossa och illamående, och det tar säkert uppemot en timme eller mer innan jag mår bättre. Både Jens och Fredrik hinner gå i mål innan jag känner mig som mig själv igen. Tyvärr blir min cykelhjälm kvar där i målområdet när jag byter om och mår lite dåligt. När jag kommer tillbaka dagen efter för att ta emot Lars i målet i Mora så finns den inte bland de upphittade sakerna utan den har förhoppningsvis hittat ett nytt hem, för ja, jag hoppas att den som tagit hjälmen gjorde det för att använda den. Då är det ändå värt på något sätt även om jag såklart önskat att personen i fråga hade köpt en egen istället för att ta min...

Återigen slås jag över hur stort det känns att nå målet samt hur viktigt det är för helheten att alla i vår grupp klarar sig igenom loppet. Det skulle vara så tråkigt om någon tvingas bryta. Nu kom vi fram allihopa och det är stort. Jag kollar i resultaten och ser att jag slutar som 4:a i min klass (damer 35) och att jag är 23:e dam totalt av 600-nånstans tror jag. Av alla de 3000-4000 som deltog totalt i loppet får jag placering 494.

Det är med ett leende på läpparna som jag lägger årets cykelvasa bakom mig och lite smått börjar blicka fram emot ett nytt cykelår 2017. Att vara nöjd är en riktigt skön känsla!

måndag, augusti 29, 2016

Sista "riktiga" passet innan Tjejmilen

När ansiktsfärgen matchar tröjan, då vet en att det var lite kämpigt på löpningen! 

Nu är det inte särskilt många dagar kvar till årets upplaga av Tjejmilen. Jag sprang en vända med Ida i går och det blev närmare 9 kilometer, så trots väldigt lite löpträning i år (med mina mått mätt) så känner jag mig i allafall tämligen säker på att jag kommer runt springandes på lördag. Eller ja, så säker en nu kan bli, allt kan ju hända när en väl är där. Men jag tror att du förstår vad jag menar, att om allt är normalt så kommer det att gå vägen. Det känns tryggt! Tjejmilen och jag har en relation som går way back, klicka här för en liten inblick! Nu väntar bara ett eller max två lite lättare pass innan det är dags för loppet.

söndag, augusti 28, 2016

Vardagsglimtar från en vecka i Umeå

Eftersom det här är en blogg som till största delen handlar om ett rörligt liv så kan en säkerligen lätt få för sig att jag är en väldigt rörlig människa. Med rörlig menar jag inte vig i just det här fallet utan att jag skulle vara en människa som rör på mig mycket. 


Det stämmer sällan även om jag blivit bättre på det här med vardagsmotion sedan vi flyttade till hus. Då kommer det rörelse på köpet kan en säga. Sedan har vi det här med träningen. Idag är det söndag och jag har varit på tjänsteresa den här veckan, som jag är nästan alla veckor, och hittills har jag tränat två gånger. Jag är inte superförtjust i ordet "vardagspussel" - varför vet jag inte - för egentligen säger det ju ganska mycket om vad det handlar om. För mig är det i varje fall viktigt att få ihop livet, och träningen är förvisso en viktigt del men så länge jag får till två till tre pass på en vecka så räcker det för mig som en glad motionär.

Standard jobboutfit, en stretchskjorta och ett par lite lösare byxor ("slacks"), bekvämt och snyggt! 

Den här veckan har jag varit på resa, närmare bestämt till Umeå. Jag går introduktion till min nya tjänst som jag börjar på officiellt den 1 september, även om jag har smugit igång lite redan i några ärenden. Veckan i Umeå har varit för att gå bredvid Åsa, vars ansvarsområden jag snart ska ta över. När jag är i väg såhär så försöker jag jobba på ganska många timmar per dag för att få ut så mycket som möjligt när jag ändå är på plats, men jag försöker också ta mig tid att göra något som jag inte har möjlighet till hemma eller sällan gör i min vanliga vardag. Den här veckan fick det bli en kväll på ikea där jag köpte lite grejor för att kunna fixa i ordning min arbetsplats hemma. Jag lovar att visa dig hur det blev senare.

Min utsikt från hotellrummet på 11:e våningen. Jag bodde på Comfort Hotel Winn i princip mitt i stan, som vi har företagsavtal med. Det är ett fint hotell men som tyvärr inte har något eget gym. De erbjuder istället rabatterat inträde till ett stort gym i samma hus

Umeå bjöd på dimmiga och svala morgnar men soliga och varma dagar. Jag hade fått med mig en poncho (hurra för höstkänslor så att en får ta fram lite stickat igen) och den satt fint till och från jobbet. En kväll hoppade jag i jeansskjorta och gick på uteservering och käkade middag med Therese, en kollega, sista restaurangmiddagen ute för i år kanske?

lördag, augusti 27, 2016

fredag, augusti 26, 2016

Mycket spring i tankarna

Med snart bara en vecka kvar till Tjejmilen är det massor av tankar som rusar i huvudet. Var står jag? Vad kan jag förvänta mig? och Hur kommer det att kännas?


Frågan är om jag någonsin varit så ovetande som jag är den här gången. När det kommer till distansen 1 mil så har jag bara varit uppe på den två gånger på hela sommaren men jag tänker att jag klarar det ändå. Jag misstänker dock att de sista 3 kilometerna eller så kommer att kunna vara riktigt slitiga. Samtidigt så känns det lite spännande och häftigt på något sätt. Jag har sällan varit så "o-sprungen" som jag är just nu men det har ju också varit planen om du kommer i håg? För nästan exakt två månader sedan anmälde jag mig till årets upplaga av Tjejmilen och konstaterade att det skulle bli en annorlunda tränings- och tävlingssommar. Jag satte upp ett mål om att vara skadefri och springa smärtfritt, och planen blev två löppass i veckan med fördel i intervallform för att inte nöta så mycket. Och faktiskt så har jag hållit det. Det har varit några veckor då jag inte sprungit alls och sedan har det varit någon enstaka vecka då jag fått in ett bonuspass, men snittet under dessa månader skulle jag gissa ligger på ganska exakt 2 pass per vecka. Hurra för mig! 

torsdag, augusti 25, 2016

Äntligen revansch på löpbandet

Lillsyrran och jag var ju så igång med våra löpbandsintervaller en gång i veckan, men så du vet hur det kan vara, det kom en sommar, semestrar och annat emellan. Jag tror att vi sprang senast någon gång i juli och efter det har jag inte stått på ett löpband en enda gång. Tyvärr.


För face it. För min del så blir löpbandspassen tuffare än när jag springer utomhus, för jag pressar mig ända in i kaklet om det krävs på bandet. Ute är det lättare att maska och sänka tempot när en börjar bli trött. På löpbandet kommer en inte undan, är det bestämt att intervallerna ska gå i ett visst tempo så ska de ju göra det. Där sänker jag bara om det visar sig att jag har missbedömt min form totalt så att det helt enkelt inte går att genomföra om jag inte sänker. Det har bara hänt vid ett fåtal tillfällen under de senaste fem åren.

Jag får ofta lite ångest inför intervallpass av den här typen. När jag vet att jag inte kommer undan. Den här gången var inget undantag. Det trots att jag ju vet att jag gillar det när jag väl är igång, för att inte tala om efteråt. Känner du igen dig?

Jag hade liksom ingen koll på var jag stod men hade för mig att sist jag körde 40/20-intervaller, det vill säga 40 sekunder löpning varvat med 20 sekunder ståvila, så hade jag kört i 4:30-tempo. Därför tänkte jag att jag testar den farten igen men ökar på med fler än sist då jag körde 12 st. Sagt och gjort! Planen blev att köra 15 och peppar peppar det gick så himla galant alltså. Gött att känna att det går framåt! Jag läste precis att förra gången med 40/20 så hade jag problem med återhämtningen, vilket jag inte alls kände av idag. Tvärtom var benen pigga och hjärtat pickade på fint. Jag körde de första fem intervallerna i 4:30 och ökade sedan på kommande fem till 4:15 och slutligen 4:00 på de sista. NÖJD.

Lite lätt ångestladdat innan dagens pass... Löparlinne NikeRUN, tights från Karitraa och skor nike free fit (ett par riktigt gamla favoriter)

onsdag, augusti 24, 2016

Första cyklingen efter Vasan

Jag håller på och klurar på någon sorts racerapport från Cykelvasan men den tycks dra ut på tiden. För dig som eventuellt inte redan vet det så gick det hur som helst kanonbra utifrån mina förutsättningar. Efter loppet har jag vilat helt från cykling, inte så mycket för kroppens skull utan faktiskt mest för knoppen!


Men så i söndags, 9 dygn efter racet, så kändes det som att jag var redo igen. Faktum är att jag till och med hade längtat lite efter att trampa och det är ett bra tecken. För kroppen som sagt den har varit superfräsch hela tiden, både under och efter loppet. Jag kan inte påminna mig om att jag egentligen hade ont någonstans. Men att vila efter utmaningar tycker jag är en viktigt del i att hitta sug och motivation framåt - så jag valde att följa min plan och låta bli cykel ett tag.

Sommaren övergick på ett litet kick till någon form att för-höst så det var till att "pälsa på sig lite" mot vad jag varit van från tidigare. Min favorithjälm blev dessutom kvar vid målet i Mora så jag fick rota fram en gammal goding - hon som spar hon har! Upp på sadeln och ut i duggregnet. En podd i öronen (senaste avsnittet av Träningspodden med Jessica och Lofsan) och sedan bar det av mot Hornsjön. Inte så spännande egentligen utan jag gjorde det lätt för mig och trampade i en halvtimme för att sedan vända hemåt samma väg. Ibland behöver det inte vara krångligare än så. Frisk luft, motion och sedan hem.

Nu längtar jag ny säsong och ny cykel, för ja, jag ska byta ut min älskade grusvägsräser. Jag är så spänd på detta och förhoppningsvis ska det inte dröja alltför många veckor innan det blir verklighet. Hurra, hurra, hurra! Det innebär att det snart finns en superfin Specialized Fate Comp Carbon 29´ 2015 i storlek S till salu om du är sugen.

Men hallå det blev tydligen lite höst sådär helt appropå! Jag har plockat fram en varmare jacka och mina långa BIBS

tisdag, augusti 23, 2016

Svartvinbärssylt från våra egna buskar

Det smakar alltid lite bättre när en gjort det själv, eller hur?! L har plockat massor av svarta vinbär från våra buskar ute på gården och jag har kokat dem tillsammans med lite vatten och pyttelite chiafrön för konsistensens skull. Så himla smaskigt att äta till pannkakor eller chiapudding.

måndag, augusti 22, 2016

Lek med farten

Nu när vi kommer allt närmare Tjejmilen så satsar jag på att springa lite längre intervaller än de 30-sekundare som jag annars den här sommaren gärna tagit till. Här kommer ett tips på hur en kan lura hjärnan till att springa snabbt längre för den som är van vid att stå- eller gåvila under intervallträningen.


Det här med vilan förresten, om en föredrar att stå, gå eller jogga under viloperioderna under ett intervallpass varierar från person till person. Det finns fördelar och nackdelar oavsett vad en väljer. Själv ståvilar jag i princip alltid då jag tränar på löpband, gåvilar utomhus när intervallerna går på tid men joggvilar nästan alltid när jag springer backe.

Tjejmilen närmar sig med stormsteg. Ska du också springa?

En sak som jag har upptäckt är att i perioder då jag sprungit mycket intervaller och få rena distanspass, oavsett om det berott på att jag satsat på att bli snabbare eller om jag varit skadad och därför haft svårt för det monotona i distanspassen, är att jag på tävlingen hela tiden längtat efter att få stanna. För så är ju intervallerna - det är nästan alltid nära till vila och hjärnan ser det som ett efterlängtat delmål. Men när en ska springa ett millopp så blir det väldigt jobbigt mentalt att redan från start springa och tänka på att en vill stanna och vila.

Ett sätt att lura hjärnan är att träna på att bryta mönster och springa vidare trots att hjärnan tror och vill att den ska få stanna. Eftersom jag på senaste tiden som sagt sprungit en del 30-sekundersintervaller så bestämde jag mig häromdagen för att göra dem på ett annat sätt. Det "vanliga" utomhusupplägget brukar vara att jag kör ungefär 20 stycken halvminutare snabblöpning som varvas med gåvila. Nu ändrade jag det så att jag fortfarande hade intervalltimern inställd att pipa var 30:e sekund men att jag lekte med farten så att pipet inte alltid betydde GÅ.

Passupplägg fartleksintervaller:


  • Uppvärmning 5 minuter jogg + 30 sekunder gång
  • Fartlek 30 min; Upprepa spring långsamt 30 s, spring snabbt 30 s, spring långsamt 30 s, gå 30 s tills tiden är slut
  • Långspurt ca 300 m
  • Nedvarvning promenad
Augusti kom med svala kvällar och kalla nätter men jag kämpar på med shorts ett tag till

söndag, augusti 21, 2016

Mina 5 bästa hösttips

För ett par år sedan skrev jag inlägget Lyckad nystart. Jag tycker att tipsen håller än så därför kommer här en repris på mina fem bästa. Oavsett om du är en sådan som jag som älskar hösten, eller om du håller på att deppa ihop över att sommaren snart är slut, så kan du ha nytta av dessa för att göra just din höst helt galet bra.


1. Börja med D-vitamintillskott nu när de ljusare timmarna blir färre. Kroppen behöver D-vitamin för att fungera. Utan det blir du trött och deppig. Hur kul låter det? Just det, inget vidare. Jag ska börja med mitt D-vitamin från Holistics. Vi har en burk kvar sedan i våras så nu gäller det bara att få in en rutin igen för när var hur det där pillret ska tas!

2. Skriv ner höstens önskelista. Vad vill eller önskar du av livet nu? Du får skriva ner exakt allt. Inget är förbjudet. Ta med även sådant som du inte tror kommer att kunna hända för drömma får, kan och bör en göra, och när du vågar skriva ner även dina allra hemligaste drömmar så kommer du snart att upptäcka att du uppnår fler och fler av dem. Självklart får en skriva ner materiella saker som en önskar sig också, det behöver inte bara handla om "livsdrömmar".

3. Investera i ett par gummistövlar och ett regnställ. Det behöver inte vara av dyraste sort, men dåligt väder ska inte få hindra dig den här hösten. Det finns så mycket att göra ute under den fina årstiden, som att plocka bär, svamp, vara på jakt, strosa runt i din närmiljö, fjällvandra, fiska eller vad du nu gillar. Det är bara fantasin som sätter gränser.

4. Var utomhus så mycket som möjligt. Det är lätt hänt att en blir lite ruggig, trött och frusen när hösten kommer krypande och så blir en plötsligt sittande i soffan direkt efter middagen. Men stopp och belägg, rota fram de mysiga halsdukarna, en mössa och stickade vantar till dig själv och barnen, om du nu har sådana (barn alltså), åsså går ni ut. Det behöver inte vara så avancerat. Var ute på gården eller ta en promenad eller cykeltur. Andas in friskluft och koppla av. "Dum-burken" behöver du inte stirra på varje dag. Du gör dig själv en tjänst om du hoppar över den en eller ett par dagar i veckan. Både kropp och knopp kommer att bli piggare av den friska luften och rörelsen.

5. Våga prova något nytt! Det kan vara en ny träningsform, lära sig ett nytt språk, nya maträtter eller till och med att byta jobb. Utveckling är positivt och vare sig vi vill eller inte så utvecklas både samhället och vi själva. Våga styra din egen utveckling istället för att bara följa med. Vad är det värsta som kan hända? Att du inte gillar träningsformen eller maträtten - men du har ändå vunnit genom att våga prova! Nästa gång går det lättare.


fredag, augusti 19, 2016

Backpass på grusväg

Träningssugen men ändå inte? Ungefär så kände jag sist när jag skulle ut och springa så jag bestämde mig helt enkelt bara för att gör´t. Inte tveka bara köra. Här kommer ett tips på ett lagom fredagspass!


Det fick bli intervaller, men inte vilka som helst utan backintervaller. Jag har ju sprungit några gånger i en backe alldeles här nedanför huset men nu var jag lite trött på det. I stället tog jag sikte på en annan backe längre bort längs en grusväg. En backe där de brukar träna travhästar. Kalasbra tänkte jag!


Upplägget är lika genialt som enkelt. Framförallt för huvudet! Jag delar in träningen i 3 block och sätter delmål. Ett; spring fram till backen. Två; spring 6 vändor upp. Tre; spring hem. Lätt va?

Jag har bara sprungit den där backen nedför tidigare som en del av en runda och hade egentligen ingen koll på varken hur långt det var dit eller hur lång tid det skulle ta att springa upp, men såhär blev det på ett ungefär.

Passupplägg backintervaller:


  • Spring till en backe, ca 12 minuter
  • Intervallblocket; 6 x 38-31 sek (tempo 4:50-4:20 min/km) backlöpning med joggvila ner och lite ståvila på toppen och botten
  • Spring hem med en extravända, ca 15 minuter


torsdag, augusti 18, 2016

Trycket i röven - hur är din sadel egentligen?

Sedan jag bytte cykel förra våren, alltså 2015, så har jag dragits med riktigt rejäla rövproblem. Skratta du men så är det. Alltså fy för faan rent ut sagt vad jag har haft ont. 


Det brukar ju sägas att det är bra att vänja in rumpan vid sadeln och att en då ska få mindre ont allt eftersom, men alltså nej, för min del har det bara blivit värre och värre. Jag kommer särskilt ihåg ett cykelpass förra sommaren, ganska nära inpå Cykelvasan, då L och jag var ute på en längre tur mot Krokom, Hissmofors, Rödon och Frösön, då jag hade så ont att jag knappt kunde sitta på sadeln och mest bara ville gråta av smärta och frustration. Det gjorde så sinnessjukt ont i sittbenen och svanskotan.

I år har det varit samma visa. För varje pass jag kört är det som att smärtan blivit värre och trots att jag bara cyklar några pass i veckan så blir det alltså inte ett dugg bättre av några dagars vila mellan passen. Jag hade själv en teori om att jag som är en ganska liten person (163 cm) med knappt några höfter och därmed rätt så liten rumpa därför skulle behöva ha en smalare sadel.

När vi på semestern gjorde ett traditionellt stopp på Specialized Concept store i Hammarby sjöstad så passade jag på att rådfråga expertisen och mäta avståndet mellan mina sittben, något som det visade sig att jag borde ha gjort för länge sedan. Tur att jag gjorde det nu och inte bara köpte en smalare sadel rakt av. För jag har förvisso en liten rumpa men jag har tydligen nästan extremt långt mellan sittbenen och behöver den bredaste sadelbredden som de har, nämligen 168. Cyklarna jag har är utrustade med 143 (Därimellan finns dessutom storlek 155 - ett förtydligande för dig som liksom jag eventuellt inte har så stor koll sedan tidigare på det här med sadlar). Alltså, en liten rumpa innebär inte ett litet avstånd mellan sittbenen som jag trodde.

Mina sadlar har helt enkelt tryckt ut mina sittben och för varje gång jag cyklat har det såklart förvärrats. Jag har dessutom en typ av "sadelkontorsstol" på jobbet som troligen också påverkat. Jag slog till på en ny cykelsadel direkt där i butiken för att testa - vilket jag nu har gjort - och jag kommer definitivt att rätt snart byta på de andra cyklarna också. Jag har bara kört några gånger, bland annat Cykelvasan öppet spår, med den nya sadeln, men det går inte att komma ifrån att det känns stor skillnad direkt. Eftersom jag har påfrestat sittbenen under så lång tid så är de inte smärtfria helt utan jag känner fortfarande av ett visst obehag, men den stora skillnaden med den nya sadeln är att det inte blir ondare och ondare under ett pass utan att smärtan bara är konstant och förhoppningsvis kommer att avta mer och mer. Nu kommer jag att "vila röven" ett tag och sedan ska det blir spännande att känna hur det känns nästa gång det är dags för en cykeltur.

Har du koll på om du har rätt sadelbredd? Annars kan jag varmt rekommendera dig att gå iväg och mäta hos din cykelhandlare. Det är inte så avancerat, du sätter dig bara på en mjuk "kudde" och när du reser dig upp mäts avståndet mellan avtrycken. Det är således ingen som ska "rota dig där bak" ifall du blev orolig för det. 

Tack fina ni på specialized som hjälpte mig och min ömma rumpa! Nu ser jag med glädje fram emot mitt fortsatt cykliga liv

onsdag, augusti 17, 2016

Ännu en dag på Högbo MTB-arena

Jag har skrivit om stigcykling i Högbo förut. Bland annat när jag var där och rekade lite en kväll efter jobbet och sedan här då jag och Lars åkte dit och testkörde. Högbo MTB-arena ligger utanför Gävle, i Sandviken, och blev vårt första stopp på roadtrippen härom veckan.


Arenan har fyra startplatser som alla ligger nära parkeringen vid spårcentralen (kör förbi entrén till Brukshotellet). Vi har valt startplats Kolis både gångerna när vi varit där hittills för att cykla, och där finns flera olika banor vad gäller längd och svårighetsgrad. Startplatsen hittar du om du går mot längdspåren och kanotuthyrningen, längs den högra kanten på sjön sett från bilparkeringen.

Med solen i ögonen... En paus mellan varven på cerice och blå bana 
 
Precis som sist körde vi cerise bana (15 km) och sedan testade jag även den lite lättare blå banan (10 kilometer) medan L snurrade en vända till på femtonkilometarn.


Såhär beskrivs Kolis blå bana på arenans egen webbsida, och jag kan bara hålla med:
"En enklare bana som enbart går på stigar, vägar och motionsspår med jämnt underlag. Många möjligheter till fikastopp vid natursköna platser. Perfekt bana för dig som kanske provat en blå bana tidigare, men nu vill utmana dig själv med att cykla lite längre". 

Den här gången hade vi lite mer tid på oss än när vi var där sist, så förutom att köra två banor så hann vi även med att ta ett dopp vid bryggan på den fina badplatsen. Vädret var lite växlande när vi var där men det var varmt i luften och vattnet. Sammanfattningsvis hade vi en kalasdag.

Nybadade och klara! Det blev lite molnigt precis när vi skulle bara men det var ändå varmt
 
Om du gillar mtb-cykling och ännu inte testat Högbo så gör det! Jag törs nästan lova att där finns något för alla, oavsett gammal som ung, van cyklist eller nybörjare.

tisdag, augusti 16, 2016

Älska vardag

Det finns de som tycker att jag är lite märklig men herrejösses vad jag gillar vardag. Vardag med guldkant alltså, min vardag. Extra mycket uppskattar jag den nu efter ledighet och roadtrip. Det var på riktigt härligt att komma till kontoret igår efter två veckors frånvaro, starta datorn, hämta kaffe och kicka igång en ny, spännande jobbperiod. Wihooo! 

Drog hem vid halv sex och bytte om till springiga kläder. Jag löpte inget alls förra veckan mer än till och från restaurangen i fredags efter Cykelvasan, på grund av spöregn. Kroppen kändes fin redan då så efter två dagars helvila från allt vad motion heter så riktigt längtade jag ut till skogen. Tog det lugnt och tassade runt på vår femkilometersslinga hemma. Så gött! Nu är det Tjejmilen som står härnäst på tur. Längtar. Måste bara få till några intervallpass först.

måndag, augusti 15, 2016

Även jag ska vända blad!

Det känns som att det gått som en trend bland de bloggar jag läser, det här med att vända blad och anta nya utmaningar. Sara berättade i början på den här månaden om att hon hittat ett nytt drömmigt jobb och Jessica skrev också om sitt nya. Ungefär samtidigt fick jag en förfrågan.


Och sedan, för bra precis en vecka, förra måndagen alltså, blev det klart och officiellt att jag tackat ja till nya utmaningar. Från och med den 1 september börjar jag en tjänst som HR- och kommunikationschef i samma koncern där jag sedan snart två år jobbat som kommunikationssamordnare. Nu får jag således ansvaret för både kommunikationsfunktionen och HR, och är på det viset tillbaka på samma bana som jag en gång kom in i den här branschen 2009.

För att förklara HR kort så är det alltså en förkortning för Human Resources och innefattar det som också kallas personalfrågor, det vill säga alla frågor som handlar om relationen mellan arbetsgivare och medarbetare. Titeln HR-chef betyder samma som Personalchef. Jag har en examen från Personalvetarprogrammet på Mittuniversitetet, så HR är egentligen mitt huvudområde som jag sedan byggt på med kurser inom kommunikation.

Tiden går fort. Det känns nästan som att det var igår jag kastade mig in i en ny tjänst och nu gör jag det alltså igen, vilket är både spännande och skrämmande. Nu ska jag introduceras i två veckor och hänga med Åsa, vår klippa och nuvarande HR-chef, innan det är dags för mig att tillsammans med gänget ta över detta och fortsätta utveckla HR- och kommunikationsarbetet hos oss. Så himla skojsigt!

Dags att blicka framåt - mot nya utmaningar och skojsigheter!

söndag, augusti 14, 2016

Rundar av och laddar upp!

Vi klev upp tidigt i morse för att städa ur och lämna stugan uppe i Sälenfjällen, för att sedan sladda in på Högfjällshotellet och äta frukost innan hemresan. Hem ja, här har vi inte varit på nästan två veckor. Det är riktigt gött att ha landat i sitt eget kök faktiskt. Idag är vi två trötta men glada cyklister som nu avrundar sommarsemestern och Cykelvasahelgen 2016. Jag har så mycket att skriva om här, all cykling i Gävle och Stockholm, Cykelvasan öppet spår förståss och sedan det här med höst och att vända blad - nystart! Men först ska jag njuta av den här kvällen hemma och pyssla i ordning inför i morgon, jag längtar lite efter vanligt vardag.

Gofrulle på Högfjällshotellet i morse innan hemfärden

torsdag, augusti 11, 2016

Kvällen före...

I morgon är det dags, Cykelvasan öppet spår! Nummerlappar är uthämtade och kläder framlagda. Ingen annan egentlig uppladdning (jag anmälde mig för två veckor sedan) och kommer gå in för att ha en kul dag och försöka njuta av loppet. Jag hoppas på pigga ben! 

tisdag, augusti 09, 2016

På dåligt humör

Idag drog vi i väg till Naturhistoriska riksmuseet för att kika på några utställningar, käka lunch och se film på Cosmonova innan det var dags var dagens huvudmål - Ursviks motionsområde. Jag hade kollat upp Nick-spåret, en MTB-led, på youtube och i några bloggar och hade koll på att vi skulle få möta vissa tekniska partier. Jag insåg ganska direkt när vi drog iväg att jag hade en mindre bra dag. Benen var pigga men huvudet var inte alls med. Jag började tveka på grejor som jag annars fixar lätt och av någon anledning litade jag varken på cykeln eller min egen förmåga. Efter ett par kanske tre kilometer ville jag bara slänga cykeln nedför en klippa och skrika. Det var nära att jag började gråta av frustration. Insåg plötsligen att det dåliga humöret troligen betyder att mensen är på väg. Direkt när tanken landat lättade trycket på något vis och jag kunde acceptera att det är månadens sämsta dag och bara fortsätta. Det gick inte bra och det gick inte fort men både ilskan och ledsenheten försvann. Nick-spåret, jag kommer tillbaka och tar revansch en annan gång!

måndag, augusti 08, 2016

En heldag i Hellas

Förra sommaren upptäckte vi Hellas och Nacka naturreservat. En sådan pärla som vi sedan dess haft som ett självklart ställe att återvända till. Igår åkte vi dit efter frukost och sprang ett av deras kuperade 5 kilometersspår, lekte i utegymmet och käkade en sen lunch. Efter lite slappartid och cykelmek (jag bytte sadel, mer om det senare) så drog vi ut och trampade. Innan vi åkte tillbaka till vårt basecamp här nere (tack pappa för att vi får låna lägenheten) så tog vi ett kvällsdopp. En magisk dag.