torsdag, september 29, 2016

5 bra saker med höstlöpning

Jag älskar alla årstider, i varje fall precis när de har börjat. Då njuter jag i fulla drag av nyhetens behag och tycker lite klyschigt att "den bästa tid är nu"!


Just hösten är bra härlig och höstlöpning kan vara det allra bästa. Jag har samlat mina 5 bästa saker med att springa nu i en lista, här kommer den.

1. Vackert i naturen
Alla årstider har sin charm och visst är det fint mer eller mindre året om, men just hösten med sina färgsprakande kontraster känns ändå som något alldeles extra. Grönt gräs, till rött, orange och gult på träden och så blå himmel eller blått vatten till det, magiskt!

2. Frisk luft
Visst känns väl luften annorlunda på hösten? Den är så frisk, klar och krispig på något sätt. Som om den har till uppgift att fylla oss med syre och energi inför den årstid som komma skall.

3. Kravlöst
Ofta när hösten kommer så har jag sprungit klart årets tävlingar. Därför känns alltid träningen på hösten så kravlös och prestationsfri, vilket är härligt. Inte för att jag brukar känna mig särskilt pressad annars heller, men skillnaden mentalt är ändå märkbar. På hösten springer jag bara för ren njutning, för att det är kul och för att jag mår bra av att röra på mig.

4. Lätt
Om hösten går det ofta lätt för mig att springa. Då har jag tränat hela våren och sommaren så att jag är i min allra bästa form nu. När det går lätt är det roligt. Det gör hösten till en härlig årstid för att springa långt.

5. Lagom temperatur
På sommaren kan det vara tokvarmt. På vintern kan det vara tokkallt. På hösten är det mittemellan och lagom är inte tråkigt i det här fallet utan perfekt. Det är lätt att klä sig för löpning utan att behöva bli för varm eller kall.

Det var mina 5 bästa saker. Kommer du på något mer som gör höstlistan komplett? Lämna gärna en kommentar vettja!

 
Från i söndags då vi hängde kvar en stund i Vålådalen efter löpningen till Nulltjärnarna. Finväder och finsällskap satt gott tillsammans med en kopp kaffe och medhavda smörgåsar

tisdag, september 27, 2016

"Fjällöpning light" till Nulltjärnarna

Om du letar lätt fjällöpning så kan jag verkligen rekommendera en tur till Nulltjärnarna i Vålådalen. Du springer på fin stig med ett fåtal mer tekniska partier där det är rejält rotigt, men i övrigt är det bara att trampa på.


Du befinner dig i vacker natur med fjälltoppar runtomkring, men löpningen till Nulltjärnarna från Vålådalens ledcentral är förhållandevis slät, och passar därför de flesta. Tar du stigen från ledcentralen är det bra precis 4 kilometer enkel väg upp. På plats finns möjlighet att göra upp eld, ta ett dopp eller fika medhavd matsäck i något av vindskydden.

Vi styrde kosan dit i söndags. L och jag sprang på stigen medan resten av gänget cyklade vägen upp, för ja, Nulltjärnarna kan du nå även på det sättet. Verkligen lättsamt för barn och personer med rörelseproblem, alla kan komma ut i naturen!

Vi tassade en extravända när vi ändå var däruppe innan vi gav oss av tillbaka igen. Jag var trött på nervägen så även om det är enkel löpning så lyckades jag trampa snett på en rot och flög framåt i en väldans vurpa. Det gjorde tokont i min dåliga vänsterfot precis när den vred sig men smärtan gick över lika snabbt som den kom, som tur var.

lördag, september 24, 2016

Åre Höstmarknad

Vi är i Åre. Jag föll för grupptrycket och hängde med in på byn för att gå en vända på marknaden och titta på den årliga fårvallningen. Slapparlördag.



fredag, september 23, 2016

Nu är det snart helg igen!

Men hur snabbt har den här veckan gått egentligen? Jag har knappt hängt med i mina egna svängar känner jag. Nu är det i varje fall fredag, och inte vilken fredag som helst. Nej, det är dags för den årliga hösthelgen i Åre.


I eftermiddag packar vi oss i väg och drar upp för cykling, löpning och massor av familjemys! Vad ska du göra i helgen?

Bild från förra årets Åre-helg, där L och jag avslutade med cykling i Vålådalen

onsdag, september 21, 2016

Vätskebälte på!

I lördags gjorde jag det, jag tog äntligen mina första steg på vad jag hoppas ska kunna bli resan påväg tillbaka till det löparliv som brukade vara mitt. Det löparliv där jag kunde göra det jag är som bäst på, att springa långt och länge.


Jag fyllde mitt vätskebälte med vatten, packade ner en bit choklad, startade det senaste avsnittet av Träningspodden med Lofsan och Jessica, och sedan tassade jag iväg. Jag älskar känslan av att springa så långsamt att det känns som om jag skulle kunna hålla på en hel dag. Den där känslan av att det är lätt och att jag är stark. Där är jag verkligen i mitt esse!


Jag kommer inte ens ihåg när jag hade vätskebälte på mig senast, så länge sedan är det. Jag tror att det var i februari eller möjligen mars, men då sprang jag inte som nu utan jag gåggade i 90 minuter en gång. I lördags sprang jag faktiskt, även om jag tog korta pauser ungefär en gång i kvarten för att ta några munnar vatten och en liten chokladbit. Inte för att jag behövde varken äta eller dricka egentligen utan mer för att komma in i rätt stämning, den där känslan jag hade förr.


Planen var 90 minuter och trots att jag inte alls hade koll på hur lång den runda jag tänkt ut skulle bli så visade det sig att det blev bra precis perfekt. Jag fick jogga runt kyrkans parkering en vända på slutet bara för att klockan skulle ticka över. Det blev en riktigt fin vända tillslut med mycket skog. Först nere på Brunflos elljusspår och sedan tillbaka upp mot oss och så körde jag min vanliga slinga uppe vid stenbrotten, fast baklänges. En finfin dag i skogen.

LÄS GÄRNA: Springa långt eller springa snabbt

Du som har följt min blogg ett tag vet att jag har varit väldigt försiktig med min löpning i sommar, eftersom jag varit skadad en längre tid innan det. Nu känner jag att min målmedvetenhet under de här tre månaderna har gett resultat och jag kommer att tillåta mig själv att öka på löpningen lite mer här under hösten när jag känner för det. Jag kommer att testa tre pass vissa veckor och jag kommer också att springa lite längre än de 4-5 kilometer per pass som jag har hållit mig till under sommaren. Nu håller jag tummarna för att hälsenan är med på noterna.

Nu är jag nyfiken, hur kommer din löparhöst att se ut?

tisdag, september 20, 2016

Årets sista rabarber

I söndags, när vädret var sådär galet fint, så passade jag på att skörda årets sista rabarber och koka sylt på den. Inte nog med att rabarber är gott, den är fin att titta på också tycker jag. Kolla in de härliga färgerna, riktigt fint ihop med ljungen utanför farstukvisten, eller hur?

måndag, september 19, 2016

Afterbike när den är som bäst

Jag glömde alldeles bort att visa dig mitt smaskiga efter-cykel-fika igår. Det kunde knappast bli bättre. Vi hade rabarberpaj kvar sedan lördagsmyset, så det fick bli en skål med det till en stor kopp kaffe. Självklart satt jag ute på farstukvisten och mös i solen. Det gäller ju liksom att passa på att njuta nu.

3 träningspoddar jag inte vill vara utan

Jag lyssnar rätt mycket på poddar av olika slag, och när jag tränar blir det nästan alltid någon form av träningspodd. Mina favoriter varierar över tid, men just nu har jag tre stycken som jag riktigt kan längta efter ska släppa ett nytt avsnitt.


Som med allt annat så är det förstås vissa grejor jag gillar mindre med de här poddarna också, även fast jag räknar dem till favoriter. Som exempel är jag totalt ointresserad av diskussioner kring vikt och viktnedgång eftersom jag inte känner att det är applicerbart på mig. Jag är heller inte intresserad av kostråd eller tips på kostupplägg eftersom jag för stunden trivs med mitt eget. Men så här är det ju alltid, alla ämnen passar inte alla. Det kanske är svårt att hålla sig ifrån dem också eftersom för många är träning väldigt mycket kopplat till både vikt och kost. Dock inte för mig, så det är väl därför jag helst skulle spola förbi sådana diskussioner.

Hur som helst, här kommer mina favoriter utan inbördes ordning:

Träningpodden

Lovisa "Lofsan" Sandström och Jessica Almenäs pratar träning, karriär och vardagsliv. Det här är en podd jag blir glad av för det skrattas rätt mycket och de är härligt öppna med sina egna styrkor och svagheter. Ibland diskuteras tyngre ämnen som utmattning och psykisk ohälsa, men de lyckas ändå få en positiv och peppande slutkläm på det hela. Avsnitten är ofta 45-60 minuter långa och passar perfekt för mig som kan lyssna medan jag klär på mig inför passet, tränar och sedan lite stretch eller annan avrundning tills podden är slut.

Maratonpodden

Petra Månström pratar med mer eller mindre kända profiler inom "snorsport" som hon kallar det, alltså uthållighetsidrott. Jag är väldigt blödig när det kommer till prestationer och kan ofta få en stor klump i halsen eller till och med börja gråta om en idrottare berättar med inlevelse om antingen en stor framgång eller en besvikelse. Ibland är jag lite för empatisk för mitt eget bästa... Men jag blir nästan alltid sjukt träningspepp när jag lyssnar på maratonpodden. Avsnitten är oftast från en timme och uppåt. Perfekt på längre löp- eller cykelpass.

Styrkebyrån

Johanna Barvelid och Clara Fröberg snackar om att våga lyfta tungt, och mycket annat. I den här podden är det mera "träningsnörderi" än i de andra två som jag listat, och det gillar jag också. Det blir lite mera utbildande och påfyllning till kunskapsbanken samtidigt som de är roliga att lyssna på. Passande nog har den här podden lite kortare avsnitt, ungefär 30-40 minuter ofta, vilket gör att jag gärna lyssnar när jag kör styrkepass hemma, tar en promenad eller också när jag springer min favvoslinga här hemma som tar nästan exakt 30 minuter.

Ute på en höstig kvällspoddwalk för ett par veckor sedan, med Johanna och Clara från styrkebyrån i öronen

söndag, september 18, 2016

När sommaren kom på återbesök

Häromdagen skrev jag att sista passet i shorts nog var gjort, men tänk så fel jag hade! Idag kom sommaren tillbaka. 


Det var som gjort för en cykeltur. Vilket jag i och för sig hade planerat oavsett väder, men det blir ju så mycket trevligare i när en får trampa i solsken i kortbyxor och kortärmat. 


Jag hade tänkt att runt en timme eller så skulle få räcka, men återigen, när vädret visar sig från sin bästa sida så... Jag ville då det rakt inte sitta inne. Istället blev det en lugn men lite längre tur. Vilken njutning. Jag var inte precis ensam om att passa på, många var de som cyklade, promenerade och sprang denna härliga höstdag.

Eftersom jag har pärlan ute till försäljning så är det skogsmaskinen som gäller. Fast det blev inte bara stig idag utan en salig blandning med elljusspår, grusväg och asfalt också. Massor av kravlöst trampande helt enkelt. En av grejorna som jag gillar med höst är att all träning känns just kravlös. Alla tävlingar ligger långt bort (fast jag gillar att tävla också) så varje tramptag gör jag för att det är kul och för att det är skönt att komma ut. Träningseffekt ligger liksom inte alls med som en parameter i mina tankar, vilket är rätt så skönt.


Kom och köp min Specialized Fate Comp Carbon 2015

Nu på hösten är det en riktigt bra tid att kika på cyklar, om du nyfiken på att börja trampa. Butikerna gör plats för 2017´s modeller och samma sak gäller hemma i garagen. Därför kan du hitta riktigt fina cyklar till riktigt bra priser nu. 


Visst kan det kännas lite konstigt att köpa är säsongen snart är slut, men faktiskt så går det ju finfint att cykla på vintern också. Det här säger jag inte bara för att jag själv precis har satt ut min pärla till försäljning, utan vid en snabb koll så ser jag att många andra gjort samma sak. Det är nästan så att jag blir sugen att "skynda fynda" själv, trots att jag ju redan har lagt min beställning på nästa hoj. "Hon" är bara lite drygt en månad bort nu om jag minns rätt.

Nu säljer jag min Specialized Fate Comp Carbon i storlek small. En perfekt cykel för att köra Cykelvasan. Lätt och snabb!

Om du är nyfiken på min pärla så kommer här lite smått och gott!

* Specialized Fate Comp Carbon -2015
* Storlek: Small (15)
* Uttagen: 2015-04-09
* En ägare/brukare
* Alla papper/manualer

https://www.specialized.com/au/en-au/bike-archive/2015/fate/fate-comp-carbon-29/65247

* Ram: FACT8 Carbon
* Framdämpare: Rock Shox Reba 80mm RL 29
* Bromsar: Magura MTS
* Växlar: Shimano 2x10
-bakväxel: XT
-Framväxel:Sram X7
-Växelreglage: SLX
* Sadel: Specialized Myth Comp
* Hjul: Roval/Specialized 29" (slanglösa)
* Däck: Specialized Fast Track Control 29x2,2"
* SWAT Flaskhållare med verktyg

*Manualer/handböcker

En väl omhändertagen cykel i mycket bra skick!

Pris: 14 500kr 

(Nypris:23000kr)


lördag, september 17, 2016

Springa långt eller springa snabbt

Jag har vetat rätt länge att min styrka när det kommer till löpning är förmågan att kunna springa långt. Jag är inte särskilt snabb och jag har heller aldrig varit det.

För ett tag sedan lyssnade jag på Petra Månström i maratonpodden i ett samtal med fysiologiforskaren Mikael Mattsson, ett avsnitt som kom ut i början på september. Gillar du konditionsidrott men ännu inte har lyssnat på det här så gör det. För min del var det egentligen inte så mycket nytt som sades, men jag behövde bli påmind om vissa grejor.


Under 2012 och 2013 då jag tränade för marathon så var jag mitt snabbaste jag även på kortare distanser. Det trots att mitt fokus låg på veckans långpass. Visst sprang jag intervaller också ibland men att springa snabbt var aldrig min grej riktigt.

Under senare år har jag försökt att springa mer kvalitet och mindre kvantitet, men det som har hänt är att jag blivit mer trasig, upplevt mindre lycka i löpningen och faktiskt heller inte blivit ett dugg snabbare. Tvärtom.

Mikael pratade i podden mycket om att vi genetiskt har förutsättningar att bli bra på olika distanser. Vissa har en fallenhet för sprint och andra mer för ultra. Forskningen visar att även om en lägger mycket tid på att försöka träna det en är mindre bra på så kan det vara svårt att få någon större utveckling om det ligger långt ifrån ens genetiska fallenhet. Troligen kommer en inte att tycka att det är särskilt roligt då.


Jag vet det här sedan förut att jag kan springa långt och länge utan att varken bli supertrött eller få ont, och det var så himla skönt att få bli påmind om det. Att det är okej för mig att mysjogga med en förhoppning om att på sikt kunna komma upp mot längre distanser igen. För det är ju det jag tycker är roligt. Det är ju det jag är bra på. Sedan vill jag förstås fortsätta att springa intervaller med kompisar och själv ibland för att det är skoj, men jag måste inte, och det är inte den bästa träningen för mig.

Jag tar med mig Mikaels ord om att det bästa för en person många gånger faktiskt är att träna mest på just det en tycker är roligt, för där ligger ofta ens genetiska styrkor och fallenhet. Nästan alla gillar ju att göra det en är bra på! Därmed inte sagt att en aldrig ska träna annat, variation är viktigt. Jag gillar att springa långsamt och ibland långt, nu tänker jag testa testa lite mer sånt framöver hösten.

Krispigt i luften

Nu kommer hösten på riktigt. Den här veckan var det så tydligt, kalla nätter, svala morgnar, riktigt sommarvarma dagar och ljumma kvällar. Och så plötsligt vände det. I ett slag var värmen borta och det blev kallt hela tiden.


Jag har sprungit i shorts nu ett tag och så även i torsdags kväll, men kanske var det sista gången för i år? För det var svalt, minst sagt. Men jag gillar höst och jag gillar verkligen att vara ute nu. Det känns så friskt och naturen är så vacker.

Höstlöpning är kanske den bästa? Att få tömma huvudet från alla jobbtankar, innan en kväll hemma, är så mycket värt tycker jag. Min allra bästa avkoppling och antistressmedicin. Skogen, naturen och den friska luften.

Jag tror bestämt att jag måste ut och tassa en sväng idag.

fredag, september 16, 2016

Redan fredag, hur gick det till?

Den här veckan har verkligen rusat i väg för mig och jag kan knappt förstå att det är fredag. Fast det är en bra grej förstås att helgen kommer.


Förra helgen var supermysig. Jag hängde med V hela förmiddagen på hans fotbollscup. Föräldrarna hade anmält mig till "grillgruppen" dessutom, så jag fick stå i hamburgerian alldeles vid planen och titta därifrån. Det var perfekt, för då hade jag något att göra.


När spelandet var klart så åkte vi och plockade upp mamman och lille N, som haft avslutning med fotbollsskolan i en annan del av staden, innan vi drog hem till mig. Där åt vi lunch innan vi stack ut i skogen på ett litet äventyr i finvädret.


Fast först stannade vi till på Sörvalla för att köpa något höstigt. Mina penseer har inte riktigt återhämtat sig sedan vi var borta nästan två veckor i augusti, så det var hög tid att byta ut dem. Nu ser det lite trevligare ut hemma. 


Alldeles ovanför oss finns massor av gamla stenbrott med små, alldeles turkosa vattensamlingar. Jag går, springer och cyklar där uppe mest hela tiden så jag tänker inte på att de är rätt speciella längre, men systeryster hade fått syn på en av dem på instagram, så jag tänkte att jag måste ta med dem dit. Vi strövade på där uppe i ungefär en timme innan det var dags för eftermiddagsfika hemma på trappan. Bra lördag helt enkelt.


Sedan hjälpte N till att plocka krusbär. Fast Lars plockade de flesta, så buskarna är tomma på bär men frysen full. Härligt!

Nu står en ny helg för dörren, vad har du för planer?

torsdag, september 15, 2016

När himlen öppnar sig

När jag skulle cykla sist var det ett sådant där fint höstväder. Lagom varmt, lite vind i träden och solsken.


Jag pluggade in en podd i högerörat, jag har alltid vänster ut mot trafiken fritt så att jag hör om det kommer något, och så trampade jag in mot stan. Eftersom jag cyklat väldigt lite efter Cykelvasan för en månad sedan, ett par gånger bara, så kändes benen inte precis på gång så jag tog det rätt så lugnt och njöt mest av att få frisk luft. 


Jag trampade på lite olika grusvägar och tog asfalten ibland. Himlen blev allt mörkare och ju närmare stan jag kom så tilltog vinden. Snart kommer regnet, tänkte jag. Och mycket riktigt, precis när jag skulle korsa vägen i Odensala och ta mig ner mot Storsjön för att cykla vid vattnet tillbaka hem så öppnade sig himlen. Regnet vräkte bokstavligt talat ner och marken hann inte ta undan allt vatten utan det lade sig över vägen med flera centimeter. Varken jag, min telefon eller hörlurar har blivit så dränkta på länge.

Nästan hela vägen hem var det sådär och tillslut var jag blöt ända in på skinnet, trots bra kläder och skoöverdrag. Men så plötsligt slutade regnet, nästan lika tvärt som det kom. Solens strålar trängde sig igenom molnen och när jag stod på trappan hemma så var det lika fint som när jag åkte. Jag var blöt men pigg och glad!

måndag, september 12, 2016

Var din egen förebild

Jag har blivit chef igen, över en liten grupp på tre riktigt kompetena människor inom sitt område. Det är nästan två år sedan jag var i arbetsledande ställning på det sättet senast och jag vill tro att jag har utvecklats en del sedan dess. 


När jag fick en förfrågan om den här tjänsten så började jag fundera rätt mycket på det här med att vara en förebild. För jag vill såklart föregå med gott exempel inom en rad områden till min arbetsgrupp. Då tänker jag inte på sakfrågor eller att jag på något sätt tycker att jag ska veta bäst. Nä, jag tänker på sådant som att vi i företaget har ett mål om att vara en attraktiv arbetsgivare. I det tycker jag det ligger att jag som chef förväntas göra vad jag kan för att bidra till att mitt gäng känner att de äger makten över att själva skapa arbetsdagar som de känner glädje inför.

För så är det ju, vi alla drivs av lite olika saker och mår som bäst under olika förutsättningar. I min roll som chef ligger att identifiera hur individerna i min grupp är och vad som får dem att må bra. En utmaning är också att få dem att förstå att jag inte förväntar mig att de ska fungera som jag.

Så mår jag bäst i jobbet

Jag älskar verkligen att jobba, men det betyder inte att jag vill jobba dygnet runt året runt. Däremot passar inte klassikern med arbete klockan 8-17 varje vardag och semester 4-5 veckor på sommaren mig alls. Men jag är inte heller en sådan som mår bra av att flexa in och ut lite hur som helst, utan jag har svårt att byta mellan arbete och fritid flera gånger per dag. Bryter jag av jobbet för att träna, äta eller umgås med familj och vänner så känner jag ett väldigt motstånd mot att öppna datorn och jobba vidare en sväng sent på kvällen.

Min melodi är att jobba hårt och intensivt när jag väl jobbar. De flesta vardagar jobbar jag 10-12 timmar i stöten, och när jag väl går hem så går jag verkligen hem mentalt. Jag försöker lämna tankarna på jobbet och byter roll till privata Sara. Att jag får in många jobbtimmar på kontot med den här modellen gör att jag skapar utrymme att ta ut lediga dagar eller halvdagar ibland. Vissa gånger för att hänga med kiddosarna, andra gånger för att ta en weekend med L. Då försöker jag verkligen vara ledig i både tanke och handling fullt ut.

En lång semester gör mig ofta seg och lite deppig. Jag trivs inte med känslan att det är ett helt år till nästa gång. Jag är hellre ledig lite kortare men ofta. Jag älskar känslan av att se fram emot en vecka i solen eller varför inte ett sportlov i Sälen. Mitt optimala semesterår är tre veckor på sommaren och sedan en vecka ledigt på hösten, en på vintern och en på våren. För ja, jag har förmånen att ha 6 veckors semester. Det är förvisso än så länge inget jag har nyttjat, utan jag har nog hittills som mest på ett år tagit ut totalt 4 veckor. Men jag tänker mig att jag i framtiden ska vara mer min egen förebild och då ska jag köra mitt drömsemesterår fullt ut.

Utmaningen

Då vet du lite om hur jag fungerar. Min utmaning nu är som sagt att inte överföra en omedveten press eller förväntan på gänget att de ska fungera som mig. Sedan ser jag också en stor fara i att jag feltolkar varje individ eller att de helt enkelt inte hittat sitt optimala liv. För om jag ska vara ärlig så tog det mig ganska många år att förstå och acceptera att jag är som det är. Jag försökte passa in i både den klassiska ramen med 8 timmars arbetsdag (eller huga huga, tanken på 6 timmar) och den betydliga mer flexibla varianten med att först jobba runt 6 timmar på kontoret, sedan hem för att "leva" och så ta upp datorn och göra ytterligare 2 timmar.

För mig spelar det ingen roll hur de jag jobbar nära fungerar, bara de vet själva eller vill hitta sin modell där de mår bra och där det passar för deras familjer. Jag kan lätt anpassa mig efter andra och planera möten och sammankomster som fungerar för de flesta av oss. Jag tänker därför att vi ska prata mycket om det här i höst i vår grupp, att var och en av oss har makt att styra väldigt mycket själv och att det inte finns mer rätt eller fel så länge vi gör det vi ska.

Hur fungerar du?

Har du tänkt på det här någon gång eller har du ett arbete där det är svårt att styra eller påverka arbetstider och platsen där du ska arbeta?  Min känsla är tyvärr att många är fast i tankar på hur "arbetet borde vara" och därför inte tänker så mycket på om det passar en själv eller inte. Jag vill vara min egen förebild och har därför ägnat mycket tid under de senaste åren till att både tänka igenom och prova lite olika sätt för att hitta min modell. I många jobb går det att enkelt att anpassa medan det i andra är betydligt svårare.

Jag jobbar i buss- och resebranschen och våra förare har ju ett väldigt styrt arbetsliv vad gäller var de ska vara och på vilka tider. Det vi kan göra och gör från arbetsgivarhåll är att jobba med timbank. Det gör att våra förare på liknande sätt som jag gör med min tid kan välja perioder på året då de vill jobba mer eller mindre, men ändå ha samma lön året runt. Då kan de mer styra sin tid när de ska jobba och inte. Vissa vill jobba långa dagar och ha fler såkallade fridagar, medan det passar andra bättre att jobba lite kortare och fler dagar. Den här valfriheten fungerar till en gräns givetvis, våra bussar måste rulla när vi har resenärer, men med timbank blir det betydligt flexiblare och passar fler.

Hur ser din drömmodell ut när det kommer till jobblivet? Skriv ner dina tankar och fundera på vilka förändringar du kan göra för att leva mer efter din drömbild!


söndag, september 11, 2016

Tankar efter Tjejmilen 2016

Nu har det gått lite drygt en vecka sedan Tjejmilen. Precis som det brukar vara när en har varit med i något lopp så är det många som har frågat hur det gick, så jag har fått tänka på och smälta upplevelsen både en och två gånger under de här dagarna.


För dig som eventuellt är nytillkommen läsare på bloggen så ställde jag upp i årets lopp med en helt annan målsättning och plan är tidigare. Sedan jag började träna regelbundet igen 2011 så har jag nästan alltid sprungit med prestationen i fokus. I år har läget varit ett helt annat.

Min resa mot årets lopp

Bakgrunden till det kommer från att jag pajade min vänstra hälsena förra året och faktiskt samma morgon som den Tjejmilen skulle gå av stapeln äntligen erkände för mig själv att jag inte skulle kunna springa då och kanske inte på länge. Eftersom jag totalt saknade motivation till rehab den första tiden så tog det ända till december innan jag kunde komma igång med lite lätt gågging, det vill säga att varva promenad med korta perioder jogging.

Efter några mindre bakslag - det är lätt att bli för ivrig när en älskar att springa - så kände jag äntligen där i mars att jag var på rätt väg. Så kom "flyttstressen" när vi köpte hus och med den min första förkylning på fem år. Jag har sedan 20-årsåldern haft lite trassel med luftrören när jag inte är helt kry så även efter att jag blivit frisk så kände jag av dem egentligen hela våren. All träning med hög puls oavsett om vi snackar löpning eller cykel fick läggas på is ända in på försommaren. Men gågg och så småningom också mysjogg gick bra och sedan började Emma och jag springa intervaller på löpband. I slutet på juni joggade jag mina första fem kilometer i sträck, alltså utan att ta gåpauser för att avlasta hälsenan från det monotona i löpningen.

Jag anmälde mig till årets upplaga av Tjejmilen och bestämde mig för att jag skulle springa loppet enbart med målsättningen att ha roligt och njuta av att vara skade- och smärtfri. För att kunna göra det så gällde det att vara lite sträng mot mig själv och istället för att lägga en plan optimerad för att prestera en viss tid på milen tänka att träningen skulle göra mig just smärtfri. Det fick bli två löppass i veckan, helst ett intervallpass och ett joggpass på mjukare underlag. Ungefärlig tid på passen skulle bara vara 30-45 minuter. Allt för att inte påfresta för mycket.

Sommaren löpte på väl och jag höll mig riktigt bra till planen. Någon vecka blev det inget spring alls och någon annan vecka blev det tre pass, men på det stora hela så lyckades jag hålla min tävlingsdjävul i schack och jag var aldrig någonsin nära att springa med ont. Var jag minsta lilla öm i hälsenan vilade jag alltid någon extra dag innan nästa pass. Ingen stress what so ever över tider eller utebliven träning. Att inte ha ett tidsmål på ett lopp gjorde mig lugn. Jag tänkte hela tiden att jag tränar för livet inte för loppet.


Tävlingsdagen

Så kom dagen för start. Även om jag varit noga med det mentala kring årets målsättning så är det ändå så att när det kommer till kritan så vill jag ju vara mitt bästa jag. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte brottades lite med mig själv innan jag drog till starten. Både en och två gånger fick jag säga till mig själv att jag inte skulle delta för att prestera utan för att njuta. Och vet du, det lyckades.

När starten gick så hittade jag nästan direkt ett tempo som kändes lätt att hålla. Eftersom jag mest sprungit runt fem kilometer på träning så visste jag att jag skulle få kämpa lite på slutet i vilket fall, så för att uppnå njutningsmålet så gällde det att hushålla med krafterna. Jag struntade i vilken fart andra sprang i och fokuserade på mig själv och min känsla hela tiden, vilket gick hur bra som helst. Jag hade bestämt mig för att inte kolla på klockan eftersom jag inte ville riskera att bli besviken av att se hur långt efter mina bästa tider jag skulle vara.

Så jag sprang helt enkelt bara på. Jag kollade på löpare, publik och för första gången var jag så pigg ute på Djurgården att jag kunde titta på alla de ställen mamma pratat om men som jag aldrig tidigare varit fräsch nog att uppfatta. Kilometer 7-8 har för mig oftast inneburit tunnelseende, lite lätt frossa och ett huvud som bara har kämpat med att få den ena foten och fortsätta framför den andra.  Nu tyckte jag nästan att den biten var den roligaste. Kanske just för att jag var så pigg. Sedan absolut, visst var det lite tröttsamt på slutet då jag inte alls är van att springa milen numera, men det var ju bara naturligt. Det är skillnad på att vara lite trött och sopslut som jag är när jag pressar mig för tider.

Förhållandevis pigg kom jag till den sista kurvan, hörde mamma och Emmas hejarop och kunde utan bekymmer spurta över gräset och in i mål. Klockan stannade på 54:02 och jag gjorde således en av mina långsammare tjejmilar någonsin. Som du kanske förstår hade jag kunnat springa lite snabbare, men jag hade absolut inte kunnat pressa ner mig under 50 minuter och jag hade inte fått uppleva den här glädjen som jag gjorde nu. När jag kollade mellantiden sedan såg jag att jag sprungit otroligt jämnt. Första femman gick på 27 minuter och andra femman likaså. Jag kände mig verkligen som ett lok som bara tuffade på där på rälsen. Jag skulle nog säga att det här var ett av mina roligast lopp faktiskt.

Efter målgången joggade jag tillbaka till hotellet, duschade och mötte upp Elin. Vi gick en vända på stan innan vi tog emot mamma och Emma och så småningom firade med champagne och choklad som Elin ordnat med. Bästa tjejmilen någonsin!

Klot i arbetshörnan

Det här med att ha sina klot alldeles nära sin nya favoritplats i huset, det har visat sig vara en sådan där riktig höjdare. Nu är det egentligen min arbetsplats som flyttat in hos kloten och inte tvärtom, men du förstår grejen. 


Att se dem varje gång jag lämnar datorn för att hämta vatten, kaffe eller gå och fixa med något annat, gör att jag ofta lyfter dem på ett eller annat sätt. Det är inget jag klassar som träning egentligen utan mera vardagsmotion eller vardagsrörelser.

5 sätt att klota till vardags:


  • Jag ska till köket och bär med mig ett klot dit i höger hand. På vägen tillbaka tar jag klotet i vänstern
  • Jag har bloggtorka och tar en skrivpaus med att göra fem marklyft med tyngsta klotet
  • Jag måste kissa. Bär med mig det minsta klotet ovanför huvudet på raka armar till toaletten (och tillbaka)
  • Jag kommer på mig själv med att ha suttit länge på pallen i stället för att stå och jobba. Dags att pausa med fem swingar
  • Jag tittar mot fönstret för att kolla in vädret. Får syn på kloten i ögonvrån och tänker att det alltid finns ett tillfälle för att klota, typ nu, och river av fyra enarmsrodd med vardera arm


Mina klot är inte bara bra, de är snygga också! Jag köpte dem för flera år sedan på Rusta och är nu sugen på att kolla in om de har tyngre varianter också. Jag skulle gärna komplettera med en 32:a eller något liknande

lördag, september 10, 2016

Skogen

Ikväll sprang jag. Det var första löpningen den här veckan och första löpningen sedan Tjejmilen. Jag hade inte alls planerat någon extra vila efter loppet men jobb, resor och en liten latmask gjorde att det helt enkelt blev så. Precis som vanligt när jag inte varit ute i löparskor på ett tag så insåg jag hur mycket jag har saknat det och hur mycket jag behöver det. Jag blir lugn fast pigg på samma gång. Löpning är en del av mitt liv, en del av ett pussel. Utan den biten känner jag mig inte hel.

fredag, september 09, 2016

Hurra det är fredag...

Och jag är tillbaka i Jämtland igen! Idag jobbar jag på kontoret i Åsarna, sista rycket innan helg. Ville bara droppa in och önska dig en fin dag!

onsdag, september 07, 2016

Ba gör't

Tillfredsställelsen i att klara av en sak en har bestämt sig för trots att det känns tungt, den är så stor. Jag har en riktigt späckad jobbvecka så träningen får bli lite som den blir. Det vill säga knappt alls. Eftersom jag inte rört på mig den här veckan bestämde jag mig igår kväll för att kliva upp tidigt och gå till hotellgymmet idag före frukost, och jag gjorde det. Tjugo minuter styrketräning är bättre än ingenting. BAM