Bloggen lever - länge leve bloggen! Eller?

Det är höst och det har gått år och dagar. Jag har skrivit på en annan plattform och jag har fått barn. Jag har under långa perioder varken haft tiden eller orken. Men så under det senaste året har lusten att skriva smugit sig på. Den plattform jag bloggar på har krånglat och bloggen har gått ner upprepade gånger tills dess att jag inte lyckats få liv i den igen trots hjälp. Och så en dag fann jag mig plötsligt tillbaka här. Lika delar förvånad som inte. Jag har alltid skrivit.

Nu sitter jag här i soffan. Höstmörkret ligger tungt utanför fönstret, likaså vinden. Den river och drar i vårt gamla hus. Det knarrar och tjuter i murstocken. Jag har tänt ljus och några fönsterlampor. Stina har precis somnat och L finns någonstans i huset, kanske på övervåningen. Jag funderar lite på vad jag gör här. Här på bloggen alltså. Jag skriver egentligen inte direkt för dig som läser. Har nog aldrig riktigt gjort även om jag ibland har försökt. Jag skriver i grunden för att jag tycker om att skriva och för att jag tycker om att då och då gå tillbaka och minnas. Att se förändring och utveckling. Vad som varit i relation till var jag kommit. Dagbok som liten. I vackra skrivböcker med en bra bläckpenna. Så småningom hittade jag bloggformatet. Då, i begynnelsen, var den min digitala träningsdagbok. Syftet med att ha den offentligt var att det blev en morot för mig i träningen. Jag ville prestera bättre och motiverades av att andra såg vad jag gjorde, och kanske framförallt skulle se om jag inte gjorde. Om jag stod över alla de där passen latmasken inuti mig ville hoppa, att det dag efter dag i träningsdagboken skulle stå VILA. Bloggen hjälpte mig där. Massor. Sedan slutade jag träna prestationsinriktat och med det ändrade bloggen riktning.

Att jag inte skriver för dig som läser utan för min egen skull betyder dock inte att jag struntar i vad du tycker, eller inte tänker på att du läser. Det gör jag. Många gånger stryker jag också just därför eller begränsar mig. Jag tänker ständigt på att det jag publicerar kommer att kunna ses av vänner, eventuella ovänner, kollegor, chefer, framtida vänner, grannar, mitt barn, släkt och så vidare. Att jag skriver för mitt eget skrivbehov betyder således inte att jag skriver ofiltrerat. Tvärtom upplevs det nog ofta rätt så tillrättalagt. Jag kan absolut dela med mig av mitt privatliv men som person gör jag sällan eller aldrig det när jag är mitt i. Jag kan berätta efteråt. Om himlastormande kärlek och glädje eller sorg och kriser. Hur jag kände och hur jag mådde. Men jag är inte en person som tar mig igenom en kris genom att dela med mig av den. Jagär en introvert jävel så in i bängen. När det är tufft sluter jag mitt skal och så jobbar jag igenom skiten. När jag är klar kan jag öppna upp. Berätta. Dela med mig.

Och så sitter jag alltså här igen. Vid tangentbordet. Funderar på vad det är som vill komma ut. Vad syftet är. Ärligt talat vet jag inte. Jag tänker att det kan få vara så. Kanske växer det fram över tid. Eller inte. Jag borde försöka fixa med bloggdesignen också, det här ser ju för crappy ut alltså, men det får blir en annan dag. Just nu vill mina fingrar mest bara flyga ostrukturerat över tangentbordet i takt med att tankarna irrar i mitt huvud. Jag funderar lite på hur länge det tar innan någon märker att jag är tillbaka, om nu ens någon kommer att göra det. Är det egentligen någon som fortfarande går in på den här bloggadressen efter så många år? Kanske hamnar du här avsiktligt eller av misstag. Kanske är du helt ny eller så är du en av dem som brukade vara här, som läste förr. Oavsett är du varmt välkommen. Lämna en kommentar vettja och berätta gärna vem du är, hur du hittade in och om du varit här förr. För även om jag skriver i första han för min egen skulle så tycker jag det är häftigt att det finns folk som läser, som tycker till och som lämnar en kommentar. Som ställer frågor eller skickar pepp.