Stockholm Marathon 2012
Regnet öste ner, det var ca 5 grader (kallaste junidagen sen 1928 var det nån som sa) och det blåste rätt rejält. I sista stund bestämde jag mej för att behålla en tunn jacka över den underställströja jag tänkt ha tillsammans med ett linne. Det var ett bra beslut kan jag konstatera i efterhand. Starten gick och efter nån minut kunde vi passera startlinjen och börja jogga lite smått, Fredrik och jag. Jag hade tänkt mej ett tempo runt 6 min/km men det var svårt att ta det så lugnt. Känslan i kroppen var bra. Allt flöt på som det skulle. Det fanns egentligen bara ett litet orosmoment och det var min höft som kvällen innan börjat göra ont. I början på loppet kände jag ingen smärta, däremot kände jag hela tiden av höften, som ett skav eller hur jag nu ska beskriva det.
Första drickakontrollen var efter ca 3 km tror jag. Där drack jag vatten, vilket jag förövrigt gjorde på kontrollerna under hela loppet. I början drack jag lite lite på varje station, mot slutet lite mera sparsamt.
Första gången vi skulle bli påhejade av familjen var efter ca 12,5 kilometer då vi passerade hotellet. Jag hade beställt en liten flaska med resorb och en proteinbar. Jag fick min beställning av Lars och hann även in för att få en kram av Vide. Efter lite stöd av familjen kände jag mej riktigt pepp. Första milen hade gått på strax under en timme och nu kände jag för att öka farten lite. Jag var pigg men tänkte på höften som kändes lika oavsett om jag sprang fort eller sakta. Hellre komma så långt som möjligt innan den pajar och jag måste börja gå, tänkte jag. Det var uppför och jag tryckte till lite grann. Fredrik kom efter och jag tänkte att det kan vara bra för mej med ett försprång om nu höften inte skulle palla.
Jag passerade stadion och tyckte att livet lekte. Det låter helt sjukt men jag sprang med ett leende på läpparna. Klockan visade att jag höll farten bra och jag hade massor av energi i kroppen. Med jämna mellanrum åt jag några tuggor av en proteinbar som jag hade i fickan på jackan.
Nånstans strax innan 2 mil kommer jag ut på Gärdet. Det blåser kraftigt och regnet övergår en kort kort stund i hagel. Det gör ont i ansiktet. Jag försöker krypa ihop och ta skydd så gott det går bakom andra löpare, men vinden letar sej in överallt. Efter 2 timmar kommer jag fram till den plats jag annars bäst känner som starten på Tjejmilen. Jag går mina första steg i loppet vid vattenkontrollen och äter samtidigt några tuggor på min bar. Den är stenhård, på gränsen till frusen. Jag är mycket glad just här för beslutet att behålla jackan på. Kommande kilometrar går längs Tjejmilens bansträckning och det finns bara positiva tankar i mitt huvud. Höften håller fortfarande ihop bra och jag har gott om energi.
Nästa familjehejjande skulle vara efter Djurgårdsbron på varv två (efter ca 28 kilometer) där Emma och L2 hade planerat att möta upp. Jag inser dock när jag passerar Skansen att jag ligger ca 12 minuter före mitt eget schema (som jag dessutom sagt var tight räknat) och att dom därför förmodligen inte hunnit fram. Jag skulle då gå miste om min andra lillflaska resorb men känslan av att ligga före schemat gjorde att det inte kändes som nån större förlust. Jag tittar ändå runt bland publiken efter bron och ser efter en stund att Lars kommer gående. Han joggar med mej en bit och bekräftar att Emma inte hunnit fram. Jag säger att det inte gör nåt för jag har "fått lite feeling" och det känns nästan som att flyga fram. Benen springer av sej själv. När vi säger hejdå ringer Lars Emma och det visar sej att hon är längs banan bara en bit före mej vilket blir perfekt. I en tight passage där publiken har bra överblick över alla som passerar står dom och jag fått min resorb och bra pepp.
När jag passerar 30 kilometer och fortfarande är förhållandevis fräsch börjar jag förstå att det finns en chans att jag ska kunna klara loppet under 4 timmar. Det känns helt galet. Jag vågar dock inte riktigt tro att det är sant, det är ju ändå 12 kilometer kvar av loppet och jag har aldrig sprungit längre än just 3 mil.
Sen blir det blåsigt igen och andra vändan uppför Västerbron blåser det riktigt hårt. Jag blir extra pushad på nåt vis och trycker på lite hårdare med benen. Jag gör fortfarande riktigt bra (med mina mått mätt) kilometertiden och jag springer om många här, men när jag når toppen på bron och det börjar gå utför känns benen som stockar. Jag upplever det som om jag helt plötsligt nästan står stilla. Jag bestämmer mej för att ignorera dom stumma låren och den allt mer ömma höften och försöka ösa på ändå. Den finske herre jag sprungit tillsammans med uppför, men som nu glidit ifrån sprintar jag ikapp. Kilometrarna tickar inte på lika snabbt som förut längre. För varje gång jag tittar ner på min GARMIN-klocka så har allt färre metrar passerat. Det var nog efter ca 33 kilometer som höften inte bara var öm utan nu smärtar ganska rejält. Jag försöker fokusera på att jag snart kommer att passera vårt hotell igen (ca 37,5 km) och förhoppningsvis finns nån familjemedlem kvar där. Jag har nu även börjat få ont i bröstkorgen, på vänster sida under bröstet. Det trycker och ömmar rejält när jag andas varför jag känner att jag blir lite begränsad i andetagen.
Strax innan hotellet kommer jag till centralen och där är det dricka. Höften skriker aj och jag tänker gå för att äta och dricka. Inser att det inte fungerar att gå alls. Jag kan inte stödja på vänsterbenet utan håller på att ramla omkull. Jag börjar asgarva för det känns helt bisarrt att jag precis snittat under 5-tempo på senaste kilometern men gå klarar jag inte. Jag står i princip stilla, haltar försiktigt framåt, och börjar sen springa igen. Det funkar! Strax därefter hör jag mamma, Elin, Vide och Nilas. Jag vinkar och ropar att det går bra men att höften gör ont. Det går att springa men inte gå. Nu är det bara ca 5 kilometer kvar till mål. Jag vet att jag kommer att klara det.
Nu börjar kampen mot klockan på allvar. Jag räknar lite snabbt ut att om jag lyckas hålla ungefär samma tempo, ca 5.30 min/km så bör jag hinna. Höften och bröstet gör ont och nu börjar det faktiskt bli lite plågsamt, men energinivån är fortfarande bra så jag försöker hänga två andra brudar som håller bra tempo. När det känns som allra tyngst hör jag plötsligt L2 ropa. Jag vänder mej om och får syn på han och Emma. Det ger mej en extra liten kick som var sjukt välbehövlig just då och på relativt lätta steg fortsätter jag mot stadion och målet.
När jag är mycket nära möter Lars och pappa upp. Jag får en ros av pappa, precis som han fick en av mej när han sprang, och jag ser på klockan att jag har bråttom. Jag hugger blomman och sticker mej på taggarna och sprintar vidare mot ingången. Vinden är hård och stjälken går av på två ställen. Jag viker ihop den och spurtar in på löparbanorna. Jag ser att jag ska runda nästan hela stadion och ökar farten. Jag snirklar mej förbi gubbe efter gubbe och äntligen - MÅL!!! Jag försöker gå men det funkar inte. Höften känns helt paj och jag haltar ut och följer strömmen av löpare mot Östermalms IP. Det gör inget. Jag är i mål före Fredrik och jag har slagit pappas gamla tid.
Vilket team vi har haft i ryggen, jag och Fredrik. Bästa hejarklacken man kan tänka sej!
Tack pappa, mamma, Elin, Fredrik, Vide, Nilas, Emma, L2 och Lars! Vilken insats ni gjorde i regnet och kylan. Stor kram!
Första drickakontrollen var efter ca 3 km tror jag. Där drack jag vatten, vilket jag förövrigt gjorde på kontrollerna under hela loppet. I början drack jag lite lite på varje station, mot slutet lite mera sparsamt.
Första gången vi skulle bli påhejade av familjen var efter ca 12,5 kilometer då vi passerade hotellet. Jag hade beställt en liten flaska med resorb och en proteinbar. Jag fick min beställning av Lars och hann även in för att få en kram av Vide. Efter lite stöd av familjen kände jag mej riktigt pepp. Första milen hade gått på strax under en timme och nu kände jag för att öka farten lite. Jag var pigg men tänkte på höften som kändes lika oavsett om jag sprang fort eller sakta. Hellre komma så långt som möjligt innan den pajar och jag måste börja gå, tänkte jag. Det var uppför och jag tryckte till lite grann. Fredrik kom efter och jag tänkte att det kan vara bra för mej med ett försprång om nu höften inte skulle palla.
Jag passerade stadion och tyckte att livet lekte. Det låter helt sjukt men jag sprang med ett leende på läpparna. Klockan visade att jag höll farten bra och jag hade massor av energi i kroppen. Med jämna mellanrum åt jag några tuggor av en proteinbar som jag hade i fickan på jackan.
Nånstans strax innan 2 mil kommer jag ut på Gärdet. Det blåser kraftigt och regnet övergår en kort kort stund i hagel. Det gör ont i ansiktet. Jag försöker krypa ihop och ta skydd så gott det går bakom andra löpare, men vinden letar sej in överallt. Efter 2 timmar kommer jag fram till den plats jag annars bäst känner som starten på Tjejmilen. Jag går mina första steg i loppet vid vattenkontrollen och äter samtidigt några tuggor på min bar. Den är stenhård, på gränsen till frusen. Jag är mycket glad just här för beslutet att behålla jackan på. Kommande kilometrar går längs Tjejmilens bansträckning och det finns bara positiva tankar i mitt huvud. Höften håller fortfarande ihop bra och jag har gott om energi.
Nästa familjehejjande skulle vara efter Djurgårdsbron på varv två (efter ca 28 kilometer) där Emma och L2 hade planerat att möta upp. Jag inser dock när jag passerar Skansen att jag ligger ca 12 minuter före mitt eget schema (som jag dessutom sagt var tight räknat) och att dom därför förmodligen inte hunnit fram. Jag skulle då gå miste om min andra lillflaska resorb men känslan av att ligga före schemat gjorde att det inte kändes som nån större förlust. Jag tittar ändå runt bland publiken efter bron och ser efter en stund att Lars kommer gående. Han joggar med mej en bit och bekräftar att Emma inte hunnit fram. Jag säger att det inte gör nåt för jag har "fått lite feeling" och det känns nästan som att flyga fram. Benen springer av sej själv. När vi säger hejdå ringer Lars Emma och det visar sej att hon är längs banan bara en bit före mej vilket blir perfekt. I en tight passage där publiken har bra överblick över alla som passerar står dom och jag fått min resorb och bra pepp.
När jag passerar 30 kilometer och fortfarande är förhållandevis fräsch börjar jag förstå att det finns en chans att jag ska kunna klara loppet under 4 timmar. Det känns helt galet. Jag vågar dock inte riktigt tro att det är sant, det är ju ändå 12 kilometer kvar av loppet och jag har aldrig sprungit längre än just 3 mil.
Sen blir det blåsigt igen och andra vändan uppför Västerbron blåser det riktigt hårt. Jag blir extra pushad på nåt vis och trycker på lite hårdare med benen. Jag gör fortfarande riktigt bra (med mina mått mätt) kilometertiden och jag springer om många här, men när jag når toppen på bron och det börjar gå utför känns benen som stockar. Jag upplever det som om jag helt plötsligt nästan står stilla. Jag bestämmer mej för att ignorera dom stumma låren och den allt mer ömma höften och försöka ösa på ändå. Den finske herre jag sprungit tillsammans med uppför, men som nu glidit ifrån sprintar jag ikapp. Kilometrarna tickar inte på lika snabbt som förut längre. För varje gång jag tittar ner på min GARMIN-klocka så har allt färre metrar passerat. Det var nog efter ca 33 kilometer som höften inte bara var öm utan nu smärtar ganska rejält. Jag försöker fokusera på att jag snart kommer att passera vårt hotell igen (ca 37,5 km) och förhoppningsvis finns nån familjemedlem kvar där. Jag har nu även börjat få ont i bröstkorgen, på vänster sida under bröstet. Det trycker och ömmar rejält när jag andas varför jag känner att jag blir lite begränsad i andetagen.
Strax innan hotellet kommer jag till centralen och där är det dricka. Höften skriker aj och jag tänker gå för att äta och dricka. Inser att det inte fungerar att gå alls. Jag kan inte stödja på vänsterbenet utan håller på att ramla omkull. Jag börjar asgarva för det känns helt bisarrt att jag precis snittat under 5-tempo på senaste kilometern men gå klarar jag inte. Jag står i princip stilla, haltar försiktigt framåt, och börjar sen springa igen. Det funkar! Strax därefter hör jag mamma, Elin, Vide och Nilas. Jag vinkar och ropar att det går bra men att höften gör ont. Det går att springa men inte gå. Nu är det bara ca 5 kilometer kvar till mål. Jag vet att jag kommer att klara det.
Nu börjar kampen mot klockan på allvar. Jag räknar lite snabbt ut att om jag lyckas hålla ungefär samma tempo, ca 5.30 min/km så bör jag hinna. Höften och bröstet gör ont och nu börjar det faktiskt bli lite plågsamt, men energinivån är fortfarande bra så jag försöker hänga två andra brudar som håller bra tempo. När det känns som allra tyngst hör jag plötsligt L2 ropa. Jag vänder mej om och får syn på han och Emma. Det ger mej en extra liten kick som var sjukt välbehövlig just då och på relativt lätta steg fortsätter jag mot stadion och målet.
När jag är mycket nära möter Lars och pappa upp. Jag får en ros av pappa, precis som han fick en av mej när han sprang, och jag ser på klockan att jag har bråttom. Jag hugger blomman och sticker mej på taggarna och sprintar vidare mot ingången. Vinden är hård och stjälken går av på två ställen. Jag viker ihop den och spurtar in på löparbanorna. Jag ser att jag ska runda nästan hela stadion och ökar farten. Jag snirklar mej förbi gubbe efter gubbe och äntligen - MÅL!!! Jag försöker gå men det funkar inte. Höften känns helt paj och jag haltar ut och följer strömmen av löpare mot Östermalms IP. Det gör inget. Jag är i mål före Fredrik och jag har slagit pappas gamla tid.
Vilket team vi har haft i ryggen, jag och Fredrik. Bästa hejarklacken man kan tänka sej!
Tack pappa, mamma, Elin, Fredrik, Vide, Nilas, Emma, L2 och Lars! Vilken insats ni gjorde i regnet och kylan. Stor kram!
Kommentarer
Kram från Sofia