King of the hill

Tankar som kommit sen backpasset igår...

Åreskutan, augusti 2012

För att bli kung på backar och faktiskt orka springa i fjällen (och kunna njuta av det) som jag ju vill, så inser jag ju att jag måste upp i de där backarna ni ser i bild. Problemet är att jag trivs bra där nere på asfalten. Den är slät och där är jag trygg. Där kan jag mata mil efter mil i samma tempo och blir "aldrig" trött. Men där blir jag ju heller ingen fjällöpare.

Min kille han är grym i terrängen. Han håller i princip samma tempo på en slät mil som på en kuperad. Ibland går det till och med snabbare för honom när terrängen är eländig för då blir han liksom peppad. Är det slätt är det trist då tacklar han av lite mentalt. Vi är helt olika på det sättet. Jag kan istället tappa humöret när det är kuperat eftersom jag blir arg för att jag inte orkar hålla ens i närheten av samma tempo som på asfalt. Det kan skilja flera minuter per kilometer...

Nä hörrni, i år bara måste jag utanför bekvämlighetszonen. Fjället lockar som aldrig förr och suget efter fjällmaror finns. Inte i år, men nån gång. Backen jag sprang igår är egentligen inte tillräckligt brant för att ge den träning jag behöver, nä, jag vet precis vilken backe jag behöver ta mig an. Banne mig vad jag ska piska mig dit när snön försvinner. För att bli bra på fjäll måste jag såklart träna där det liknar fjäll...

Kommentarer