Man måste inte alltid prestera

Får du ångest över alla som tränar när du själv sitter i soffan och äter chips? Tänker att du också ska börja, att du vill träna veckans alla dagar och att du ska bli superfit, få synliga magrutor, springa snabbast och allt det där. Men så kommer vardagen ikapp och du inser att du inte mäktar med det just nu. Du tycker inte att tiden finns och du hittar inte riktigt motivationen att ta dig upp ur soffan. Du känner ångest. Du vill men vet inte hur. Orkar inte.

Vet du vad? Det är okej. Du är bra som du är och du måste inte alltid prestera. Man måste inte vara superfit och man måste inte jaga kilon på skivstången, nya PB, marathontider och så vidare. Däremot mår alla bra av att röra på sig. Du kommer att må mycket bättre av rörelse, men du måste inte alltid prestera.

Börja smått och lägg till rörelse i vardagen. Kanske kommer din kropp att älska det och vilja ha mer. Det är vanligt. Kanske kommer du att vilja prestera. Men kom alltid ihåg att du måste inte. Jag tror att väldigt många idag hela tiden har ett krav på sig själv att man ska prestera. Man vill göra ett bra jobb, göra "karriär", vara en bra mamma, fru, sambo, flickvän och vän. Ha ett perfekt aktivt liv på alla plan och dessutom vara snygg och vältränad. Nånstans måste vi släppa garden. Att träna är fantastiskt bra och ett grymt botemedel mot stress. Men blir kraven för höga och träningen mer prestations- och ångestbetonad så blir den bara ytterligare ett "måste" som gör mer ont än gott. Många duktiga och drivna kvinnor (säker män också) har fallit när prestationen kommer för mycket i centrum på alla plan. Nånstans måste vi få vara prestationsfria. För vissa behöver träningen vara det, i varje fall i bland.

Många träningsbloggar som jag läsar tipsar just nu om hur man optimerar sin träning för bästa resultat. Det handlar om att sätta upp mål och att sträva mot mål, något som jag själv också jobbar med både vad gäller jobb, privatliv och träning. MEN det här inlägget är tänkt som motvikt mot allt det. Det är kanonbra tips alltihop, verkligen, men kom i håg att ibland är det viktigt att bara vara. Att sänka garden och slappna av.

Jag läser andra bloggar också. Skriva av dem som presterat bra, länge och på alla plan. Som kämpat. Som fallit. Tyra Sjöstedt och PT-Fia är exempel på tjejer som jag uppfattar som riktigt jäkla drivna och som har fått känna på hur det känns när man faller. När man inte pallar prestationen mer. Det är bra att påminna sig själv om det ibland och det är modigt, starkt och viktigt att de berättar.

Det blev nog lite flummigt det här men jag orkar inte läsa igenom allt. Jag skrev från hjärtat och jag hoppas att ni förstår på ett ungefär. Jag vill med min blogg aldrig ge någon ångest eller få nån att tro att allt peppande handlar om att jag tycker att ni eller jag själv alltid ska prestera. Bloggen är som jag sagt bara ett fönster till en liten del av mitt liv. Där bakom finns så otroligt mycket mer som är kravlöst, slappt och "inte-träningsrelaterat".

Kommentarer