Barbie gillar läget

Jag fortsätter på min serie om tankar om kroppen och kroppsuppfattning som jag kommit att kalla för Barbie. Det kan handla om mitt förhållande till min egen kropp eller samhällssyner och trender eller lite vad som helst. Mina tidigare inlägg i samma "serie" hittar du om du klickar på rubriken Barbie som finns under det här inlägget.

Mitt sätt att förhålla mig till min kropp utvecklade jag nog ganska tidigt. Att jag aldrig lidit av ätstörningar eller haft några grava komplex betyder inte att jag älskar allt med min kropp och alltid har gjort det. Nä, istället såg jag nog ganska tidigt vad jag gillade och inte och sen har jag på nåt underligt sätt ganska naturligt förhålligt mig till det utan att reflektera så mycket på det. Jag har inget tydligt svar på hur det har blivit som det har blivit.

För nåt år sen fick jag ord på det här förhållningssättet, fast då rörde det inte mig. Det var min fina vän som gått upp några kilo i vikt och kväll efter kväll stod framför spegeln i sovrummet och nöp sig i "volangen" (vackrare ord för bilring, lovehandles, valk... som jag därför hellre brukar använda). När hon gjorde den här proceduren låg han som numera är hennes man i sängen alldeles intill. Han ignorerade hennes klaganden över viktuppgången varje kväll tills han efter fyra dagar hade fått nog. Då säger han till henne att nu får hon sluta gnälla eller göra nåt åt det. Sen sa han att han älskade henne. Hon var så jävla glad när hon berättade det för mig. Just när han sa det blev hon paff, hon hade liksom väntat sig nåt helt annat. Men sen så kändes det helt rätt. Hon var älskad för den hon var och det viktigaste var att hon skulle älska sig själv. Hon återupptog träningen, nu är de man och hustru och jag hoppas att det blir helt sant när jag skriver att sagan slutade med att de levde lyckliga i alla sina dagar ;)

Hur som helst, lite så tror jag att det har blivit mellan mig och min kropp. I tonåren insåg jag att den inte alls såg ut som sånna kroppar jag tyckte var snygga men jag lärde mig liksom att gilla läget. Som jag skrivit tidigare så är jag till exempel inte överförtjust i färgen på min hud, eller den icke existerande färgen kanske är en mer korrekt benämning, och det har jag i perioder valt att göra något åt. Solarium, soldusch och brun-utan-solkrämer... Gilla läget eller göra nåt åt det, är helt enkelt min strategi för att bli sams med kroppen!

Mina funderingar fortsätter nu kring hur vi formas som produkter av vårt arv och den miljö vi växer upp i. Jag minns fortfarande hur en släkting till mig kommenterade min rundhet som barn med att det nog var dax att skaffa BH. Jag var kanske 3-4 år då... Jag blev ledsen och jag blir det på sätt och vis fortfarande. Inte för egen del utan för hur lätt det är att skämta på ett sätt som tolkas fel. Jag är glad att den här typen av kommentarer, som jag tror att vi alla har fått vid olika tillfällen under vår barndom, nästan bara har runnit av mig. Jag tror dessvärre också att jag och nästan alla andra också har lyckats kläcka ur oss sånna här mindre begåvade skämt till andra där vi egentligen kanske inte menat något illa men som har uppfattats/tolkats på ett sånt sätt. Och därigenom kanske bidragit till att nån mått dåligt. Det är såklart inte bra. Riktigt illa till och med. Men på nåt sätt tänker jag mig att vi borde kunna bygga upp en buffert så att vi klarar av att hantera sånt här.

Jag kommer hela tiden tillbaka på ruta ett, man läser/upplever världen som man mår... Jag är FÖR en värld med människor som mår bra - inifrån och ut! Jag försöker också göra mitt bästa för att må så bra som möjligt även om jag också då och då går vilse och behöver jobba mig tillbaka upp på stigen. Det är en ständig kamp och pågående process, men det går framåt. Hur gör du? Jobbar du på att må bra på insidan?