Barbie och Stålmannen
Jag är uppvuxen med två systrar och har på så sätt väldigt liten erfarenhet av att se pojkar växa upp på nära håll. Hur det är att gå igenom puberteten och alla hormonsvängningar som tjej känner jag till en hel del om, jag hade det periodvis ganska jobbigt med svarta tankar ena stunden och euforisk lycka i nästa. Hur det är för en kille vet jag däremot ganska lite om.
Som vuxen och heterosexuell lever jag ihop med män. Helst en åt gången då alltså ;) För varje år som går samlar man ju på sig fler och fler erfarenheter och jag har insett att det kanske inte är så jäkla enkelt att vara man heller alla gånger, även om man som yngre aldrig tänkte så. Inte jag i allafall. Jag var nog mest fokuserad på mitt egna menshelvete, humörsvängningar, hormoner och annat skit, och ni som hänger här på bloggen en del vet att jag fortfarande går ner i det träsket ibland.
Det här inlägget i min Barbie-serie vill jag tillägna mannen och hans förhållande till Stålmannen. Alltså mannens syn på sin kropp och annat som förväntas (?) av dem. Jag vet inte om det är så många killar som läser den här bloggen men om du finns där ute och vågar dela med dig av dina tankar så tror jag att det är fler än jag som är intresserade. Ni kvinnor kanske kan kommentera utifrån era upplevelser av pojkvänner, män, söner, bröder och vänner?!
Jag tänkte inleda med en grymt kul text som jag snott från en killes blogg. Det är en löpare som jag följt på håll i många år och som också bloggar lite då och då. Han heter Markus Torgeby och han skriver så här:
Jag var på gymmet här om dagen och skulle köra marklyft. Det stod en riktigt bred kille bredvid mig när jag började lassa på vikter på stången. Han såg väldigt stark ut, dubbelt så stor som jag. Till saken hör att min fru har haft influensan och varit riktigt krasslig dom senaste dagarna. Hög feber och ont i kroppen. Hon har haft fokus på sig själv helt enkelt. Detta har gjort att jag inte fått så mycket uppmärksamhet som jag önskar. Så jag får fixa uppmärksamheten på annat håll, varför inte på gymmet framför en riktigt bred kille.
Jag lastar på 120 kg på stången, kanske inte så mycket för en lite bredare kille. Men ganska mycket för mig. Istället för att ta fyra stycken 25 kg vikter tar jag 10 kg vikterna. På håll ser det då väldigt tungt ut. Det är femte gången de sista tio åren som jag kör marklyft. Jag suger allt vad jag orkar, rak i ryggen och blicken uppåt. Allt flyter på fint tills jag skall släppa ner stången igen. Då släpper jag den raka ryggen och allt skiter sig. Det känns som om det blir en blandning av akut ryggskott och diskbråck. Detta sker på en tusendels sekund. Jag går direkt till omklädningsrummet med en väldigt bajjenördig gång.
Jag har en kompis som har några levnadsregler, regel nummer 1 är : försök inte imponera på tjejer, det slutar bara med smärta. Samma sak kan man kanske säga om breda killar på gymmet. Det är det jag ligger och reflekterar över just nu. Att jag aldrig skall lära mig!
För ett par timmar sedan smörjade jag in ryggen med ett starkt häst linnement. Tänkte att det skulle lindra smärtan i ryggslutet. Jag drog några varv med glad-pack runt det hela som en extra åtgärd för att få bättre effekt. Kände redan efter ett par minuter att det var något konstigt med kombinationen hästlinnement och glad-pack. Så nu har jag inte bara ont inne i ryggen utan jag har också en rejäl röd förhöjning över ryggslutet. Som bränner mer än gött. Jag har lagt blöta handdukar över ryggslutet för att lugna den den brännande känslan lite.
Jag har lärt mig mycket dom sista dagarna. Bland annat att mer inte alltid är bättre än mindre, och att glad-pack och hästlinnement inte är en klockren kombo.
Jag toppar detta med feber och välkomnar influensan, som jag känner är på gång.
________________
Jag har de senaste åren kommit att fundera allt mer på det här med hur mannen upplever kroppsfixeringen och synen på att de vissa gången förväntas vara stora och starka men samtidigt ha nära till sina känslor. De ska vilja vara hemma och ta hand om sina barn, men ändå satsa på karriären. Jag tänker att kraven på mannen (liksom på kvinnan givetvis) har ökat i jämförelse med hur der såg ut när jag var barn. Livspusslet och prestationsångesten hos män skulle jag verkligen vilja höra mer om. Är det nån bloggläsare (man eller kvinna) som kan bidra med något här? Vi behöver inte göra jämförelser mellan könen, om det är värst för män eller kvinnor för det kanske finns andra forum för det, utan mer bara rena reflektioner eller erfarenheter av just "manliga" upplevelser :)
Tack än en gång för ordet!
Som vuxen och heterosexuell lever jag ihop med män. Helst en åt gången då alltså ;) För varje år som går samlar man ju på sig fler och fler erfarenheter och jag har insett att det kanske inte är så jäkla enkelt att vara man heller alla gånger, även om man som yngre aldrig tänkte så. Inte jag i allafall. Jag var nog mest fokuserad på mitt egna menshelvete, humörsvängningar, hormoner och annat skit, och ni som hänger här på bloggen en del vet att jag fortfarande går ner i det träsket ibland.
Det här inlägget i min Barbie-serie vill jag tillägna mannen och hans förhållande till Stålmannen. Alltså mannens syn på sin kropp och annat som förväntas (?) av dem. Jag vet inte om det är så många killar som läser den här bloggen men om du finns där ute och vågar dela med dig av dina tankar så tror jag att det är fler än jag som är intresserade. Ni kvinnor kanske kan kommentera utifrån era upplevelser av pojkvänner, män, söner, bröder och vänner?!
Jag tänkte inleda med en grymt kul text som jag snott från en killes blogg. Det är en löpare som jag följt på håll i många år och som också bloggar lite då och då. Han heter Markus Torgeby och han skriver så här:
Jag var på gymmet här om dagen och skulle köra marklyft. Det stod en riktigt bred kille bredvid mig när jag började lassa på vikter på stången. Han såg väldigt stark ut, dubbelt så stor som jag. Till saken hör att min fru har haft influensan och varit riktigt krasslig dom senaste dagarna. Hög feber och ont i kroppen. Hon har haft fokus på sig själv helt enkelt. Detta har gjort att jag inte fått så mycket uppmärksamhet som jag önskar. Så jag får fixa uppmärksamheten på annat håll, varför inte på gymmet framför en riktigt bred kille.
Jag lastar på 120 kg på stången, kanske inte så mycket för en lite bredare kille. Men ganska mycket för mig. Istället för att ta fyra stycken 25 kg vikter tar jag 10 kg vikterna. På håll ser det då väldigt tungt ut. Det är femte gången de sista tio åren som jag kör marklyft. Jag suger allt vad jag orkar, rak i ryggen och blicken uppåt. Allt flyter på fint tills jag skall släppa ner stången igen. Då släpper jag den raka ryggen och allt skiter sig. Det känns som om det blir en blandning av akut ryggskott och diskbråck. Detta sker på en tusendels sekund. Jag går direkt till omklädningsrummet med en väldigt bajjenördig gång.
Jag har en kompis som har några levnadsregler, regel nummer 1 är : försök inte imponera på tjejer, det slutar bara med smärta. Samma sak kan man kanske säga om breda killar på gymmet. Det är det jag ligger och reflekterar över just nu. Att jag aldrig skall lära mig!
För ett par timmar sedan smörjade jag in ryggen med ett starkt häst linnement. Tänkte att det skulle lindra smärtan i ryggslutet. Jag drog några varv med glad-pack runt det hela som en extra åtgärd för att få bättre effekt. Kände redan efter ett par minuter att det var något konstigt med kombinationen hästlinnement och glad-pack. Så nu har jag inte bara ont inne i ryggen utan jag har också en rejäl röd förhöjning över ryggslutet. Som bränner mer än gött. Jag har lagt blöta handdukar över ryggslutet för att lugna den den brännande känslan lite.
Jag har lärt mig mycket dom sista dagarna. Bland annat att mer inte alltid är bättre än mindre, och att glad-pack och hästlinnement inte är en klockren kombo.
Jag toppar detta med feber och välkomnar influensan, som jag känner är på gång.
________________
Jag har de senaste åren kommit att fundera allt mer på det här med hur mannen upplever kroppsfixeringen och synen på att de vissa gången förväntas vara stora och starka men samtidigt ha nära till sina känslor. De ska vilja vara hemma och ta hand om sina barn, men ändå satsa på karriären. Jag tänker att kraven på mannen (liksom på kvinnan givetvis) har ökat i jämförelse med hur der såg ut när jag var barn. Livspusslet och prestationsångesten hos män skulle jag verkligen vilja höra mer om. Är det nån bloggläsare (man eller kvinna) som kan bidra med något här? Vi behöver inte göra jämförelser mellan könen, om det är värst för män eller kvinnor för det kanske finns andra forum för det, utan mer bara rena reflektioner eller erfarenheter av just "manliga" upplevelser :)
Tack än en gång för ordet!
Kommentarer
Ida
Ida