Tränar du på semestern?
För ganska precis två och halvt år sen började jag träna. Jag var då en 29 årig arbetsnarkoman som länge skyllt på att jag inte hade tid eller möjlighet att hålla på med fysisk aktivitet. Jag ansåg att eftersom jag jobbade och reste för mycket så kunde jag inte få till kontinuerlig träning. Jag var förkyld mest hela tiden och var trött, orkeslös och allmänt slapp. Ledig tid ägnades helst i soffan framför TV:n virkandes en mössa, eller med näsan i en bok.
Så en dag bestämde jag mig för att sänka min ambitionsnivå. Man måste inte träna hårt massor av dagar i veckan (även fast det liksom var det jag innerst inne ville). Lätt fysisk aktivitet är bättre än ingen, tänkte jag, och började promenera. De dagar jag jobbade här i stan, vilket oftast var 1-2 per vecka, gick jag till och från jobbet.
På kvällspromenad med kärleken under vår Stockholms-weekend!
På den vägen är det. Det tog inte många veckor förrän jag även började ta en kort runda på lunchen eftersom jag upptäckte hur pigg jag blev av frisk luft och rörelse. Några månader senare bestämde jag mig för att jag skulle börja springa och anmälde mig till GöteborgsVarvet för att ha ett mål med träningen.
Idag jobbar jag nästan lika mycket. Bara nästan. För det är faschinerande hur jag hinner samma sak, eller mer, på kortare tid nu. Hjärnan funkar liksom så mycket bättre när kroppen mår bra. Allt hänger ihop. Man måste anstränga sig lite för att fylla på sig själv med energi. Att sitta i soffan och tro att den liksom ska dimpa ner av sig själv är inte realistiskt, även om jag länge länge försökte intala mig själv det.
Ni vet, jag var en sån som tog fasta på rådet man ska lyssna på kroppen. Det är ett bra råd givetvis, men om man inte kan skilja på när det är kroppen eller knoppen som pratar, så är det lätt att lura sig själv. Jag trodde att jag var trött för att jag behövde mera vila, när det egentligen var tvärtom.
Idag vet jag bättre. Jag har fortfarande massor att lära om min egen kropp, men det går framåt hela tiden. Numera kan jag skilja på många olika signaler hos mig själv. Vissa botas bäst med hård träning, och andra med en lugn promenad. Sällan botas låg energi hos mig med totaltvila i soffan, även om det såklart också händer. Fast vilar gör jag sällan för att kroppen säger att jag absolut måste, utan i så fall för att jag väljer det. Jag gillar ju att se på film. Och att läsa böcker. Vid sjukdom skulle jag såklart vila, men jag har å andra sidan inte varit sjuk på väldigt länge. Kanske april förra året???? Vågar man säga det? Äh, nu gör jag det. Från att ha varit nästan konstant krasslig 2010 till att inte ha varit sjuk på över ett år. Att börja träna måste vara bland det bästa jag har gjort nånsin, för min egen skull.
Idag är rörelse som ni märker en ganska stor del av min vardag. Jag vill komma ut och lufta kropp och knopp nästan varje dag. Då mår jag riktigt bra. Jag blandar hårda pass med lätta. Löpning varvas med cykling, promenader och styrketräning. Allt för att slita så lite på kroppen som möjligt och för att hela tiden hålla suget uppe. Jag har blivit en sån som tränar på semestern. Som vill och behöver det för att vara mitt bästa jag. Jag har inga problem med att korta ner eller hoppa över ett planerat pass då och då, men röra på mig vill jag. Haha, jag har blivit en sån som jag förut nästan föraktade. Fast jag var avundsjuk förstås. Det törs man ju erkänna nu.
Bloggvärlden svämmar över med tips på hur man håller igång med träningen under semestern, så jag hoppar över det. Däremot får du gärna berätta hur du gör? Tränar du mer eller mindre på semestern?
Så en dag bestämde jag mig för att sänka min ambitionsnivå. Man måste inte träna hårt massor av dagar i veckan (även fast det liksom var det jag innerst inne ville). Lätt fysisk aktivitet är bättre än ingen, tänkte jag, och började promenera. De dagar jag jobbade här i stan, vilket oftast var 1-2 per vecka, gick jag till och från jobbet.
På den vägen är det. Det tog inte många veckor förrän jag även började ta en kort runda på lunchen eftersom jag upptäckte hur pigg jag blev av frisk luft och rörelse. Några månader senare bestämde jag mig för att jag skulle börja springa och anmälde mig till GöteborgsVarvet för att ha ett mål med träningen.
Idag jobbar jag nästan lika mycket. Bara nästan. För det är faschinerande hur jag hinner samma sak, eller mer, på kortare tid nu. Hjärnan funkar liksom så mycket bättre när kroppen mår bra. Allt hänger ihop. Man måste anstränga sig lite för att fylla på sig själv med energi. Att sitta i soffan och tro att den liksom ska dimpa ner av sig själv är inte realistiskt, även om jag länge länge försökte intala mig själv det.
Ni vet, jag var en sån som tog fasta på rådet man ska lyssna på kroppen. Det är ett bra råd givetvis, men om man inte kan skilja på när det är kroppen eller knoppen som pratar, så är det lätt att lura sig själv. Jag trodde att jag var trött för att jag behövde mera vila, när det egentligen var tvärtom.
Idag vet jag bättre. Jag har fortfarande massor att lära om min egen kropp, men det går framåt hela tiden. Numera kan jag skilja på många olika signaler hos mig själv. Vissa botas bäst med hård träning, och andra med en lugn promenad. Sällan botas låg energi hos mig med totaltvila i soffan, även om det såklart också händer. Fast vilar gör jag sällan för att kroppen säger att jag absolut måste, utan i så fall för att jag väljer det. Jag gillar ju att se på film. Och att läsa böcker. Vid sjukdom skulle jag såklart vila, men jag har å andra sidan inte varit sjuk på väldigt länge. Kanske april förra året???? Vågar man säga det? Äh, nu gör jag det. Från att ha varit nästan konstant krasslig 2010 till att inte ha varit sjuk på över ett år. Att börja träna måste vara bland det bästa jag har gjort nånsin, för min egen skull.
Idag är rörelse som ni märker en ganska stor del av min vardag. Jag vill komma ut och lufta kropp och knopp nästan varje dag. Då mår jag riktigt bra. Jag blandar hårda pass med lätta. Löpning varvas med cykling, promenader och styrketräning. Allt för att slita så lite på kroppen som möjligt och för att hela tiden hålla suget uppe. Jag har blivit en sån som tränar på semestern. Som vill och behöver det för att vara mitt bästa jag. Jag har inga problem med att korta ner eller hoppa över ett planerat pass då och då, men röra på mig vill jag. Haha, jag har blivit en sån som jag förut nästan föraktade. Fast jag var avundsjuk förstås. Det törs man ju erkänna nu.
Bloggvärlden svämmar över med tips på hur man håller igång med träningen under semestern, så jag hoppar över det. Däremot får du gärna berätta hur du gör? Tränar du mer eller mindre på semestern?
Kommentarer
Ida