Inskränkt rörlighet

Jag har under det senaste året funderat på att gå i väg på en rörelseanalys. Det kan man göra hos en sjukgymnast. Jag har hört mig för lite och fått tips på en tjej som verkar superduktig på det här, problemet är bara att hon ska ha/har fått (?) en bebis och därför inte tar emot några nya kunder nu. Om någon av er vet om en sjukgymnast i Östersund som är proffs på just idrott och rörelse så kommentera gärna. 

Varför rörelseanalys då? Jo, ni som hängt här ett tag vet att jag har gjort en stor operation (och sen en mindre) i ländryggen för snart 20 år sen. Jag hade långt gången kotförskjutning (har en liten kvar) som också hade totalförstört två diskar. Sista månaderna innan operationen kunde jag i princip inte gå eller stå, bara väldigt korta stunder, pga att nerverna till benen låg i kläm.

Det fanns inga garantier för hur bra jag skulle kunna bli, och att jag är så pass frisk och rörlig som jag ändå är idag är jag otroligt tacksam för. Jag är medveten om att det inte finns några garantier för hur länge jag kommer kunna springa eller göra andra saker, så jag försöker uppskatta att min kropp fungerar varje dag. Kanske är det tack vare det här jag har ett förhållandevis okomplicerat förhållande till min kropps utseende? Jag har liksom tvingats tänka funktion före allt annat, för att jag inte kunnat ta det förgivet? Aja, jag vet inte. Det var inte det jag skulle skriva om. Det blev ett sidospår nu av tankar som kom upp.

Hur som helst, tillbaka till det här med rörelse. Efter min operation 1994 så levde jag 6 månader med väldigt begränsade rörelser. Jag hade stränga direktiv på vad jag fick göra och inte. När jag skulle till skolan hade jag en taxi som hämtade mig utanför dörren hemma och som släppte av mig utanför dörren på skolan... Minimalt med rörelse alltså, allt för att ryggen skulle stabiliseras. Omedvetet tror jag att jag la mig till med ett rörelsemönster under den här tiden som jag inte har blivit av med. För jag har inte förstått det förrän nu. För bara ett par månader sen. Alltså 19 år efter operationen.

De senaste två månaderna har jag sett en del foton på mig själv (springande) där jag reagerat över min kroppshållning/ställning. Jag har i olika situationer kommit på mig själv med att känna efter hur jag står. Det är svårt att beskriva det här i ord, men jag har aldrig tänkt på det här förut. En sak som jag nyligen insett är att jag inte har stått med raka ben på säkert 20 år! Jag vet att det här låter helt galet, men så är det. Jag har alltid benen lätt böjda för att jag på det sättet har avlastat ländryggen omedvetet. Det är därför jag liksom sitter ner när jag springer. Mitt bäcken är framåtroterat. Ju tröttare jag blir desto mer sitter jag. Min förhoppning är att en sjukgymnast genom en rörelseanalys ska kunna hjälpa mig att få koll på var jag är svag och var jag är stel och ge mig övningar som gör att min rörlighet i bäckenet ökar. Jag vet inte om jag kan få "normal" rörlighet, troligen inte, men förmodligen mycket bättre än idag.

Eftersom min kunskap inte riktigt räcker till för att jag själv ska veta vad jag ska göra för övningar (träning) så har jag börjat med att göra små justeringar i vardagen. När jag borstar tänderna så försöker jag stå med raka ben. Det låter löjligt men det är jättesvårt. Det är som att jag inte har kontakt med de muskler som behöver aktiveras för att man ska kunna stå så. Och egentligen är det väl inte så konstigt. En rörelse jag inte gjort på 20 år klarar man inte av i en handvändning kanske. Jag spänner iaf till i rumpan och låren och sen försöker jag hålla den här anspänningen så att jag står kvar så under hela tandborstningen. Det är jobbigt! Det som är coolt är att jag börjar få kontakt nu och jag märker skillnad på gymmet när jag gör squats och utfall. Tidigare har jag knappt kunnat göra de övningarna för att jag varit alldeles för orörlig så det har liksom bara gjort ont. Nu när jag börjat utan vikter och i stället jobbat upp en kontakt så växer min rumpa! Äntligen händer det nåt med plattröven. Alla snackar om muskelkontakt men jag har liksom inte hajat att det var mitt problem. Alltså det är är ju inte rocket science, men jag har som sagt inte vetat vad som var fel tidigare. 

Den här felställningen i min kropp som varit under så många år har ju alltså gjort att mitt bäcken är framåtroterat. Alla muskler i bäckenet är vana vid den ställningen. Höftböjaren är alltså väldigt väldigt kort. Så även musklerna på lårets framsida. Det gör att när jag springer så kan jag inte dra benet särskilt långt bakåt. Jag kastar det därför ut åt sidorna. Låter skumt, jag vet. Men om du sett mig springa skulle du förstå. Jag har ägnat de senaste veckorna åt att studera min spegelbild några minuter varje löprunda. Så nu har jag sett och förstått mera än förut. 

Mitt löpsteg är kort. Det är så pyttelitet så. Särskilt i början, innan jag är riktigt riktigt varm. Det påverkar min möjlighet att springa fort. Jag behöver en ökad rörlighet för att kunna få ett bra löpsteg och jag är beredd att jobba för att försöka få det. Jag är också lite rädd att om jag inte får koll på det här så riskerar jag att få förslitningsskador på andra ställen, för att mitt rörelsemönster inte är som det ska.

Så, nu söker jag alltså med ljus och lykta efter en sjukgymnast som jobbar med idrottare, gärna just löpning, och som kan hjälpa mig att komma vidare. Tills dess fortsätter jag jobba med min hållning i vardagen. I kassakön på ICA kan man också öva. Det gjorde jag igår.

Jag hittar just nu ingen lämplig bild (är på lunch) så ni får klara er med bara text. Nån dag ska jag gå ner o gräva lite i förrådet så kan ni få se foton från januari 1994 då jag fick mitt liv och min rörelseförmåga tillbaka!

Kommentarer