Frihet

Ja, det är vad jag känner när jag springer just nu. Visst, det är trögt för mig många gånger att komma ut, precis som det säkert är för er också ibland (eller alltid?). Men när jag väl har kommit igång, efter sisådär 5-10 minuter så känner jag mig så fri, så kravlös, så här och nu. Trots att det är sjukt jobbigt. För det är det. Jag har tränat väldigt lite under vintern, i mina mått mätt, och mest satsat på att faktiskt komma ut. Rundor på 3 kilometer har varit standard, vilket gör att jag just nu tycker att 5 kilometer är extremt långt att springa utan att stanna...

Men jag är så nöjd att jag trots mycket jobb höll i träningen ändå. Och jag är nöjd över att jag börjar komma över det här med att ogilla när det är flåsigt. Nu trycker jag på lite mer, även om det är ganska korta stunder, men jag gillar't. Jag väljer till och med gärna att köra backe, vilket förut var bland det värsta jag visste. Det är mental utveckling! Jag lämnar fortfarande klockan hemma (förutom med måndagsklubben då jag reggar distans) och det tror jag bidrar till min kravlösa känsla, och den där friheten i att bara springa. Att det inte spelar nån roll vilken hastighet jag håller. Är det flåsigt så är det ju, oavsett vad en klocka skulle visa. Jag har kört ett litet farttest i slutet på januari, så jag vet att jag är lååångt ifrån min bästa form, men det är fortfarande långt till sommaren också. Så mig kvittar det!

"Frihet i ett par löparskor" - extremt nöjd Sara efter ett backpass igår kväll. Ljudboken, knarret under mina fötter, flåsig andning och snabba hjärtslag under den mörka himlen