Rumpdöden - utfall i kombination med löpning i backe

Igår var det måndag, veckans absolut bästa dag eftersom vi kör måndagsklubben! Jag hade låga förväntningar på min kropp eftersom styrkepasset från i söndags verkligen tagit där det skulle. Rygg, rumpa och lår kändes i princip helt orörliga, så att köra backe med tjejerna trodde jag skulle bli tufft. Det blev det också, men jag tyckte att min begränsning mer låg i flåset än i benen, så det var bara att köra på.

Ida hade lagt upp ett roligt backpass där vi körde såkallad slakmota, alltså i en backe som inte är så brant, utan som går svagt uppåt. Jag har dålig koll på backens längd, för jag körde utan klocka (min GARMIN dog igår strax innan jag skulle i väg), men jag tror Ida sa 180 meter för den längsta serien, och 60 meter för den kortaste?! Hur som helst sprang vi alltså fem gånger uppför, med gåvila ner. Sen tog vi några minuters serievila och kortade av backen för att där köra fem gånger till. Efter ytterligare lite vila sprintade vi fem stycken korta intervaller på plan mark, vilket var mentalt riktigt bra, för i jämförelse med vad vi kört innan gick det så lätt. Det är ett tips, att om ni vill komma ihåg träningen som lätt, så avsluta ett riktigt gristufft pass med något enkelt. Lustigt nog är det den känslan som sitter i efteråt. Bra tänkt Ida! Som vanligt avslutade vi med löparstyrka (grodhopp, utfallssteg och tåhävningar).

Men oh my lord idag... Hela bäckenpartiet sitter typ fast. Så stel är jag. Jag går med myrsteg till kaffemaskinen för det stramar så in i norden. Jag tror att det får bli en uppmjukande promenad eller något i kväll. Det kan verkligen behövas. 

Marklyft, knäböj, utfall - i olika varianter med omväxlande tungt och lätt. Söndagens styrkepass sitter fortfarande i kroppen vill jag lova