Löpning är lite som kaffe...
...det tar ett tag innan man blir beroende. (Mustafa "Musse" Mohamed)
Jag läser bloggen Spark i baken och skrattar. Kan man säga det bättre än sådär? Det är ju rätt tungt det där med att börja springa och inget man bara gör och älskar redan från start. Eller ja, det finns säkert nån som det gått så lätt för, men för oss allra flesta så behöver man kämpa ett tag innan den där lusten kommer av sig själv. Och man är riktigt sugen på nästa pass. Å lite så är det ju med kaffe också. För inte var det direkt yummie i början?!
Jag har druckit kaffe av och till i mitt liv. Som liten hos farmor, som "halvvuxen" när jag flyttade hemifrån och sen började jag om igen när jag gick på universitetet och var sådär strax under 30. Alla satt med sina kaffetermosar medan jag drack te. En dag föll jag för grupptrycket och började med kaffe igen. Sen har jag fortsatt.
Samma sak med löpningen. Jag har sprungit av och till under mitt liv också. Nu känns det som en del av mig och jag är ohyggligt stolt över att jag kämpat mig igenom den här vintern och ändå tagit mig ut på mina korta pass, i stället för att lägga ner totalt. Kroppen har velat även när huvudet varit helt slut. Tack för det suget. Det har gett mig energi och kraft att orka med så mycket annat. Nu vill jag springa resten av livet, om jag kan. Hur mycket spelar ingen roll, det får komma och gå som det vill i perioder, det där suget.
Spring i benen, ett härligt beroende som ger mig energi
Jag läser bloggen Spark i baken och skrattar. Kan man säga det bättre än sådär? Det är ju rätt tungt det där med att börja springa och inget man bara gör och älskar redan från start. Eller ja, det finns säkert nån som det gått så lätt för, men för oss allra flesta så behöver man kämpa ett tag innan den där lusten kommer av sig själv. Och man är riktigt sugen på nästa pass. Å lite så är det ju med kaffe också. För inte var det direkt yummie i början?!
Jag har druckit kaffe av och till i mitt liv. Som liten hos farmor, som "halvvuxen" när jag flyttade hemifrån och sen började jag om igen när jag gick på universitetet och var sådär strax under 30. Alla satt med sina kaffetermosar medan jag drack te. En dag föll jag för grupptrycket och började med kaffe igen. Sen har jag fortsatt.
Samma sak med löpningen. Jag har sprungit av och till under mitt liv också. Nu känns det som en del av mig och jag är ohyggligt stolt över att jag kämpat mig igenom den här vintern och ändå tagit mig ut på mina korta pass, i stället för att lägga ner totalt. Kroppen har velat även när huvudet varit helt slut. Tack för det suget. Det har gett mig energi och kraft att orka med så mycket annat. Nu vill jag springa resten av livet, om jag kan. Hur mycket spelar ingen roll, det får komma och gå som det vill i perioder, det där suget.
Kommentarer