Vad har jag gjort? - om MTB skräck, idoler och annat

Ibland tar en våghalsig och orädd sida av mig över och gör saker resten av den ganska kontrollerade Sara inte riktigt hänger med på. Något åt det hållet inträffade igår och nu sitter jag här glad, förväntansfull, skitskraj, lycklig, tokrädd och med massor av fjärilar i magen. Okej, men vaddå, berätta vad som har hänt, tänker ni. Jo såhär. Fina Jessica, som är en stor inspirationskälla för mig på många plan, tävlade ut startplatser till Lidingöloppet MTB på sin blogg. Börja läsa den förresten om ni inte redan gör det. Så klok, så fin och så lärorik. Hur som helst, det var alltså igår, och den impulsiva Sara tog över och ville vara med och tävla. Utan att ens kolla upp när det där cykelloppet skulle gå av stapeln. Jag skrev en motivering om att jag gärna skulle vilka komma ut mer på min hoj och att ha en tävling att träna inför skulle vara exakt det jag behöver för att trigga min tävlingsdjävul och verkligen ta tag i den här MTB-skräcken jag har. Bara att ställa upp i en tävling skulle vara ren vinst för mig. Jag tycker verkligen att det är läskigt med rötter, stenar och annat stök oavsett om jag har löparskor eller en cykel under mig.

När jag skrev det där tänkte jag väl ungefär att 1. Jag kommer inte att vinna. 2. Om jag mot förmodan skulle vinna en startplats så är det säkert långt kvar till tävlingen så att jag faktiskt hinner träna. 3. Loppet är säkert 3 mil precis som vanliga Lidingöloppet.

Okej. Ni som vet något som helst om cykling, och kanske även ni andra, inser säkert nu att varken 1, 2 eller 3 är sanningen. För jag vann en startplats till ett lopp som går om 3 VECKOR!!!!! och är 6 MIL!!!!!!

Jag har såklart anmält mig. Men nu är jag skitskraj. Slut på meddelandet.