Om att träna med andra
En sak som kändes viktig för mig när jag gick in i det här året, utan några inplanerade stora träningsmål i sikte, var att jag ville ta mig ur min bekvämlighetszon lite oftare. Det gäller inte bara inom träning utan i livet i stort. Jag är som person ganska bekväm av mig och behöver en liten knuff där bak ibland för att verkligen våga utmana mig själv, trots att jag vet att jag mår som bäst när jag är stolt över mig själv och när jag utvecklas. Därför skrev jag ner några punkter att sträva mot och en sådan var att träna mer tillsammans med andra. När jag tränar själv stannar jag oftast inom ramen för där det är ganska mysigt, medan jag i grupp kan pressa mig själv mycket mer. Som vanligt gäller såklart att hitta en bra balans för att inte bränna för mycket krut förstås.
Nu har jag ju måndagsklubben varje vecka, där vi springer tillsammans en blandad tjejgrupp. Det är guld värt för min löpträning. Extra viktigt i år då jag inte tränar strukturerat inför ett stort lopp, utan mer tar det som det kommer. Jag springer för att det är kul och för att jag mår bra, men jag har ingen träningsplan alls. Så får att verkligen få in ett kvalitetspass i veckan så passar det mig som handen i handsken.
Sedan så kom ju det här med MTB-cyklingen lite oväntat in i mitt liv här i april, och suget efter att hojja har stannat kvar även efter loppet på Lidingö i början på maj. Jag har ungefär hur mycket som helst att lära när det gäller cykel och framförallt inom teknik, men jag tycker att det är riktigt kul. Så för några veckor sedan så fick jag via sociala medier en förfrågan om att hänga med några andra tjejer här i stan ut. Det har inte funkat riktigt med jobb och semestertrippen, men så igår kväll stämde allt och jag kunde hänga på! Vilken grej alltså, att cykla med andra! Trots en del stökiga partier, där jag låg ohjälpligt sist och även ramlade rätt rejält nån gång, så har jag också starka sidor där jag kan trampa på ganska bra uppför, eller köra fort på fina, slingriga stigar utför. Tar jag mig bara iväg varje vecka så tror jag att jag kan utvecklas endel även där jag har det tufft just nu. Det är fortfarande modet som sviktar ibland, men jag ska klara det! Tack grymma Helena för att du peppar mig!
Bästa knuffen för mig är att träna med andra!
Nu har jag ju måndagsklubben varje vecka, där vi springer tillsammans en blandad tjejgrupp. Det är guld värt för min löpträning. Extra viktigt i år då jag inte tränar strukturerat inför ett stort lopp, utan mer tar det som det kommer. Jag springer för att det är kul och för att jag mår bra, men jag har ingen träningsplan alls. Så får att verkligen få in ett kvalitetspass i veckan så passar det mig som handen i handsken.
Sedan så kom ju det här med MTB-cyklingen lite oväntat in i mitt liv här i april, och suget efter att hojja har stannat kvar även efter loppet på Lidingö i början på maj. Jag har ungefär hur mycket som helst att lära när det gäller cykel och framförallt inom teknik, men jag tycker att det är riktigt kul. Så för några veckor sedan så fick jag via sociala medier en förfrågan om att hänga med några andra tjejer här i stan ut. Det har inte funkat riktigt med jobb och semestertrippen, men så igår kväll stämde allt och jag kunde hänga på! Vilken grej alltså, att cykla med andra! Trots en del stökiga partier, där jag låg ohjälpligt sist och även ramlade rätt rejält nån gång, så har jag också starka sidor där jag kan trampa på ganska bra uppför, eller köra fort på fina, slingriga stigar utför. Tar jag mig bara iväg varje vecka så tror jag att jag kan utvecklas endel även där jag har det tufft just nu. Det är fortfarande modet som sviktar ibland, men jag ska klara det! Tack grymma Helena för att du peppar mig!
Kommentarer