Backen jag älskar att hata

På ÖSK finns ett rullskidspår som passerar en gammal slalombacke (tror jag i varje fall att det är?!) och där brukar jag ibland springa backintervaller. Inte bara jag såklart, utan många andra löpare också, plus MTB-cyklisterna som tränar utförsåkning i den. I går drog jag till backen för första gången för i år, och man kan väl lugnt säga att jag fick uppleva pulstoppar utan dess like! Jag har ändå upplevt mig själv lite starkare i backe i år än tidigare, trodde jag, men jag blev ordentligt varse om att så nog inte är fallet. Backen kändes längre än någonsin och redan efter halva strejkade mina ben för fullt, trots att jag tassade med så korta steg att jag knappt kom framåt. Herre jistanes säger jag bara. Mera backträning behövs tydligen - mycket mera.

Från toppen av backen ringlar sig stigen längs med skogskanten långt långt ner. Botten till topp tar för mig i runda slängar två minuter

I morgon ska jag springa lopp igen, denna gång är det stafetten Indalsledenloppet som står på tur. Beskedet som kom igår kväll, efter att jag kört mitt backpass, säger att det lutar åt att jag ska springa uppför - det blir kul på trötta ben! Jag ser det som ett perfekt träningstillfälle.